Kungen kommer inte till begravningen
Publicerad: 2005-01-14
Det är outhärdligt sorgligt för alla de som drabbats av katastrofen i Asien. Men hur kommer det sig att bara de som dog av tsunamin blir så sörjda av kung och fosterland? Anna Toss funderar
Det är outhärdligt sorgligt för alla de som drabbats av katastrofen i Asien. Men hur kommer det sig att bara de som dog av tsunamin blir så sörjda av kung och fosterland?
Det är självklart att alla som omkom i katastrofen ska sörjas. Det är bra att man inrättar krisgrupper på arbetsplatser och skolor, att myndigheterna hjälper folk att hitta information, att företag och organisationer samarbetar för att göra drabbade människors liv lättare. Om någon granne eller medmänniska finner goda råd om hur man närmar sig någon som förlorat sina närmaste och kan hjälpa den att bära sorgen, om än bara en liten bit, så är det bra och riktigt.
Ändå känner jag mig fundersam och nästan illa till mods när jag ser alla kändisgalor för tsunamins offer, alla extrabilagor i tidningarna, de sponsrade hemsidorna för de drabbade.
Var var alla kändisarna när sju pojkar dog i en minibuss utanför Karlskoga? Varför skänker ingen pengar till hemsidor för de över 300 föräldrar vars barn dött av olycksfall varje år?
Kommer kungen att stå vid kistan när ett barn blir dödat av ett rattfyllo i vår? Kommer Freivalds att gråta tillsammans med föräldrarna vars barn dör i cancer i sommar?
Nej, såklart inte. Och inte kommer vi att hålla tysta minuter för alla som svälter ihjäl eller dör i aids varje dag heller, fast vi gjorde det för de som dog i New York den 11 september. Därför att vi kanske inte kan och orkar tänka på alla som dör hela tiden. Vi orkar bara tänka på några.
Men då tänker vi så otroligt mycket istället. Utlyser nationell sorgedag, bildar nationella råd, öppnar jourtelefoner, skänker pengar.
Men varenda en av de som dog av tsunamin är ändå bara en person. Kanske ett barn som kommer att sörjas så fruktansvärt mycket av sina föräldrar och syskon. Men ändå bara en person. Precis som det barn som drunknar i en vak eller blir misshandlat till döds eller tynar bort av cancer och som kommer att bli exakt lika sörjt och ohyggligt saknat av sin familj.
Men kungen kommer inte till deras begravning, av den enda anledningen att de inte dog vid ett speciellt tillfälle.
Jag får en känsla av att en del av den här officiella sorgen är till för att döva ett dåligt samvete, kanske för att visa att man visst bryr sig fast man verkade så oengagerad i början. Och att medierna ältar och ältar alla detaljer om varenda droppe sorg i varenda familj är ju självklart eftersom det säljer. Är det någon som vet om det verkligen är vad de sörjande familjerna vill? Det kanske inte är alla anhöriga till katastrofens offer som vill få spaltkilometer skrivna om sig och sin sorg.
För att inte tala om alla dem som får sina barns död fullständigt överskuggade av en discobrand, en fartygsolycka, en mördad minister. Trots att alla föräldrar går igenom exakt samma helvete.
Det är inte fel att tänka mycket på döden. Vi kunde gott ha en tyst minut i veckan när vi tänker på alla svenskar och andra som dör av naturkatastrofer, mord, plundring, svält och förgiftning varje dag i världen. Vi kunde gott skänka pengar, hjälp, mat och tröst till fler i vårt samhälle som förlamats av sorg.
Men det blir fel när vi försöker låtsas som om döden inte fanns i tusen dagar, och sedan svämmar över av återhållna tårar den tusenförsta dagen.
Skrivet av: Anna Toss
Mamma till fyra ovanligt trevliga barn. Författare & journalist. Nyfiken i en strut.
Har stor simultankapacitet: Kan vara förvirrad, pinsam, cool och snygg på en och samma dag.
Dricker te om inte champagne bjuds.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (
2005-01-14 23:49)
Jag tänker som du... Jag skrev en blog liknande den här för någon vecka sedan. Vi lever nog ett så tryggt liv i Sverige att vi glömmer att döden, när den ser annorlunda ut än den naturliga vid hög ålder finns. Det blir traumatiskt när vi får sådana här brutala påminnelser om att hela familjer kan raderas ut, att föräldrar kan mista flera barn... Men för den som drabbas av plötslig död i familjen är sorgen densamma oavsett om det sker i en bilolycka eller i en stor naturkatastrof...
Lingling A (
2005-01-14 16:12)
Betyg: 4
Ja. Jag har gått och funderat på ett inlägg om "Sorgen, den offentliga, vår nya religion?"
Fortsätter i forat ...
