Barnsidan - Min dotter - en feminists värsta mardröm?
Meny

Bloggar > Mia Althoff - på barnsidan > Min dotter - en feminists värsta mardröm?

Min dotter - en feminists värsta mardröm?

Publicerad: 2005-03-10
Barbiedockor, prinsessklänningar och önskningar om riktigt "pålåtsassmink". Hur hanterar jag - feministen - det?
Jag har alltid haft en stark övertygelse om att barn inte formar sina preferenser primärt efter vilket biologiskt kön de har. Och jag fick stöd i mina teorier när Filippa var liten, hon lekte lika gärna med bilar som lego som nallar. Hon har alltid tyckt om att rita, måla, klippa och klistra, dega och leka med vatten. Hon har lekt med det mesta vi erbjudit. Dockor har dock aldrig varit någon favorit. Dockvagnen var en "tattoj" och i den kunde nallen få köra. När hon var 2-2½ fick hon börja med till affärerna och välja kläder till sig själv. Hon valde alltid mjuka byxor, tröjor eller praktiska klänningar i stretch och utan "rysch å pysch". Gärna blått eller rött. Förutom klänningarna kunde allt återanvändas till hennes lillebror (att han gärna ville ha klänning när han var runt 2 är ett annat kapitel).

Beskäftigt tänkte jag för mig själv att "skräpleksaker" som barbies och pokemon aaaaldrig skulle komma innanför vår dörr. Och praktiskt före trender...

Men så fyllde hon 3 och bytte förskola och fick 4 nya lekkamrater, alla flickor. Genast blev favoritfärgen rosa. I höstas blev hon helt knäckt över att behöva gå till förskolan i en RÖD overall. Att den var i tech-material hit eller dit och kunde andas själv och dessutom har barnsäkra knappar till luvan kunde ju förstås inte väga upp att färgen var fel. Stackars barn...

Enfärgade baskläder byttes mot paljetter och snäva skärningar - allt på madames eget bevåg. En röd-blå-gul randig tröja kan gå för att det råkar vara djurgårdsfärger, men oftast är det bara rosa eller lila som gäller. När det senast var maskerad på nåns kalas kunde hon inte tänka sig att klä ut sig till nåt annat än prinsessa. Vi har jättefina dräkter inklusive masker för att klä ut sig till kossa, leopard, magiker, doktor, musse pigg och nalle puh. Men prinsessa ville hon vara, och det ville övriga på kalaset också. 8 små prinsessor blev det allt som allt. Inte ens att jag lockade med ansiktsmålning kunde få henne att ens överväga att klä ut sig till leopard.

Bilar blä - My Litte Pony ja! Hon vet inte riktigt hur man leker med dessa små färglada ponnys. Det finns ju kammar, hårsmycken och allt möjligt som man kan använda i deras skönhetssalonger eller på deras pyjamaspartyn, men hon väljer antingen att bara visa upp dem (på förskolans leksaksdag är de poppis) eller köra runt med dem i ovan nämnda dockvagn.

Till min fasa insåg jag att hon önskade sig en Barbie till jul - en Barbie! Ett, två, tre - andas. "OK, en Barbie får det bli om hon nu vill det så gärna." Men så tänkte jag att om hon ska vara seriös i sina prinsess- och barbieambitioner ska hon få se några disneyprinsess- och barbiefilmer och läsa sagoböcker om prinsessor. Törnrosa och Snövit var nog inte så roliga, filmerna såg hon pliktskyldigast en gång. Prinsessagorna är inte heller så intressanta, utan helst ska jag läsa om Madicken, Lotta på Bråkmakargatan eller Castor. Vi pratade också om att dessa dockor faktiskt ser rätt konstiga ut - inga snippor, för långa och smala ben ("hur ska de orka springa med de här benen?") och helt hårlösa förutom huvudhåret som är långt och svallande ("vad knasigt det blir när de ska sätta sig ner - då sätter dom sig ju på håret!").

Barbiedockorna (tillsammans med Ariel och Askungen) gick samma öde som de små ponnysarna. De körs vagn och visas nakna och trasselhåriga upp på leksaksdagen.

Så vad kan man dra för slutsats? Jo att det i den här åldern (min dotter är 4½ nu) verkar väldigt viktigt att vara som alla andra. Att ensam avvika från normen är inte att tänka på, det är inte trist att vara som alla andra. Jag har också fått bekräftat att hon är säker på och i sin könsidentitet (hon vet att hon är flicka och identifierar sig med flickor) och att hon nu måste få utforska olika könsroller för att se vilka grejer/attribut hon gillar. Jag hoppas ju att hon fritt ska få välja det hon som individ tycker om, inte bara välja inom spannet för den könsroll hon provar på eller inom det spannet som jag tycker är "rätt".

Därför är det nog viktigt att förse henne med Barbies och pajettförsedda kläder, men samtidigt att bara uppmuntra lekar och leksaker som jag tycker är "bra". Vissa saker är fortfarande totalförbjudna - vapen (inkl. svärd) och låtsassmink kommer inte innanför våra dörrar. Men jag har ruckat på mina "principer" förr :)

Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Mia Althoff (2005-03-12 00:29)
tack Tova. Och tack ni andra som också svarade. lingling - din länk sabbade hela layouten på sidan, så jag la till några mellanslag för att radbryta :-o

Det är ett kul att ämne att diskutera!
Lingling A (2005-03-11 15:03)
Hihi! Hur det än blir kan man bekymra sig över ngt;) Antingen för att ens barn är "könstypiska" eller för att de inte är det.
För mig är Barbie aldrig giftstämplad, min mor var inte förtjust i henne och hennes familj/kompisar, men jag hade så kul med dem. I mina lekar gjorde de allt möjligt spännande och det var inte bara balettpremiärer, de löste världsproblemen vid behov. Och så gjorde jag saker, jag snickrade möbler till dem och gjorde kläder, de var verkligen de tredimensionella pappersdockor de en gång skapades som ...
Och rosa, nej skärt ... det är en period många flickor (och pojkar också tydligen) har, och det brukar gå över.
Varför skulle man inte dras till en av de färger som syns mest - själv är jag rätt sugen på den här: http://shop.simpleworld.com/ shopownerdesign/sidor/nyheter/ skiphopColorchartSida.htm
Färgen bubble gum alltså, fast en riktigt äppelgrön skulle matcha barnvagnen bättre:)
(vår skötväska är rätt sliten) Rikards dockskåp verkar till skillnad från era användas till dockor:) Dockorna går på toa och åker flygande matta - fast där har bott bilar också:)
Annica Bark (2005-03-11 11:07)
Precis som min Emmy, innan hon fyllde 5 var rosa, prinsessor och sånt inte alls roligt. Så jag blev överlycklig när tösen önskade sig rosa kläder, barbiedockor, smink mm. :D Hon var ju en FLICKA och inte ännu en "pojke" i vårt stora pojkgäng. Äntligen hade jag fått flickan jag saknat. ;) Hennes storasyster har nämligen aldrig lekt med dockor, aldrig varit intresserad av vad hon har på sig, vill absolut inte ha klänninga/kjolar om det inte "krävs" av hennes mamma. ;) Så jag var precis tvärtom vad du blev när Filippa önskade sig typiska flicksaker. :D Jag gick som på moln och köpte allt i rosa/glitter jag kunde hitta. :D Var så skoj att äntligen få göra det och inte köpa kläder som var mer åt killhållet. :D

Har ju 5 killar och 2 tjejer så för mig var det så underbart. :D
Ingela N (2005-03-11 07:05)
*S* Jag tycker att det låter helt normalt jag både vad gäller kläderna och leksakerna. Här användes dockskåpet mest till garage för småbilar och med dockvagnen kördes folkrace.

Jag är rätt anti mot volanger och docksöta kläder på småbarn, jag tycker att det är skitfult men man får ju inte förneka barnen såna kläder ändå tycker jag så jag teg och led. Döttrarna mina klär bättre i starka färger än i pastell då de ser sjukt bleka ut så vi försökte styra mot klara färger med varierande framgång. Så här i efterhand konstateras att min äldsta dotter som var en trädklättrare med rosa mjukisbyxor som älsklingsplagg nu som vuxen klär sig klassiskt strikt och gärna i pastell :/ den yngre som älskade volangkjolar och tyll vid 6 år är nu vid 16 års ålder punkare... så kan det gå... :) Sen ska sägas att eftersom vi av nöd ärvde en massa kläder från andra så var det desto viktigare att de verkligen fick välja själva när vi väl köpte nytt åt dem.