Jag tror jag tror på Gud
Publicerad: 2005-05-16
reflektioner efter en joggingtur
Idag var jag ute och sprang på lunchen och när jag är ensam hemma blir det här med nycklar ett problem. Tar man med hela nyckelknippan slamrar och slår det så, en gång hade jag blåmärke mellan brösten när pulat ner knippan i BH'n. Jag bestämde mig för att ta loss bara husnyckeln och stoppade den i fickan på munkjackan. Sprang iväg och kände duggregnet i luften.
Första kilometern brukar kännas lätt, men nu är luften stinn av björkpollen så det var segt. Efter första kilometern pirrar det till i huden och svettningen kommer igång. Nu börjar det gå lättare och andningen ger kraft. Härligt och lätt, helgens förlustelser till trots.
Lite mindre än halvvägs brukar jag ta en titt på stegräknaren - och eftersom det här med nyckeln inte kändes helt bra så kände jag efter att nyckeln låg kvar. Det gjorde den. Andra halvan på min tur är i uppförsbacke, förbi en radda villor, förbi en skola och sen in i nästa villaområde, efter det ska man bara över vägen och genom vårt villakvarter. Tog i som en liten *** i backen och svetten sprang på nytt fram. Flåsade förbi skolungar på rast och svishade förbi en hungägare och en mamma med barnvagn. Över vägen - svettigt och flåsigt nu - knyta skorna och sen vidare. Väl hemma kollar jag på stegräknaren igen - 28 minuter helt ok.
Men, men, men VAR ÄR NYCKELN!!?
Gah! OK, den kan ju inte vara långt borta. Börjar gå tillbaka samma väg jag sprungit. Möter mamman med barnvagn och frågar om hon råkat se en nyckel - nej så klart inte. Jag har ju bara sprungit på asfalt, och det borde vara enkelt att hitta en sprillans ny och blank nyckeln då. Den ligger kanske där jag knöt skorna - det är ju bara 700 meter bort. Nej, ingen nyckel där. Början känna paniken - ingen nyckel, ingen telefon, och ingen granne hemma.
Tänker på när jag kände nyckeln sist - och det var vid 2 kilometer. Efter det har jag sprungit 3 kilometer till. Ok, bara att fortsätta traska. Frågar ungarna på rast om de sett min nyckel, frågar ett antal släntrande hundägare. Nej, ingen nyckel. "Men hoppas du hittar den!" säger alla. Jag fortsätter, nerför backen nu. Blir alldeles yr av att fokusera blicken så. Mer panik. Vet att jag har en kund som väntar mitt svar hemma på datorn och jag har ju inte ätit lunch ens. Fan, vad dum jag är, och stöldbrickan är ju kvar på nyckelknippan, så om nån nu hittar nyckeln - vad ska de göra då?
Går hela vägen tillbaka där jag vet att jag hade nyckeln, ingen nyckel. Går tillbaka och kollar lika noga nu, både asfalt och gräs och grus bredvid. Uppför backen igen, frågar en barnvagnsmamma igen och några cyklande tonårstjejer. Förbi skolan där ungarna inte längre har rast. Inser att jag inte kommer hitta nån nyckel, funderar om jag kommer in fortare om jag ringer en låssmed eller till Thomas som är på möte i stan.
Då ser jag något som glimrar till i gräset - men det var bara en bit av ett tuggummipaket. Skickar en liten bön till "han däruppe" att visa mig vart nyckeln är. Och fatta det här. 3 meter längre fram ser jag nyckeln. Den ligger där och glimrar helt öppet i det korta gräset. Jag blev så lättad! Så jag tog upp nyckeln och knöt den hårt i handen och sen sprang jag hela vägen hem och här sitter jag nu.
Skrivet av: Barnsidan
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
