De flesta föräldrar känner igen den avgrundsdjupa tröttheten och vardagens logistiska problem som livet med småbarn kan innebära. Man vet hur kladdigt ett golv kan bli och hur skrik mitt i natten kan skära genom märg och ben. Man vet också hur innerligt stark kärleken till ett barn är. Mycket i Som man bäddar spelar just på igenkänningsmekanismer och det är både filmens räddning och behållning.
Som man bäddar handlar om Jonas (Eric Ericson) och Emma (Lisa Werlinder) som försöker få livet att gå ihop efter att de fått sin dotter, Vilma. Jonas jobbar på ett litet taxiföretag som är nära konkurs och Emma är vädertjej på lokaltevestationen. När Emma kollapsat av övertrötthet beslutar hon att Jonas ska ta över föräldraledigheten. Han bestämmer sig för att både vara hemma med dottern och jobba och det får ödesdigra konsekvenser.
Filmen är rolig, framförallt om man känner igen sig i föräldraskapet. Det är verkligen en feel-good-komedi ut i fingerspetsarna och man skrattar gott både här och där. Men ibland blir det för mycket av det goda och filmens slut balanserar på pinsamhetens rand för att till slut trilla över kanten och falla pladask i patetikträsket.
Filmens stora behållning är inte storyn, utan skådespelarna. Mikael Persbrandts rollfigur, Jocke, är en störtskön pappa som tar faderskapet seriöst men coolt. Man bara ler så fort han visar sig och levererar sina repliker med den mest självklara pondus. En annan genial gestaltning står Alexander Skarsgård för i en liten biroll. Han spelar Jonas kollega Nisse med en suverän komisk tajming och stil direktimporterad från åttiotalet.
Men vad Sanna Bråding har för sig förstår jag inte alls. Hon misslyckas totalt att gestalta Jonas taxikollega Kajsa. Det är så pinsamt att man vill sjunka genom golvet när hon krystar fram en klichéartad landsortsblondin. Så platt och stereotypt.
Maria Essén svarar för regin och Som man bäddar är hennes första långfilm. Hon säger själv att hon tyckte manuset var uppfriskande och att det fanns potential för att presentera nya infallsvinklar på föräldraskapet.
Essén vill uppenbarligen skapa nya tankesätt och visst får man sig en och annan tankeställare. Hon lyckas ganska bra på den fronten. Men ibland luktar det unket. Som när Emma ger en förläsning i vardagsrutiner innan hon rusar till jobbets första dag. Vilken pappa vet inte var barnmaten står eller vilka sovtider som gäller efter 8 månader som förälder? Finns det någon sådan fossil kvar där ute?
Som man bäddar är rolig, men bara om man har överseende med sådana här saker. Frågan är bara om man ska tolerera denna förlegade syn på föräldraskapet. Jag har svårt att gå med på det.
Text:Frida Gunnarsson
Alla bilder från Columbia TriStar Films (Sweden) AB
Källa: Pressmaterial från Columbia TriStar Films
