Barnsidan - Funderingar från en trettioåring
Meny

Bloggar > Mia Althoff - på barnsidan > Funderingar från en trettioåring

Funderingar från en trettioåring

Publicerad: 2005-03-24
Återpublicerar denna krönika som blog - för er som inte läst den innan.
Så närmade sig då datumet, dagen som jag fasat för länge nu. 30-årsdagen!

De allra flesta jag känner säger att livet blir bättre efter 30. Jag håller inte med, än så länge. Två stora saker gjorde att jag inte såg fram emot att fylla 30. Det första, som kanske egentligen inte hör ihop med 30 utan att bli äldre, är de fysiska tecknen på åldrande. Det andra är det faktum att allt det jag gjort, varit och upplevt känns dimmigt avlägset. Lägg till denna mix en liten nypa hypokondri och ni har en alldeles livs levande 30-årig kvinna som just inträtt, medelåldern... ja just det MEDELÅLDERN!

Kroppen
Krisen var som sagt tudelad, först och främst kändes det trist med de lösaktiga brösten, de överflödiga kilona, hängrumpan, de ådriga benen, och den konstant trötta looken i mitt ansikte.

I vår vardag läser, ser och hör man mycket om hur vi kvinnor ska behaga och vara till lags för våra män, eller inte bara våra män, utan män i allmänhet. Vi ska vara snygga, smala men med stora bröst, ha välrakade ben och en tajt muff. Vidare ska vi vara sprudlande positiva, ha mens i blått eller rosa och servera god och näringsrik mat till den underbare äkta maken och de väluppfostrade barnen. Jag tror väl inte att jag är så påverkad eller styrd av vårt patriarkat, är ju född och uppvuxen i en röd feministisk era då kvinnor brände bh'ar, skanderade efter daghem till alla och plyschbyxor fanns på var mans ben.

Häromkvällen låg jag i sängen och funderade hur skönt det var att 30-årsdagen var över. Där låg jag med nyrakade ben, geishakulor och anti-rynkkräm på plats, och en tid för operation av åderbrocket på kylskåpsdörren... Ha! Ojj, jag glömde visst att berätta om viktväktarna?

Vart tog livet vägen?
Men jobbigast var att livet sprungit på utan att jag riktigt fattat, eller haft tid att hänga med, i själva livet. Helt plötsligt är jag gift, mammaledig tvåbarnsmor, förortsboende i villa och körandes en grön Volvo. Hallå! Vart tog JAG vägen? Jag saknar inte mitt liv som ung kvinna i it-branschen då jag reste mycket och hade ett spännande nattliv (såväl som sexliv...), men helt plötsligt känns det som ett eko av något jag knappt känner igen. Och var det så himla länge sen?

Med fasa inser jag att jag har blivit som "de vuxna" från min egen barndom. Även om jag inte säger det högt så får jag en chock varje gång Stina eller Pelle hälsar på och de på nytt bytt skepnad (läs: blivit äldre och större). Snart säger jag väl också att det var bättre förr?

Jag är hopplöst ute vad det gäller musik, film och mode - saker som faktiskt var viktiga för mig förut! CD-samlingen är diger men dammig och ouppdaterad. När vi tar oss tid och ser en film (hyrd på video förstås) känner jag vagt igen skådisarna och funderar över vilken film de varit med i. I eftertexten läser jag att det var den kände skådisens barn jag sett! Som tvåbarnsmamma är jag allt annat än trendigt klädd - enfärgat, stretchigt och lättvättat är min uniform numer.

Profetian
En bekant kom med en illavarslade profetia till den nyblivna 30-åringen. Den lät ungefär såhär; "nu går det bara utför - man själv och andra runt omkring skiljer sig till höger och vänster, blir allvarligt sjuka i hemska sjukdomar eller dör i förtid". Asch, jag tar lätt på domedagsprofetian och lever efter devisen "man blir inte äldre än man gör sig".

Som ett brev på posten får jag reda på att nära vänner till oss kommer att skiljas efter ett 14-årigt förhållande och två barn. Tror knappt det är sant, men känner ändå för att pusta ut - "skönt att det inte var jag!". Någon vecka innan dess har jag fått reda på att en annan nära vän har en tumör, visserligen godartad men den kommer opereras bort med stora risker och biverkningar. Och själv har jag gjort min första mammografi. Det var den där kvällen med anti-rynkkrämen påsmetad som jag upptäckte en knöl i mitt ena bröst. Knölen togs på stort allvar, men denna gång kunde jag pusta ut med gott samvete. "Inget malignt" sa doktorn och berömde mig för att jag tagit det på allvar.

Ljuset i tunneln
30 år och 3 månader - Jag har nog kommit över min kris. Jag fnittrar mitt barnfnitter och struntar i kraven och dammråttorna i hörnen. Trots en arg 2½åring och en ettåring som inte vill sova om nätterna spritter våren i mig och det känns som jag hunnit i kapp livet igen - och det känns bra. Jag är lycklig, om än medelålders förortsbo utan koll på vem som tar vem i Big Brother.

...och jag tar tillbaka - livet är rätt ok även på den här sidan 30!

Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettioett med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (2005-03-26 17:18)
Japp! Har just varit på ännu ett askul BodyCombat-pass!
Mia Althoff (2005-03-24 23:03)
Ursprungligen skrev jag den här texten för två år sen - sen dess är jag mer tillfreds med att ha fyllt 30 (och även 32), och som du säger Annika - träning gör mer och djupare nytta.

Tack för era kommentarer!
annika60 (2005-03-24 20:45)
Vänta bara tills du fyller 40 :-)))
Om det är någon tröst behöver man faktiskt inte förfalla efter 30. Men jag rekommenderar kul motion/träning i stället för operationer och antirynkkrämer. Kroppen blir snyggare och framförallt: man mår himla bra! Om jag känner mig som en säck hö går jag och tränar och sen dansar jag fram.