Filmen Finding Neverland bygger på verkliga händelser ur pjäsförfattaren J. M. Barries liv i sekelskiftets strikta London. Barrie (Johnny Depp) är en gåtfull man som har nära till sitt barnasinne och långt till verklighetens plikter. När han träffar pojkarna Llewelyn Davies låter han sig ryckas med i deras lekar och äventyr. Inspirerad av dem skriver han pjäsen om Peter Pan som sätts upp och blir en succé. Relationen till pojkarna och deras mor (Kate Winslet) skapar dock problem och Barries fru blir mer och mer missnöjd med makens utsvävningar.
Finding Neverland tar oss upprepade gånger från sagan och fantasin till verkligheten och tillbaka igen. Bildspråket gungar fram och stundtals vet man inte vad som är verklighet och inte. Lekar jagar sorgerna på flykten för en stund och livets verkliga bekymmer glöms bort. Det är filmens stora budskap: sagan blir ett andrum men verkligheten väntar alltid utanför.
Finding Neverland var Oscarnominerad i flera klasser, bland annat bästa film. Men det blev tunnsått på Oscarfronten för regissören Marc Forster (Monsters Ball) som fick nöja sig med en statyett för bästa musik.
Och musiken gör verkligen sitt i Finding Neverland. Filmen är fullkomlig indränkt i stråkar och vemodiga pianodrudelutter. Tyvärr bidrar detta till den tunna hinna av patetik som ligger över hela filmen. Tårfyllda pojkögon, klichéartade repliker och förutsägbara scener staplas på varandra. Filmens styrka hittar man i något helt annat och det är för effekterna, sagomystiken och Johnny Depp man ska se Finding Neverland. Depp gör, som vanligt, en lysande rollprestation. Han lyfter filmen och man har överseende med mycket tack vare honom.
Pojkarnas ensamstående mamma är en ömsint och tålmodig figur. Det är bara att beundra moderns alltid lika öppna sinne, trots alla olyckor som drabbar familjen. Man önskar att man hade en släng av hennes lekfulla sätt i sin egen vardag. Mormodern (Julie Christie) är den råa och kalla vuxenheten personifierad, elak, rättvis och fylld av alldeles för sunt förnuft.
En film som denna klarar sig knappast utan effekter. Dessa hade man gärna sett mer av och det efterlängtade Neverland dyker bara upp en snopet kort stund. Vid andra tillfällen i filmen använder Forster korta och väldigt verkningsfulla bilder. Såsom när pojkarna hoppar i sina sängar och plötsligt börjar flyga och när mormoderns hand förvandlas till en krok för en sekund. Eller när Barrie efter en dispyt med sin fru öppnar dörren till sitt sovrum och vi får se en skymt av en förtrollad skog. På det sättet får vi chansen att titta in i den fantastiska hjärna som födde Peter Pan. Då, men bara då, balanserar filmen perfekt mellan verklighet och fantasi.
Då förstår vi också lille Peter Llewelyns ord: ”Det är inte jag som är Peter Pan. Det är Mr Barrie som är”.
Filmen är barntillåten och har premiär den 11 mars.
Text: Frida Gunnarsson
Alla bilder © 2004 Miramax Film Corp.
Källa: Pressmaterial från SF Film
