Barnsidan - Ångestflickorna
Meny


Ångestflickorna

Publicerad: 2005-08-22
Det är inne att prata om ångestflickorna som skär sig, tycker blodrött är det finaste, svälter sig och gråter svarta tårar. Flickor som inte känner att de syns, inte ens i sina föräldrars ögon. Det är många som lider, och få som får hjälp. Det är tabu att prata om och långa köer till BUP. BRIS gör allt vad de kan, kvällstidningarnas krönikörer skriver och vill komma med lösningar. SvD rapporterar från lunarstorm där över 3000 tonåringar är med i en klubb för självskärare och andra självdestruktiva. Nånting är snett här.

Jag läser de här tjejernas vittnesmål, och känner igen mig (och många andra) från min tid i grundskolan. I de fall där det förekommer social misär på hemmaplan kan jag inte känna igen mig, men i många fall handlar det om lite mobbing blandat med kärlekshangups kryddat med utseende- och popularitetsångest. Smells like teenage spirit to me alltså.

Jag förringar inte alls att det är helvetet på jorden att genomgå en barn- och ungdom med mobbing, duger-jag-som-jag-är tvivel samtidigt som finnarna spränger och skolan kväver en helt och hållet. Jag vet. Jag har gått ett helt läsår utan att ha någon kompis att vara med, jag har psykats av lärare, tvingats staka mig fram i högläsning inför 25 hånande och fnissande i publiken. Jag har suttit i korridoren utanför klassrummet och gråtit av rädsla och utanförskap och inte vågat gå in och säga "förlåt att jag är sen" (för nån hade luftat cykeln på friluftsdagen och jag fick leda cykeln hela vägen tillbaka medan klassen inklusive fröken cyklade förbi oseende). Jag har mobbats för mitt namn, mina kläder, min ända, min pappas sunkiga bil och mammas ännu sunkigare dito. Jag fick aldrig den där killen, och ingen annan heller.

Men jag har inte fått panikångest eller börjat skära mig.

Vad har hänt med skolan? frågar sig många. De vill ha mer läxor och regler. Jag tror knappast att eleverna är elakare eller lärarna bättre eller sämre nu än de var då. Jag är inte ens säker på att problemet går att hitta i skolan, jag tror skolans roll är av karaktären hjälpa eller stjälpa.

För mig var skolan helvetet, men hemma var jag sedd och älskad. Jag hade brevvänner runt hela jorden och grymmaste skivsamlingen. Jag åkte på unglottaläger, drev en detektivklubb, skrev dagbok, lärde mig segla, programmerade basic och förvrängde bilder i Corel Draw. Jag läste massvis - haja att jag läste Gudfadern (på engelska) när jag var 11!

Jag hade mitt riktiga, bra, liv långt från skolan. Jag gav inte helvetet mer än den tid som krävdes av mig. Jag lät inte det dåliga i livet ta överhanden.

Varför låter dagens unga det dåliga ta överhanden? Hur kan ett uppblåst utseendeideal sabba små flickors självförtroende? Hur kan omogna killars taskiga kommentarer ens bita (och varför känner de att de ens måste trycka ner tjejer så)? Varför känner så många pressen att vara så lyckade, bästa betygen, bästa ligget och snyggaste kanadagåsen?

Handlar det om oförmåga att säga nej, curling eller suddiga gränser? Brist på vuxna förebilder? Eller beror det på att de kommersiella krafterna vill dela in oss i väldefinierade kundsegment och lämnar få alternativ för oss som inte passar in?

Berätta det för mig.

Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
A O (2005-08-23 14:36)
Tove - vad jag vet när det gäller mobbing och särskilt verbal sådan så är många skolor urkassa. Var på ett möte som stöd till en tjej där rektorn vägrade prata med mobbarna eftersom "du (tjejen) hade ju så mycket problem med dig själv för ett år sedan och du måste ju tänka på att du är väldigt instabil när du känner dig mobbad." Bläh - det var nog det mest idiotiska jag hört. Att en elev blir kallad för djävla *hora mitt under lektioner borde ju lärarna reagera mer negativt på tycker jag.

Hoppas att systersonen fått det bättre nu, min tjej-kompis överlevde genom att hon gick ut högstadiet. Gymnasiet blev mycket bättre.
A O (2005-08-23 13:20)
Mia - jag tror att en god kontakt med föräldrar som orkar och hinner med barnen är guld värda. Föräldrar borde ju också ha en större möjlighet att erbjuda alternativa intressen, fritids och dagis ska ju mer stå för de allmänna som passar de flesta.

Tänker tillbaka på en kompis syrra som fick flytta till fosterföräldrar med hästar när hon virrade bort sig totalt. Hon blev hästfrälst och lycklig:) Undrar om det finns sådana alternativ nu, nu har jag mest hört talas om ungdomar som får eget boende och ännu mindre inspiration till nya intressen...
Mia Althoff (2005-08-23 13:06)
Jag tror nog att de killar som väsnas, trycker ner och förstör för andra (tjejer o "svaga" killar) genom sin odisciplin också är "offer" på något sätt. Offer för något större än både utseendeideal, betygshets och märkeshysteri. Vad det är vet jag inte. Men jag tror att det handlar om att vi vuxna gjort oss / gjorts osynliga/frånvarande och samtidigt tagit för mycket av det ansvar som skulle kunna ligga på våra barn. Vi kan inte lämna dem vind för våg om de inte har rätt verktyg för att klara sig själva helt enkelt.
Mia Althoff (2005-08-23 12:12)
Nu tror jag att du är något viktigt på tråden. Jag tror att det finns för få alternativa livsstilar som är "ok". De olika ideal som reklam och media förser oss med är för svåra att uppnå och kanske inte ens intressanta för de flesta. Jag tror inte antalet ideal förändrats så mycket heller (möjligtvis genomträngningen och fokuset), så det kan nog inte vara boven heller.

Det är nog så enkelt att det faller tillbaka på föräldrars tid med sina barn. Om man inte hittar sig själv eller sin grej bör det ju vara föräldrarna som ska hjälpa sina barn med det, inte skolan i första hand och såklart inte tv/tidningar. Jag hade då inte gjort det alldeles själv. När jag skrev "jag tillät inte det dåliga ta överhanden" borde jag gett mer cred till mina föräldrar - det var såklart de som inte lät mig lägga för stor vikt vid det som var dåligt.
A O (2005-08-23 11:34)
Frågan är väl ifall det finns fler ångestflickor nu än förr. Finns det inte det - som jag tror - så är synligheten bra, vi kan göra något åt det. Finns det fler nu och synligheten är orsaken, då blir det svårare, jag vill ju inte att någon ska må dåligt och ignoreras bara för att inte smitta någon annan...

Men jag hoppas att man hittar bättre behandlingsformer. Jag tror verkligen på din aldeles egna, att hitta läsningen och glädjen i det. Då handlar det väl mest om att hitta något eget, som tillför glädje, för var och en.

Kan det vara så att det är svårare att hitta något eget nu för tiden när ungar tillbringar så mycket tid tillsammans, aktiverade av en relativt liten grupp vuxna (dagis/fritidapersonal)? För att inte tala om TVn som faktiskt hjälper barn att slippa hitta något eget.
Mia Althoff (2005-08-23 11:00)
Lingling: jag tycker också det verkar som det finns bättre strategier mot mobbing och för ett trevliga klimat. kanske att det kommer mer "mobbing" utifrån då t.ex via sjuka ideal i reklam och media?

AO: tror du att de här tjejernas "synlighet" är enbart bra? en del menar ju att såna här beteenden kan "smitta" genom att de synliggörs t.ex i nätdiskussioner, digitala bilder mm
A O (2005-08-23 08:24)
Jag tror att det kan vara så enkelt som att det är OK att prata om nu, vilket det inte var när vi växte upp. Hade flera ångest-tjejer med skärsår och allt i min klass i högstadiet, men det fick liksom vara att de mådde så dåligt. De var inte värda någonting. Nu har värdet ökats något och de tas på allvar.

Jag är helt säker på att det är ett framsteg.
Lingling A (2005-08-23 08:01)
Bra fråga; särskilt med tanke på att jag hört folk säga att skolan var värre och hårdare när "vi" gick där; att kampanjer och verksamhet för att minska på mobbning och allmän press faktiskt gjort nytta.