Ingen vill vara ett viljelöst offer. Som feminist måste man, trots alla orättvisor och ojämställda förhållanden, skaka av sig den rollen. Ser man sig själv som ett offer gör man sig själv svagare och mer maktlös inför manligt våld, patriarkala strukturer och sexuella trakasserier. Att påvisa orättvisor får alltså inte bli detsamma som att vara ett offer. Och jag tror att de flesta kvinnor idag vägrar befatta sig med offerrollen. Underläge eller ej, kvinnorna kommer allt närmare fler av de offentliga maktpositionerna, de presterar bättre än killarna i skolan och ryggdunkar varandra alltmer. Kvinnor använder sitt underdogläge till något positivt.
Den bittra hemmafrumartyren är numera bara en avskräckande nidbild. Bye gone offermentalitet. Åtminstone för tjejernas del. Nu ser man att allt fler män verkar hemfalla åt rollen som offer.
Kolla bara på Micke Persbrandt som inte klarar av livet utan att fyllna till, tafsa på tjejer och bete sig illa. Han är helt knäckt och vänner säger att tjejerna måste låta bli honom. "- Det är tjejerna som jagar honom. Det är väl lätt att frestas om det är snygga tjejer. Säg den kille som inte tar chansen om han får den".
Micke beter sig som ett viljelöst våp och skyller allt på alla andra.
Nästa man med offermentalitet är Kristian Huselius som nu tycker synd om sig själv. Han är bitter över att reas ut och riskerar hamna på NHL's soptipp. Ja, det är jättesynd om Kristian, han har haft svårt med de mentala bitarna efter skandalen i Sweden Hockey Games och hockeyförbundets svek. Sveket består i att hockeyförbundet inte kunde ställa sig bakom hans och hans polares festar- och gangbangarbeteende.
Nu har Huselius svårt att scora och allt är alla andras fel.
Lästips (till Micke och Kristian): Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel-Enk
