Separationsångest
Publicerad: 2005-05-19
Om två veckor börjar jag jobba igen. Eftermiddagar visserligen och på det roligaste arbete jag någonsin haft men jag vill verkligen inte dit igen. Eller rättare sagt, jag vill inte vara borta från mitt barn. Jag vill inte börja jobba alls. Inte om två veckor och inte om två år.
Innan sonen föddes tänkte jag att det skulle bli så bra om vi delade dagarna så att den ena jobbade förmiddag och den andra eftermiddag. Min övertygelse var – och är fortfarande – att vårt barn skulle må bäst av att få lika mycket kontakt med oss båda. Han kommer alldeles säkert att må bra av det men jag har separationsångest som heter duga.
Alla andra mammor i min föräldragrupp ska vara hemma samtliga fp-dagar. Jag slits mellan att tycka synd om deras partners som missar denna fantastiska tid samtidigt som jag är grymt avundsjuk. Sabla övertygelse!
Som om inte det vore nog börjar omgivningen prata om dagis och var har vi tänkt att han ska gå? Inte alls gastar mitt egocentriska hjärta, han ska aldrig gå på dagis och aldrig vara utan mig. Ja ni hör ju själva – mig, mig, mig. Man är ju tacksam över att det finns lite annat än egoism i kroppen också för det är väl klart att jag egentligen inte vill att han ska sitta och uggla med mig för jämnan.
Jag undrar hur det här med beroende egentligen ser ut. Alla pratar om att små barn är så beroende av sina mammor men hur ser mammors beroende av barnen ut? Jag kan inte minnas att jag någonsin hört folk prata om det. Och att jag skulle bli så beroende av mitt eget barn hade jag nog inte ens reflekterat över. För hans del är det nog rätt vettigt att jag börjar jobba igen så att han inte får en helt fnoskig mamma.
Skrivet av: Allis
Övertygad om del, klart påverkbar om annat och stjäl konstant smarta idéer och tankegångar från min omgivning.
Besök gärna Amanitares hemsida, i synnerhet om du funderar på vad våra biståndspengar går till. En sida att bli lite inspirerad av.
www.amanitare.org
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Cruella (
2005-05-23 20:33)
Om det känns det minsta lilla lättare i ångesten så kan jag berätta att så där kändes det när äldsta ungen skulle in på dagis vid ett års ålder. HUR skulle jag få något gjort på dagarna, jag skulle ju bara längta och oroa mig? Så blev det INTE. Det var faktiskt kul att jobba och sen var det megamysigt att hämta och vara tillsammans på kvällen. Hoppas på liknande upplevelse för dig!
annika60 (
2005-05-19 20:10)
Jag håller med AO. Få är uppriktiga med att det är deras eget beroende det handlar om när de vill att barnen ska vara hemma med dem...
Tilia (
2005-05-19 09:06)
Min son mådde verkligen bra av att få en syster strax innan han fyllde tre år. Man märkte hur lättad han var över att allt inte jämt kretsade runt honom. Så jag antar att vi var rätt beroende av vårt barn också.
A O (
2005-05-19 08:20)
Jag är helt säker på att man nästan alltid menar föräldernas separationsångest när man pratar om barn och separationsångest :). Du är bara stor nog att erkänna det.
Det blir nog bättre när du väl börjat jobba, då märker du att det är kul att komma tillbaka också. Men med små barn är det jobbigt att vara frånvarande - de hinner ju lära sig så mycket nytt när man är borta...
