The Pacifier är en äkta amerikansk komedi med alla önskvärda ingredienser. Vi har lite komisk action, roliga barn som säger förnumstiga saker, en galen anka och ett mysterium att lösa. Glömde jag säga att det också finns lite romantik och en idiotisk rektor?
Pacifier betyder napp på engelska. Nappen i den här filmen är Shane Wolf (Vin Diesel), en machoman som tillhör den amerikanska flottan och som har lydnad och disciplin som sitt adelsmärke. Han är hård, han är tuff och han har stora muskler.
Storyn är ganska genomtänkt. En professor kidnappas och dödas under mystiska omständigheter. Han har en stor och hett eftertraktad hemlighet, The Ghost, gömd i sitt hus. Hemligheten måste bevakas av Wolf som samtidigt får i uppgift att skydda professorns fem krävande barn medan modern är på annat håll och löser en skum kod.
Wolf är killen som kan larma hus på bästa McGyver-vis men som inte kan spänna fast en bebis en i bilbarnstol. Wolf har inga problem med att skjuta en skurk i huvudet men behöver verktyg för att ta i en bajsig blöja. Men han är också en känslig kille. När han är tillsammans med barnen växer hans mjuka sidor och han har oanade talanger under det hårda skalet.
Filmen är naturligtvis förutsägbar på många sätt och ingen blir väl förvånad när jag säger att allt löser sig till det bästa. En positiv överraskning är hur regissören Adam Shankman inte alltid låter sig stampa runt i gamla spår. Flickan Lulu (Morgan York) får lära sig kampsport medan den coola tonåringen Seth (Max Thieriot) sjunger och dansar i Sound of Music. Det känns uppfriskande. Men som skeptiker är det lätt att tro att sådan politisk korrekthet är placerad där för att dölja det egentliga mönstret som breder ut sig där bakom.
Innan filmen ens börjat rulla trodde jag mig veta vad som skulle komma. En amerikansk komedi som befäster könsroller med ett leende på läpparna. Under filmen kom den känslan lite på skam och ibland var den riktigt komisk, på det där lättillgängliga sitcom-sättet.
Efteråt kom den bittra eftersmaken. För vad var det egentligen filmen presenterade? En familj i fullständig kaos där manlig kontroll och styrka är den enda och rätta lösningen. Modern återvänder och suckar tacksamt för att Wolf fått sådan ”pli” på hennes barn. Det hon inte klarat av (professorn var en ständigt frånvarande far) på femton år grejade han på ett par veckor. Som en äkta nannyjour, med andra ord.
Som komedi betraktat är The Pacifier en stilla kittling och gapskratten uteblir. Det sorgliga är att det mest komiska i filmen inte är begåvade skådespelare med timing och charm. Den som gör den solklart bästa insatsen är ankan Gary. En Oscar till honom?
Filmen är tillåten från 7 år och har premiär den 3 juni 2005.
Text: Frida Gunnarsson
Källa: pressmaterial från Buena Vista International (Sweden) AB
Alla bilder Buena Vista International (Sweden) AB
