Valfrihet. Valfrihet - det vill alla ha. Men är valfrihet verkligen bra jämt? Finns det inte risk att valfriheten blir ett tvång - något som stressar och förstör livskvalitén?
Med alla årsbesked och kontrolluppgifter som kommer med posten så här års kommer också en del ångest över alla fonder jag valt på diverse olika ställen (man måste ju tänka riskspridning). Man borde säkerligen logga in och kolla om man kan göra några bättre val. Följa börsen och vara mer aktiv i sina fondval. Men vart är pinkoden? OK, måste beställa ny pinkod. Pinkod kommer i brevlådan. Vad ska man nu välja för fonder? ...hmm... Måste gå, ett barn skriker. Att välja fonder känns inte lika akut. Sen är det glömt och pappret med pinkoden försvinner. Nästa år samma ångest.
Ovanstående är fullt applicerbart även på försäkringsskydd, pensionssparande, val av elleverantör, telefonoperatör och bredbandsleverantör.
I affärn frågas det alltid efter bonus/medlem/poängkort. Jag har bara kort jag verkligen behöver. Måste ha patientbrickor, H&Mkort, ICA-kort, simhallskort, kreditkort, lånekort och körkort. Måste inte ha åhlénskort, twilfit sisterskort, lindexkort, kappahlkort, Vivokort, hemköpkort, Willyskort, Lidlkort, NKkort, telefonkort, medmerakort, guppykort eller apotekskort.
Men alla dessa kort är bara till besvär och plånboken proppfull (kan bara delvis skylla på korten iofs, kvitton är en annan ångestkälla). Varför kan ingen göra superkortet där man kan plugga in alla medlemsskap, behörigheter och bankkonton (och givetvis sätta nåt retinascannande lås på). Det skulle väl vara optimalt för valfriheten?
Men, det var inte det jag skulle skriva om.
Idag har jag och dottern varit på informationsmöte på en av de tre helt valbara skolorna som är aktuella för skolstarten i höst. Alla ligger inom gångavstånd från oss, så alla tre är tänkbara kandidater. Och alla låter lika bra, alla har samma härliga stämning och allt känns tiptop. Engagerad personal, värdegrund, bra koll på hur man förebygger mobbing, faddersystem, smidiga överlämningar mellan årskullar, idrottsprofil, sockerpolicy, individuella planer, utvecklingssamtal, pedagogiska modeller, styrdokument, arbetslag, elevvårdsplaner, kontinuitet... allt.
Hur ska jag kunna välja? Jag får ångest och jag vill inte att det ska vara banala saker som dagiskompisar och avstånd som ska fälla avgörandet. Jag skulle vilja känna instinkivt att "det här var en bra lärare"
eller "det här känns inte rätt". Men istället ska bara bra saker ställas emot varandra i en omöjlig ekvation. Att gå på magkänslan går inte. Jag måste göra ett optimalt val. Det handlar om mina barn!
Det är inte utan att jag ibland önskar att vi bodde nånstans i obygden där det inte fanns en massa valfrihet. Tänk vad skönt att få nöja sig med den närmaste mataffären, byskolan och den operatör som överhuvudtaget kan leverera bredband.
