Barnsidan - Lata och egoistiska ungar
Meny

Bloggar > Mia Althoff - på barnsidan > Lata och egoistiska ungar

Lata och egoistiska ungar

Publicerad: 2005-04-26
Jag pratar om mina egna
Jag är ganska säker på att jag aldrig curlat mina barn något nämnvärt. Eftersom jag i grunden själv är ganska lat så har de så fort de kunnat fått hämta vatten själva och haft ansvar för ordningen i rummet. Jag hjälper till att knyta gympadojjor men gummistövlar klarar nog till och med en 2åring att få på sig. De har stolt försökt hjälpa till att riva morötter och dukat av - ibland nästan slagits om vissa uppdrag. Riktigt hedersamma uppdrag kan t.ex vara gå och hämta tidningen, krypa in bland dammråttorna under sängen för att hämta en övergiven bil eller ta med en liten grej upp på vinden.

Och barn vill ju hjälpa till, vill kunna själva. En slags naturlig drift i att anpassa sig - socialiseras.

Men nu... nu har det slagit helt bakut. De vill inte längre, de får svaga ben när de ska gå uppför trappor och har ont i huvudet när legot ska plockas ihop. Man har ju läst på sina böcker om fostran och i sann Juul-anda använder jag ett personligt tilltal och är tydlig med vad jag vill. Exempel: "Jag vill inte att golvet ska bli kladdigt" istället för "Man får inte kladda på golvet". Och det har fungerat och varit respektfullt och alla fina ord men nu har de helt plötsligt hittat min ömma tå - efter några "Jag vill..." och apeller till deras empati tar mina sansade argument slut.

När jag säger att jag vill att deras rum ska vara städade så att man kan leka bra där får jag till svar "Jag vill ha lego på golvet" och ett "Nu dukar vi av" bemöts med "Det får du göra". När jag säger vad jag vill så får jag alltid det tillbaka, fast med motsatt budskap - att de inte vill. Och det driver mig till vansinne... eller omilt uttryckt - elaka hot och bestraffning.

Jag har förstått att barnuppfostran är tjat. Och tjat är ok - jag kan ta tjat (både mitt eget och barnens) men trots, ohjälpsamhet och egoism tar fram det allra sämsta ur mig som förälder. Jag vill inte höra mig själv skicka upp unge herrn i huset på sitt rum när han vägrar plocka upp vassa stenar han kastat på altanen. Ologiska konsekvenser av ett oönskat sätt eller handlande är egentligen bestraffning, och vad har hans rum med stenarna att göra? Och jag vill inte höra mig själv säga att jag inte tänker hjälpa till med något födelsedagskalas till min kalassuktande dotter som koketterar med hur lat hon är och att hon inte vill hjälpa till. Att vara elak hjälper knappast min dotter att inse fördelarna i att vara hjälpsam och tänka på vad andra vill.

Hjälp!

Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotvå med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Åsa Norlander (2005-04-27 12:23)
Det värsta tycker jag är när jag blir oproportionerligt arg, vilken tyvärr händer ganska ofta. Försöker lära mig att känna när jag är på väg att bli så arg. Då går jag ut ur rummet och tar "10 djupa" så att dottern inte ska drabbas. Jag tycker att det blir lättare att få hjälp om man gör det tillsammnans("om jag gör det här, så gör du det där"), men dina barn är ju äldre så det är säkert en väl beprövad metod hos er. Jag tycker inte heller att bestraffningar som att bli skickad till sitt rum hör ihop med barnens felsteg. Kanske ett mor till barn- samtal kan leda någonstans?? De är ju stora nog att förstå ett resonemang och att det handlar om givande och tagande. Dottern behöver ju din hjälp med kalaset och du "behöver" hjälp i vardagen!?
Rebecca L (2005-04-27 10:38)
Kan du inte fråga dem på morgonen om de villha hjälp med något idag, första dagen lär du kanskeinte få något svar. Så berättar du vad du vill ha hjälp med under dagen ( te x dukning etc). Så kanske en polett ramlar ner om att vi hjälper varandra, inte för att man måste påtala det direkt på morgonen, det kan ju komma spontant, eller ska, men kanske förstår de då vad som måste skötas dagligen och att alla delar de sysslorna. Som dagis gör med olika ansvarsområden olika dagar . Jag liksom du har insett att tjat eller att mantra är en del av uppfostran, men har faktiskt en dotter som alltid hjälper (nästan) och en son som gör det om man tjatar :)
Tilia (2005-04-27 08:41)
Proportioner är naturligtvis viktigt. Jag såg framför mig att barnen ALDRIG ville hjälpa till och gnällde jämt. Om det bara är en enstaka gång skulle jag inte heller dra in kalaset. En gång när sonen varit riktigt jobbig och skrikig fick han inte gå på ett kalas som han var bjuden på, men ställa in deras eget skulle jag inte göra i brådrasket.

Jag skickar oftast ut barnen om de är jobbiga eller håller i deras armar och kräver att de ser mig i ögonen när jag förklarar att man inte får slå sitt syskon t.ex.
När de vet att de gjort fel är det där med att se in i ögonen effektivt.
Mia Althoff (2005-04-26 20:51)
Men står det verkligen i relation till varandra. Visst jag blir sur om hon inte hjälper till, men det innebär inte jordens undergång som ett inställt kalas skulle betyda för henne.

Men jag kanske är mesig och vill verka logisk och genomtänkt jämt...

Hur gör du när du är så där jättearg?
Tilia (2005-04-26 15:37)
Jag tycker inte du är elak. Om din dotter inte vill hjälpa dig så hjälper inte du henne med kalas. Det är väl en helt rimlig konsekvens som förbereder henne på hur det ser ut i livet.

Om de vassa stenarna hindrar er andra från att vara på altanen och ha trevligt, så är den logiska konsekvensen den att sonen ska hindras från att ha trevligt.

Jag blir ibland jättearg när jag lagat barnens favoritmat och hjälpt dem med olika saker och så vägrar de att ens duka av. Det tycker jag är högst normalt mänskligt beteende och jag skulle reagera likadant gentemot maken.