Barnsidan - I flashbackarnas obönhörligt vita ljus
Meny

Bloggar > Mia Althoff - på barnsidan > I flashbackarnas obönhörligt vita ljus

I flashbackarnas obönhörligt vita ljus

Publicerad: 2005-01-05
Det väcker minnen.......


Det är fredag eftermiddag. Jag sitter som nittonåring i kassan på en av stans största ICA-butiker. Månaden är februari och för stadens barn och ungdomar är det sportlov.

Jag blir kallad in till chefens kontor för att jag har telefon. Chefen sitter och tittar misstänksamt på mig medan jag greppar luren. En kompis till mig frågar mig tonlöst om jag ska gå på ungdomssamlingen på kyrkan trots vad som hänt min bror.

– Vad har hänt min bror?

Ingen vet. Det enda hon upprepar är frågan:

- Ska du gå på ungdomssamlingen trots vad som hänt din bror?

Jag upprepar mig hela tiden;

- Vad har hänt min bror?

Hon vet inte, det enda hon vet är att han varit i slalombacken, kraschat in i ett träd och blivit förd med ambulans därifrån, om han lever eller är död kan hon inte svara på. Jag grips av panik. I svaga minnesfragment kommer jag ihåg att jag irrade runt i lagret, våldsamt gråtande, jag ser servetterna på den översta hyllan lysa med sin röda färg, märket är DUNI. Jag vet inte hur lång tid det är som går mellan beskedet och att jag blir tvingad att sätta mig ned i kassan igen. Det enda jag minns är servetterna och att jag är ensam och att jag ringer akuten. Flera gånger. Varje gång säger dom att dom vill att jag kommer dit för att få en spruta medan jag skriker ut att jag inte ska ha nån spruta, jag vill ha min bror, jag vill veta om min bror lever eller är död, men ingen svarar mig på det, jag måste komma dit.

Chefen anser mig vara i sådant skick att jag behövs i kassan och jag har inte förmåga att säga nej. Så jag sätter mig i kassan med händerna fulla med pappersservetter, drar håret för ögonen och gråter mig igenom resterande tid innan jag får sluta arbetet för dagen.

När jag slutar för dagen går jag ut på gatan, jag är i min egen värld, jag ser inte bilar, jag ser inga människor, jag är ensam. Det är som om hela världen dött och jag är ensam kvar, en bild av en gammal sci-fi film där världens undergång varit.

Får till slut tag på min bästa väninna som av en slump är hemma från studier i Uppsala. Hon kommer hem till mig snabbt som ögat och efter några timmar får vi kontakt med min mamma som följt med min bror till Umeå för vidare vård. I min värld fram till dess fanns inga andra människor, jag visste inte var min lillasyster var, min pappa, mina släktingar, jag var i fullständig chock.



När jag ser bilderna som kablas ut från Sydostasien återlupplever jag samma sak igen. Jag springer omkring på lagret, våldsamt gråtande, planlöst utan den minsta tanke på att ta mig därifrån. I de som mist sina nära finns en del av det jag upplevt och något som gör att jag känner så för dom som nu går i samma glasbubbla, som inte ser sin omvärld, som är djupt chockade och som ska vandra en mycket sned och snubblig stig tillbaka till ett liv som är totalt förändrat.

Det är fruktansvärt, det tror jag alla förstår, att se en nära anhörig lida, att vara svårt skadad och att leva i skuggan av ett dödsbesked. Man är hjälplös, man kan inget göra, man kan inget prestera utan är utelämnad till andra, till slumpen och till det stora ofattbara.

Jag hade den stora turen att min bror mirakulöst nog tillfrisknade trots stora skador och att han i dag är en kille som visserligen har sviter efter olyckan men som till vår stora glädje ändå lever, alla har inte samma tur.

I flashbackarnas obönhörligt vita ljus kommer jag tillbaka i den fasa jag upplevde. När jag ser föräldrar leta sina barn på stranden går jag omkring på stadens gator utan att veta om vad som sker omkring mig.

Detta nyår har varit tillbakadraget, lugnt och med massor av eftertanke. I deras sorg och vanmakt kan jag få igenkännande drag, jag kan med andetag känna hur det drar åt i lungorna.

Detta kommer jag aldrig att glömma, jag kommer aldrig att glömma hur det var den gången för många år sedan, när jag var vilsen i en värld som tycktes alltför grym och meningslös. Min själ och mitt hjärta, som många andras, går till alla dom som mist någon, som lever i ovisshetens gräsliga sankmarker och för de vars familjer splittrats. Jag hoppas vi efter denna erfarenhet kommer närmare varandra, att vi känner lojalitet gentemot andra nationer som också drabbats hårt. Jag hoppas att vi aldrig mer ska behöva bevittna sådant lidande (även om jag förstår att det är omöjligt att förhindra helt och hållet) och att vi kan vara rädda om det vi har, idag och för all tid framåt.

Skrivet av: Ulrika Johansson
Liten, blond för närvarande, knäpp men snäll, rak men omtänksam, vild men stilla. Älskar mina barn mer än livet självt, har ett funktionshindrat barn m multihandikapp och ett sk normalstört barn. Båda är de vackraste pojkarna på jorden.. vaddå neutral? *ler brett*


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tretton med siffror i fältet här