Förra helgen dog min mormor. Hon var den vänligaste och mest godhjärtade människa man kan tänka sig. Och jag menar det på ett sätt som är svårt att få fram tillräckligt starkt med simpla ord. Hennes liv började i motgång (handikappad oäkting på landet) men tack vare kärlek vände hon det till något helt storslaget. Hon och morfar (även han oäkting) var ett gift par i över 56 år! De var lyckliga och trygga med varandra. Jag tror att en del av deras smala lycka var att de var enkla människor som var beredda att kämpa för allt.
De var människor som växt upp på landet med fattigdom, svält och mycket hårt arbete. De behövde aldrig fundera över om "det bästa för barnen" var om mamma eller pappa var hemma med barnen. De behövde inte fundera över trängselskatter eller vilken miljöbil som är den bästa. De behövde aldrig fråga sig om de skulle välja babyyoga eller babyrytmik till sin förstfödda.
Allt annat än att bara överleva blev bonus. Att ha en trädgård full med äpplen, några bikupor och hallonbuskar var överdådigt. Att få en stund över för bullbak, broderi eller att bara slänga käft med grannen var äkta lyx. Jag har aldrig tyckt att deras liv varit futtigt, men själv kräver jag mycket mer än hemodlade äpplen. Jag går runt och ställer mig en massa icke-frågor och undrar om jag verkligen är lycklig och gör rätt. Jag har allt som mina morföräldrar skulle definiera som tillräckligt. Jag behöver inte svälta, jag och mina barn har tillgång till en suverän sjukvård, vi bor i ett stort och varmt hus. Jag har hela världen framför mina fötter. Men har jag allt?
Jag tvivlar på att det i framtiden kommer finnas par som firar guldbröllop. Själv har jag sisådär 46 år kvar.
