Vet inte hur många gånger samma telefonbolag försökt få oss att byta förval. Vet inte hur många gånger jag tackat nej i vänlig ton vilket då sätter igång stora övertalningskampanjen från andra änden. Och då blir jag otålig och risken att jag slänger ur mig en sur kommentar fast jag egentligen inte vill det ökar. För man vill ju helst vara så förbaskat artig. Inte gärna avbryta, inte lägga på luren i örat på nån... Det sitter i ryggmärgen.
För att sen inte tala om allt tvättmedel mm som man förväntas köpa i stooora förpackningar av en telefonröst. Eller tidningsprenumerationer och bidrag till diverse välgörande ändamål.
Jag har äntligen efter att ha tänkt göra det i ett par år fått tummen ur att anmäla mig till NIX och nu ett par månader senare så har samtalen minskat betydligt i omfattning men än ringer det. Och det är telefonbolagen som är värst tätt följda av Dagens Nyheter och lokalblaskorna som vill sälja prenumerationer.
Det här är kluvet. Jag vet ju att i andra änden sitter en människa som förmodligen försöker försörja sig på att kränga telefonabonnemang, tigga till Cancerfonden osv och de har i många fall resultatlön. Dvs, inget folk som nappar = ingen eller mkt låg lön. Och då får jag sånt dåligt samvete när jag tackar nej utan att ens höra klart på deras upprabblade ramsa. Egentligen så är det ett omänskligt sätt att försörja sig på. Inte nog med att lönen står i direkt relation med hur du lyckas sälja utan du ska också stå ut med mer eller mindre elaka avsnoppningar. Jag har själv jobbat med sånt här en period och har fullständigt klart för mig hur det går till. Men det var inget jobb för mig alls. Jag klarade inte av de elaka tillmälen som en del svarare gav mig och insåg ganska snart att jag inte var ett telefonförsäljarämne.
Det här sättet att sälja sina produkter verkar bli mer och mer vanligt. Vanligt är också att i de företagen så kommer det och går personal hela tiden. Få orkar med att jobba med telefonföräljning länge. Det tycks också vara en branch som flitigt utnyttjar glesbygdsbidrag för att etablera sig på en ort med många arbetslösa men lägger ner så fort bidragstiden är slut. För att sedan dyka upp på en annan ort med nytt namn och nya bidrag. Somliga vittnar om knepiga chefer med tävlingssystem av typen "Lista på Whiteboard" för att få de anställda att tävla med varandra om vem som lyckas bäst. Facklig organisation ses med oblida ögon. Inte den bästa grogrunden för ett trevligt arbetsklimat utan snarare som bäddat för ångest. Pikarna till den som lyckats sämst var inte vara snälla på det företag där jag jobbade.
Men det är ju ont om jobb på många platser i landet så de företagen lyckas, trots sin i många fall kassa personalpolitik, ganska lätt rekrytera det folk de behöver. Antingen bland de som får sig jobbet anvisat av af eller bland de (unga) desperata som gärna vill flytta hemifrån eller som behöver öka på sina inkomster medan de studerar/ är barnlediga etc. Och på det sättet så kan man väl motivera de här företagens existens.
Men jag kan inte komma ifrån att jag tycker det är jobbigt med de här samtalen och jag är knappast ensam om det heller. Jag tar banne mej hellre mängder med erbjudanden om Viagra, bantningspiller, billiga datorer och penisförlängning i E-posten. De mailen kan man iaf slänga olästa eller sortera bort med ett spamfilter.
