Barnsidan - Måste man krisa?
Meny

Runda arkivet > Krönika > Måste man krisa?

Måste man krisa?

Publicerad: 2003-12-18
Jag födde min Hanna 18 januari 2001 en härlig förlossning - mycket lätt. Gunilla en kompis var med som stöd eftersom jag och Hannas pappa hade separerat tre månader innan. Hanna föddes med Downs syndrom och ett hjärtfel. Hjärtfelet tänker jag inte gå in på nu utan det här handlar om hennes Downs...

Ack vad folk suckade och tyckte synd om mig.. stackars dig.. du ville ju ha en flicka och så gick det såhär, vad då? SÅHÄR?.. att du fick ett barn med Downs. Jag brydde mig faktiskt inte om det.. hur konstigt det kan låta.. jag var så glad över att just hon hade kommit till mig, detta vackra bedårande flickebarn.

Andra verkade ta det väldigt hårt, Gunilla som var med på förlossningen försvann efter ett par månader och jag har inte sett henne sen dess. Hon kanske krisar efter det hon var med om, ett barns födelse, ett vackert oskyldigt barn kanske fick hennes värld att skaka... Ja…i alla fall så är hon puts väck, men Hanna, jag och vår familj finns kvar. Och jag har fortfarande inte krisat.. måste man det?

Hannas specialpedagog sa att hon har aldrig har träffat på, under hennes 30 år som specialpedagog, en förälder som inte har krisat efter att ha fått ett utvecklingstört barn. Jag är ju så glad att ha henne, ja.. precis.. just henne. Hon gör mig så glad, när hon ler ja då LER hon, hela hon riktigt lyser och när hon gråter ja då gråter hela hon så hjärtskärande och hela hennes uppenbarelse är riktigt förtvivlad.

Efter ett tag var jag tvungen att kontakta habiliteringens psykolog för jag hade börjat tvivla på mig själv, jag undrade om det var så att jag förträngde mina känslor och så. För jag vet att Hanna inte kommer att vara som andra barn, det visste jag ju redan från början. Hon kommer ju att behöva stöd och hjälp hela hennes liv, det visste jag ju också. Special pedagogen sa en gång att ”tänk då när hon kommer upp i den åldern när dom (dvs ”normala”) börjar att vilja ta körkort och Hanna inte kan ta det.. Hallå!!!! Jag är bara så tacksam att jag slipper ha henne ute på vägarna och dessutom tror jag att hon inte är så intresserad av att ta körkort.

Jag slipper också att ränna efter henne om nätterna som man kanske måste göra med andra ungdomar - kanonbra! Hanna får också gå i skolan helt på hennes egna vilkor, perfekt! Det borde ju alla barn få göra men det får dom inte. Det finns ju en planering som skolan har gjort för sina ”normala” elever och det är ju inte alltid barnen klarar trycket i skolan, det här med betyg och så. Hanna slipper ju det. Hon kommer att få allt det stöd hon behöver men får mina 4 pojkar det? Deras framtid är jag orolig för, men inte Hannas. Så varför krisa över det? Jag bara undrar!

Jag är nöjd bara Hanna är nöjd med sin vardag, att hon känner att hon har en meningsfull dag om det är nu på ett dagcenter eller på ett jobb…det räcker för mig.

Ibland känner jag mig skyldig för att jag är glad och tacksam över att hon kom till mig med Downs och allt. Det kanske sticker i ögona på folk och framför allt hos dom som verkligen krisar över att ha fått ett annorlunda barn. Men jag är verkligen tacksam för att just HON kom till mig med allt det merjobb det innebär av att ha fått henne, traggla tecken dag ut och dag in olika övningar och så. Men för mig känns det bara naturligt att anpassa mig, det får man ju göra med varje barn, det går ju inte att dra alla över en kam.

Hanna kommer att bli kär som alla andra och kanske gifta sig som många andra, skaffa ett hem som många mer andra, ha vänner, ha en vardag med ”plikter” och fritid. Hon har känslor precis som vi andra, där finns ingen utvecklingsstörning. Så vad är det jag måste krisa över egentligen? Men jag kanske skulle ta och krisa lite för syns skull.. Så att i alla fall specialpedagogen blir nöjd! :)

Skrivet av: Sirpa
Hej! Är ensamstående mamma till 5 barn varav 4 bor hemma, den äldsta, Petri 24 år, är ju vuxen och har flyttat hemifrån. Dom andra barnen är Elias 12 år,Johannes 8 år, Hanna 7 år och Marcus 5 år. Det är Hanna som är mitt hjärtebarn,hon föddes med Av-Commune opererad 27/4-01,när hon var dryga 3 månader. Hon har också Downs syndrom.En riktig vilding!!!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Annika Grönberg (2004-02-12 10:33)
Betyg: 5
Pernilla Lagerquist (2004-01-16 21:56)
Betyg: 5
Vilken tur att det är just DU som är Hannas mamma.... Nej man måste inte krisa.... Alla barn är underbara.
Anna Lindahl (2004-01-14 12:58)
Betyg: 5
jag tror inte det var en slump att Hanna kom precis till dig.
En stor kompis kram!


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook