Och barn generellt är ju så bra på att ta en tuff publik. Så fort vi vuxna blir arga och säger till på skarpen smilar de upp sig och försöker få oss på bra humör igen. Många vuxna tar nog detta som ett hånleende, men hur kan man tro att en treåring förstår att häckla och håna? Klart de vill att man ska vara glad! Och i alla andra lägen vet de att ett leende från deras sida ger dem ett leende tillbaka.
Den äldsta som älskar att rita provade ett oövervakat ögonblick att rita sig själv till sjörövare. En fin svart ring runt ögat blev det (i tusch som tur var, det kunde lika gärna varit en tvättäkta märkpenna). Den yngre förmågan kom springande med en svart spritpenna i högsta hugg och sa till mig: "Jag vill också vara en sjöröv!".
Han säger mycket tokiga saker sonen. En lördagsmorgon för några månader sedan kom han in och väckte mig och sa bestämt "Mamma, jag vill ha en vit vecka". När jag väl vaknat till och han fått förklarat att vecka betyder "väska" sig kunde han till slut nöja sig med en röd.
Vi var hemma hos några som inte har barnsäkrat sitt hem och pillerillsonen som då bara var dryga ett år fick igång spisen. Vi märkte det på en gång *phew* och jag förmanar lite; "ajaj, det blir varmt. man kan bränna sig". Den äldre fyller i "vad tokig du är Felix, tror du att du är en mamma?". :-o
Efter en lång och tjurig dag med trädgårdsarbete och påföljande handling på stormarknaden med många "neeeeej" och "snälla" slappar vi i allrummet hemma. Kuddar åker fram och vi har kuddkrig. Det går vilt till och det skrattas så taket lyfter. Allra roligast är det när barnen får bombardera mig, och jag överspelat låtsas både ramla och bli yr i huvudet. De skrattar så tårarna sprutar. Och jag med. Efteråt säger den stora; "det är så skönt med allt skratt mamma". Ja det är väl så en femåring förklarar "ett förlösande skratt".
Att få vara med om ens egna gener i ny tappning växa upp och upptäcka livet, är verkligen att leva livet.
Har ditt barn sagt eller gjort något kul? Berätta här!
