Vi har sett Henning Mankells mycket omtyckta deckarkaraktär Kurt Wallander på teve och film i omgångar. Nu är det dags för en biofilm igen och den buttre Ystadssnuten gestaltas som vanligt av Rolf Lassgård. Steget efter regisseras av den danske Birger Larsen som också ligger bakom de hyllade teveserierna Taxa (1997) och Nikolaj och Julie (2002). Larsen och Lassgård har tidigare arbetat tillsammans i tevefilmatiseringen av Mankells Den femte kvinnan (2002).
Och man kan väl lätt konstatera att inte mycket hänt med Wallander sen sist. Han är fortfarande sliten, aggressiv och egensinnig. I Steget efter får han ett obehagligt fall på halsen. Tre ungdomar, iklädda sjuttonhundratalskläder, hittas brutalt mördade i en skog utanför Ystad. Wallander och hans kollegor tar sig an fallet som plötsligt blir personligt när en av poliserna begår självmord under pågående utredning. Wallander börjar nysta i den döde Svedbergs liv och det visar sig vara mer komplicerat än någon anat. Vem var egentligen Svedberg och tog han verkligen sitt eget liv?
Wallander är sig lik. Han bullrar fram och vet bäst på sitt lagom truliga vis. Lassgård ger honom (som så många andra av sina karaktärer) den där "stirra-tomt-framför-sig"-blicken som man är så urless på. Ibland blir Wallander arg och skriker, ofta får han hemliga mobiltelefonsamtal på sin Nokia (produktplacering?) och då och då springer han svettig och stor genom skogen och flåsar som en valross. Ja, vi har sett det förut och det är ack så stereotypt. Scenerna med Maja (Marie Richardson) kommer då och då som uppfriskande andrum när Lassgård lyfts av sin motspelerska som kanske är lite tråkig men ändå väldigt bra.
Larsen har använt sig av ett i Wallander-sammanhang annorlunda grepp när han låter den döde kollegan Svedberg hela tiden närvara i Wallanders skuldbetyngda hjärna. Han är borta men försvinner inte och det gör sig ganska bra här. Svedbergs sorgliga skepnad förstärker känslan och ger det hela en filmisk substans som inte brukar finnas i vanliga Mankell-filmatiseringar. Men det räcker inte för att få det hela att flyta.
Steget efter är absolut inte en usel film men stannar kvar på nivån lättsam spänningsunderhållning. Däremot undrar jag lite vad den gör på filmduken. Själv längtar jag hem till soffan en fredagskväll där Wallander gör sig bäst. Man ska inte behöva ge sig av till en biograf för att inta tevedeckare av det här slaget.
Men även om man kan säga och tycka mycket om både Wallander och hans skapare så går det knappast att komma ifrån att Mankell verkligen är en deckarförfattare av rang. Storyn är tät och väl genomarbetad. Efter att ha läst många av hans böcker undrar jag om han inte är en av de få deckarförfattare som faktiskt gör sig bättre som filmatisering än som bok.
Men på bioduken har han inget att göra. Jag vill ha Wallander i min teve.
Filmen är tillåten från 15 år och har premiär den 26 juni 2005.
Text: Frida Gunnarsson
Källa: pressmaterial SF Film
Alla bilder från SF Film
