Barnsidan - Ångestlandet
Meny

Ångestlandet

Publicerad: 2005-09-05
Läser i SvD att vart tionde barn har ångest...
I artikelserien "den ökade otryggheten och dess följder" i SvD skriver leg psykolog, leg psykoterapeut, universitetslektor vid psykologiska Institution, Elisabeth Breitholtz om den ökande ångesten bland barn. Se http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_10454319.asp

Hon talar om att drygt en fjärdedel av 302 barn och ungdomar i åldrarna 7-15, år som psykologstudenten Anna Norbäck undersökt, upplever att de är påtagligt stressade och oroliga. Nästan ett barn av tio uppfyllde diagnosen för generaliserat ångestsyndrom (innefattande överdriven rädsla och oro för olika fenomen och skeenden, samt svårighet att handskas med
och kontrollera denna rädsla), samt att 11 procent av de tillfrågade eleverna uppfyller kriterierna för depression.

Statistik från Apoteket visar att försäljningen av ångestdämpande och antidepressiva läkemedel ökar drastiskt.

Det låter ju ruggigt. För att uttrycka sig lindrigt.

Och vad är då barnen rädda för?

Jo, flickorna är räddast för att någon som står en nära skall råka illa ut eller dö, de är rädda för att misslyckas i skolan, för att bli mobbade eller övergivna, för bråk hemma och för framtiden.

Pojkarna oroar sig mest för skolan, därefter för döden, mördare, psykopater, tjuvar och fyllon, för hundar, katter, höjder, mörker och för att inte bli omtyckta.

Andra rädslor är för terrorister och pedofiler.

Men vänta nu lite här....

Låter inte allt det här väldigt bekant? Eller är det bara jag som känner igen det här?

När jag var liten slapp föräldrar förfasa sig över dataspel för de var inte uppfunna, men TV fanns ju. Mina föräldrar var Medvetna och jag fick inte ens se på Helgonet med Roger Moore när jag var åtta (sur var jag...). Men läsa fick jag obehindrat. Inklusive farmors helårsförråd av veckotidningar när vi kom till landet sommartid. Där fanns gott om blodisande historier om massmördare, sommarmord, styckmördare mm och jag minns hur paniskt livrädd jag var för att gå på utedasset en hel lång sommar när jag var åtta för att jag tänkte att den okända styckmördaren jag läst om skulle lura bak knuten...

Skolan? Jo jag hade krav på mig att plugga; det hade rätt många andra barn också.

Utseende? Hela grundskolan drömde jag om Miraklet som skulle göra att jag slapp ha mina hatade glasögon så jag skulle kunna bli söt som tjejerna utan brillor.

Nån som känner igen sig? Och är det bara jag som inte kom på idén att jag skulle behöva peta i mig ångestdämpande? Är inte något fundamentalt fel när vi på fullt allvar diskuterar ångestdämpande mot grubblerier kring existentiella frågor i tonåren och åren innan?

Säkerligen finns det barn och ungdomar som verkligen är i kris, men det som räknas upp i Anna Norbäcks undersökning låter fullkomligt normalt för mig... Ska vi verkligen sjukförklara ungdomar för att de grubblar över framtiden?

Skrivet av: annika60



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoett med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
annika60 (2005-09-05 22:30)
Ja precis... Ibland undrar jag om det mest stressande inte är kravet på att barndomen ska vara så lycklig jämt...
annika60 (2005-09-05 22:29)
Tilia (2005-09-05 10:50)
Det är varje barns förbannade plikt att vara glatt och älskligt, annars blir det lyckopiller! Barn är så fruktansvärt utsatta och det vet de om, så det är inte konstigt om det känns i magen.

Som jag skrev nyligen fantiserade jag om att jag och min bror var de enda riktiga människorna och alla andra var rymdgorillor utsända att göra experiment på oss. Och den mardrömmen är jag inte ensam om att ha haft, med tanke på den där filmen med Jim Carrey där han helt ovetande lever i en dokusåpa.