Barnsidan - Pappan sa att jag fick välja mellan honom och barnet
Meny

Inblick > Pappan sa att jag fick välja mellan honom och barnet

Pappan sa att jag fick välja mellan honom och barnet

Publicerad: 2003-10-20
Linda berättar om det svåra beslutet att bli mamma, på egen hand. Att få och ha barn innebär både svåra och underbara saker, det erfar alla som blir föräldrar. Det som Linda ser som mest negativt med det ensamma föräldraskapet är att inte ha någon att dela dessa glada och jobbiga stunder med.

Graviditetstestet visade ett kryss. Visserligen ett ganska svagt rött kryss, men jag visste ändå vad det betydde. Jag var gravid! Chockad stoppade jag ner stickan i byrålådan och försökte tänka på annat, men det var inte så lätt. Massor med tankar for genom mitt huvud. Vad skulle jag göra?? Var jag verkligen gravid? Inte kunde jag väl bli mamma nu?! Jag och min pojkvän hade inte varit tillsammans särskilt länge. Vi var båda 21 år och några tankar på att bilda familj fanns inte.

Allt kändes så overkligt och jag önskade att alltsammans bara var en dröm och att jag snart skulle vakna upp och allt var som vanligt igen. Att göra en abort kändes först som enda utvägen och jag ville helst göra den redan samma dag.

Tyvärr minns jag inte mycket mer av de där första dagarna än att jag mest låg på sängen, stirrade upp i taket och sov om vartannat, och visste varken ut eller in. Men ett par dagar senare allt mer kaos än så. Jag berättade för min pojkvän att jag var gravid. För honom fanns en enda utväg och det var abort. Han var inte alls redo att bli pappa. Vi tog kontakt med mvc och fick komma dit och prata. Ännu ett graviditetstest gjordes och detta visade tydligt att jag var gravid. Mina tankar på abort hade först känts så enkla... men ju mer jag tänkte på det och när barnmorskan talade om hur en abort gjordes och allt det där så blev jag allt mer osäker. Jag ville ingenting! Jag ville inte bli mamma, ville inte vara gravid, ville inte göra abort... ville bara därifrån!!

Lättare blev det inte när min pojkväns föräldrar fick reda på det. De tyckte att vi var alldeles för unga för att skaffa barn och att det var självklart att vi skulle göra abort. Om vi tänkte behålla barnet var vi dumma. Våra liv skulle ju bli förstörda! Hans mamma proppsade på att följa med till barnmorskan, och väl där så var det ingen annan än hon som pratade. Åtminstone kändes det så. Själv satt jag bara tyst och grät. Allt kändes verkligen hemskt!

Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att behålla barnet, men den första tiden kändes det som jag hade alla emot mig. Dessa "alla" var visserligen inte så många, för själv hade jag inte vågat berätta det för någon av mina vänner eller föräldrar. Var nog rädd att få ännu fler emot mig, dvs fler som tyckte att abort var det bästa och att jag var sjåpig som tvekade. I vecka 7 gjordes ett ultraljud för att konstatera vilken vecka jag var i. Barnmorskan som utförde ultraljudet var jättesur och tvär och tyckte att jag var tvungen att snabbt bestämma mig hur jag skulle göra. Hur som helst tryckte hon upp ultraljudsskärmen i ansiktet på mig och pekade på hjärtat som slog. Jag ville helst inte se, för hade jag nu beslutat mig för att göra en abort hade jag aldrig kunnat glömma det lilla pickande hjärtat jag såg där på skärmen!

Min pojkväns mamma bokade hur som helst tid för en abort, men jag gick inte dit. Och när jag ringde min pojkvän fick vi aldrig prata ostört. Antingen svarade hans mamma och då fick jag inte prata med honom, och när han och jag pratade stod hon intill och samtalen slutade nästan alltid med att jag hade henne i luren. Någon gång ringde hon mig sent på kvällen och ville prata "allvar" med mig... men jag tror aldrig hon märkte att det var min kudde hon pratade med. Jag orkade helt enkelt inte! Mellan mig och min pojkvän blev det aldrig mer som innan. Han tyckte att jag fick välja mellan honom och barnet, och valde jag barnet skulle jag räkna med att han inte tänkte ställa upp som pappa. Även om jag hade valt bort barnet är jag ändå rätt säker på att vårt förhållande hade tagit slut ändå. Han tyckte jag var löjligt som grät och ältade allt fram och tillbaka hela tiden. Det var ju trots allt enligt honom bara frågan om en "cellklump" som skulle bort. Men på något sätt tyckte jag mig redan då se det lilla livet i magen som en bebis. Hade svårt att tänka mig det som en obetydlig "cellklump", för mig var det ett barn och inget annat. Redan nu fanns där ju ett litet huvud och en liten kropp med små armknoppar.

När jag hade talat om hur det låg till för mina kompisar och föräldrar ångrade jag mig att jag inte sagt något tidigare. De lovade att stötta mig hur jag än valde att göra. Jag valde att behålla barnet, och trots att det inte varit så lätt alla gånger, är det ett val jag aldrig har ångrat! Jag är inte alls emot abort, tycker det är bra att den möjligheten finns, men för egen del kändes det inte rätt. Hade dock aldrig trott att det skulle kännas så svårt och jobbigt att ställas inför valet att göra en eller inte.

Graviditeten var ganska lätt. Led inte av några större krämpor och jobbade in i det sista. Min mamma följde med till förlossningen när det var dags, och det kändes jättebra att ha henne med. Tror nog hon var lika stolt som en nybliven pappa då hon klippte navelsträngen!


Lördagen den 23:e oktober 1999 föddes lille Adam. Han var den finaste bebis jag någonsin hade sett! Min mamma ringde Adams farmor när han var född, men hon lätt måttligt intresserad och samtalet blev inte många meningar långt.

I början, när Adam var bebis, bodde jag hemma hos mina föräldrar. Han var för det mesta en ganska lugn bebis och sov mycket, men det kändes ändå skönt att ha lite avlastning när jag t ex behövde duscha eller de gånger han ville bli buren i flera timmar.

Jag tycker nog trots allt att det var lättare än jag hade föreställt mig att ha en liten bebis, men det tråkiga var att inte kunna dela alla fantastiska händelser och framsteg på samma sätt som par kan göra. Nästan ingen av mina kompisar hade ju barn och de blev säkert trötta ibland på att höra allt som Adam gjort, men även om de blev det så visade de aldrig det.

Visst kan det kännas tungt ibland att ensam ha ansvaret för ett barn, men att det har gått så pass bra som det gjort har jag mina snälla föräldrar och kompisar att tacka för. Mycket stöd har jag även fått genom Minna. Dit kan man gå om man är gravid men tveksam hur man ska göra, och de ordnar även med föräldrakurser för ensamstående gravida mammor samt mamma-barn-träffar när barnen är födda. Som ensamstående och gravid känner man sig ensammast i hela världen, men när jag kom dit insåg jag att så var inte fallet. De andra var dessutom inte alls konstiga som jag hade föreställt mig, utan helt normala tjejer som befann sig i ungefär samma situation som jag själv. Jag har fortfarande kontakt med några av de jag lärde känna där.

Någon kontakt med Adams pappa har jag däremot inte. Har visserligen träffat på honom ett par gånger men mer än så är det inte. Han och Adam har fortfarande aldrig träffats. Jag har skickat några foton och brev, så vill han ha kontakt med sin son får han naturligtvis det, men han har aldrig hört av sig. Tänk om han visste vad han går miste om. Själv hade jag nog varit alldeles för nyfiken för att aldrig träffa mitt barn. Adam har frågat om sin pappa några gånger och jag har visat bilder på honom och berättat lite om honom, och än så länge verkar han nöjd med det. Att barn inte bor tillsammans med båda sina föräldrar är tyvärr rätt vanligt nuförtiden och Adam verkar inte tänka så mycket på att hans pappa inte bor här.

Det är inte alltid en dans på rosor att vara ensamstående. Adam har t ex varit sjuk väldigt mycket. Öronbarn som han är har man varit vaken många nätter med ett ledset barn som har ont och har hög feber. Han har även haft en del problem med sina luftrör och haft jobbigt med hosta och andningen. Det är nog de gångerna han varit sjuk man känner sig mest ensam. Sjukdomstillfällena innebär ju dessutom kostnader för medicin och lägre inkomst eftersom jag varit hemma från jobbet.

Att vara ensamstående utan kontakt med pappan innebär också att jag inte heller har särskilt mycket barnfri tid. Adam är med på det mesta jag gör och mycket kretsar kring just barn. Livet är inte längre som innan jag fick barn, men för den sakens skull inte sagt att det är sämre. Livet tar ju inte slut för att man får barn, utan egentligen är det väl då det börjar?!


Skrivet av: * Linda *
Jag heter Linda, är född 24 maj -77 och är mamma till ett busfrö som heter Adam och är född 23 okt -99. Jag jobbar på en förskola om dagarna. Några av mina intressen är: foto, hemsidor, läsa, umgås med vänner, resa, barn... Ett annat stort intresse är katter, och framför allt rasen Maine coon: http://mco.sida.nu **********


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Linda (2019-04-16 00:11)
Betyg: 5
Fin läsning, blir lite tårögd då jag själv befinner mig i en liknande situation just nu.
Är dock helt säker på mitt beslut om att göra detta ensam. Pappan har valt att ta avstånd o kommer aldrig erkänna sig som far var det sista han sa o att jag aldrig mer skulle höra av mig.
Orden gör ont men jag försöker vara stark o se frammåt.
Jag älskar det här barnet över allt annat o kommer göra allt som står i min malt för att det ska många o få en bra start i livet.
Christina (2014-07-06 12:23)
Betyg: 5
Till Jonny:

Forskning eller inte, hade pappan inte ett val från första början eller har jag fel? Att avstå från samlag eller använda sig av kondom hade ju lett till att det inte hade skett! Så det borde göras en helt ny forskning på hur jävla mycket kärlek en enda mor kan ge sitt barn utan hjälp från pappan. Det är egoismen i hela historien, är du med i leken får du banne mig leken tåla, man ska stå för sina handlingar. Så i förutfattad mening, är pappan en riktigt självisk människa. Punkt slut!
Jonny (2013-07-30 13:56)
Betyg: 1
Usch hemskt att behålla ett barn som den andra inte vill ha, synd om barnet.
Forskning visar att barnen mår bäst av båda föräldrarna oavsett om den aldrig sett den andra innan.

Egoism i perfektion.
Mimmi Misiorny (2010-04-06 21:07)
känns skönt att läsa om människor i samma situation som mig. Jag fick välja mellan abort eller flytta, så jag flyttade därifrån, så 4 september ska min lilla pojke komma <3
Loviset (2006-09-21 01:45)
Betyg: 5
Skitbra skrivet rent ut sagt.
Är själv "lämnad" ensam, men har en familj som stöttar.
Hoppas det går lika bra för mig som det gjort för dig.
Lycka till i framtiden!
Jenny Stenman (2004-08-28 15:51)
Betyg: 5
Starkt beslutat Linda!
Tänk så fort tiden gått sedan dess och så mycket man hunnit vara med om i Adams framfart här i livet, då blir man glad att han har sån härlig familj runt omkring sig som finns där för honom och dig. Glädjer mig nog mest åt att det äntligen dykt upp en mer passande "fadersfigur" :0)

KRAMAR!
Lucas Gustafsson (2004-06-19 18:45)
Betyg: 5
Mycket rörande berättelse! Fick en tår i ögat när jag kom till biten då Adams mormor klippte navelsträngen. Det ögonblicket är så OTROLIGT starkt.
Annica Bark (2004-06-13 18:47)
Hmm en klycha, men en så typisk kommentar av en karl, abort eller jag sticker.

Tycker det är så synd om Adam, men mer synd om hans pappa som inte har förstånd nog att inse vad han missar.
margareta soto (2004-06-03 22:30)
Betyg: 5
Min äldsta dotters far o farmor gjorde likadant.....Jätte bar skrivet!!!!!!
Anna T-D (2004-05-19 07:57)
Betyg: 5
Vad bra skrivet och vad stark du verkar vara. Vilken miss av Adams pappa att missa sin son.
JK (2004-05-16 15:14)
Betyg: 5
En gripande berättelse som tyvärr är nog så vanlig i samhället, och ändå unik för just dig och din familj.

Adams pappa kommer troligen att slås av insikten någon dag, inse att han missat stunder som aldrig kommer åter. Framstegen som våra hjärtegryn gjort vilket fått våra ögon att tåras av stolthet och hjärtat att nästintill brista av kärlek. Eller som när barnen säger saker som ibland är skrämmande skarpa, likt tankevurpor man råkar halka på som ett bananskal på vägen. De inspirerar oss vuxna, oss föräldrar och nära och kära omkring. Detta och mycket mer missar den frivilligt frånvarande föräldern. Det är tragiskt...

All lycka till dig och din fina son.
Linda Birgersson (2004-03-23 23:12)
Betyg: 5
Bra skrivet! Jag känner igen mig mycket i det du skrivit. Det var långt ifrån självklart att jag skulle behålla Elias och just det där, ville inte vara gravid, ville inte göra abort - precis så könde jag. Min sons pappa ville heller inte bli pappa och jag spenderade större delen av graviditeten ensam eftersom hans pappa bor i Kanada. Han har dock träffat Elias en del sen han föddes, senast i november och imorgon kommer han på besök igen.
Caroline Frank (2004-01-16 16:51)
Betyg: 5
Jätte bra skrivit. Nej det är nog inte lätt alla gånger att vara ensam förälder. Våra pojkar är lika gammla. Min pojk var beräknad till den 25 Okt men kom 7 v för tidigt, så det blev den 6 Sep ostället.
Kram på dig!
Sirpa (2003-12-20 20:57)
Betyg: 5
Så öppet och fint du har skrivit...Adam har tur som har dig och pappan är den stora förloraren här..Jag är också ensamstående och vet mycket väl hur det är att inte ha barnfri tid...styrkekramar till dig...och en God Jul/Sirpa
Katia Wall (2003-12-03 19:08)
Betyg: 5
Fint skrivet!
Det var mycket jag inte visste om dig! ;o) Jag har ju bara sett din "foto-sida", men det var intressant at läsa om dina andra sidor!
Sorglig historia med Adams pappa, men man kan ju inte tvinga någon... Hoppas att han någon dag kommer till insikt om vad han gjort och vilka följder det får. Men jag tror fullt ut att det räcker med en förälder om man är en sån bra mamma som du! ;o)
Lycka till! =D
Annika Pettersson (2003-11-16 19:24)
Betyg: 5
Vilken fin kille du har och stackars pappa som inte förstår vad han missar! Stark berättelse av en stark mamma!
Maria Eliasson (2003-10-27 07:59)
Betyg: 5
Väl skrivet! Jag känner med dig, men synd tycker jag om Adams pappa som hittills missat en sådan underbar kille och chansen till en härlig liten familj.
Jenny Bjerkevall (2003-10-25 09:32)
Betyg: 5
En otroligt bra artikel Linda..
Och ätt jättegrattis till Adam i efterskott..
malin S (2003-10-24 12:06)
Betyg: 5
himla bra berättat!
Så synd bara att pappan valde att inte vara med i ert barns liv,han kommer ångra sej senare!
Anna Hellström (2003-10-22 22:08)
Betyg: 5
Oj, jag började nästan grina när jag läste din och Adams historia, trots att jag känner till den sen tidigare. Bra skrivet Linda.
Helena Sjöström (2003-10-22 11:47)
Betyg: 5
Vilken berättelse. Jag tycker synd om Adams pappa som inte förstår vad han missar. Du har en underbar liten eller stor krabat.

Du gör ett jättejobb.
Linda Hallberg (2003-10-21 21:49)
Betyg: 5
Jag tycker synd om pappan som inte förstår vad han missar. Adam är en jättefin pojke
Jenny Lagerqvist (2003-10-21 14:20)
Betyg: 5
Mycket bra Linda! Du är en enaståend mamma helt enkelt, och du har en jättefin liten (nej STOR ;) kille!
Lycka till!
Barbro Franzén (2003-10-20 20:52)
Betyg: 5
Mycket bra skrivet!
Jag är också ensamstående mamma, men inte på samma villkor som dig.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook