Filippa
Dottern trilskades på BB och amningen var svårtstartad. Hon blev frustrerad och arg vid bröstet och som förstagångsmamma tog jag emot all hjälp jag kunde få. Barnmorska efter barnmorska gav det ena "bra" rådet efter det andra. De mjölkstinna brösten klämdes på och inspekterades, bröstvårtorna blev utdömda som både platta och små. Man funderade också på om dottern hade ett missbildat tungband. Men allt var bra, det var dottern som inte hade tålamod alls vid bröstet. Jag var jättenervös att lämna tryggheten på BB - vår lilla fågelunge kanske skulle svälta ihjäl om inte amningen "kom igång"? Men att lämna BB och få tid och lugn och ro var det bästa "amningsbeslut" jag tagit. Med lugnet rann mjölken till på allvar och efter att dottern lärt sig att suga rätt, sköt BVC-kurvorna i höjden. Redan från start visade hon att amningen enbart var mat för henne, närhet och trygghet tankade hon tydligen på andra sätt. Hon har alltid varit en liten sömntuta och redan som 3 veckorsbebis sov hon hela nätter. Nattamningen blev snart historia, de andra mammorna i mammagruppen klagade över sömnbrist och påsar under ögonen när jag alltid hade tid för både "egentid" och bullmammefasoner. Smakportionerna var en succé och som bebis älskade hon att äta mat. Hon åt allt man erbjöd henne, hemlagad potatis, tomat och basilkapure var favoriten, men hon åt gärna burkmat, bebisgröt och annat sånt som bebisar "ska" gilla. 8½ månad gammal slutade hon amma, självmant. Nu har dottern blivit tre, hon har pannkaka som favorit- och endarätt och dåligt tålamod har hon fortfarande.
Felix
Sonen var som en sugfisk och en riktig fena på att amma, redan innan han var 10 minuter gammal. Mjölken rann till på nolltid, och kampen med att få igång amningen uteblev. Den funkade direkt. Om det berodde på min erfarenhet sedan innan eller sonens medfödda förmåga vet jag inte. Jag vet bara att jag älskade att amma den här lilla varelsen, njöt verkligen - dag som natt i början. Det var väl inte förrän sonen närmade sig halvåret som jag började bläddra i böckerna efter smakportionsinformationen. Insåg snabbt att det inte skulle bli något "smakisprojekt" som det blev med första barnet - det skulle ta alldeles för mycket tid. Han fick smaka en mosad potatis här, en broccolibit här och kanske en bit hamburgare ibland. I början var han intresserad, men huvudfödan var länge bröstmjölk. Han har konsekvent vägrat dricka från flaska och ratat gröt och annat sånt som bebisar väl äter? När han var runt 10-12 månader var jag helt slut pga av all amning, som fortfarande skedde dygnet runt. Började införa mer mat och sovrutiner och vardagen blev lite lättare igen. Jag älskade fortfarande att amma, men oroade mig ändå för dagisinskolning och sen var ju de flesta rätt snabba med att fråga om det inte var dags att sluta amma nu. Efter att han fyllde ett fick jag en del korkade kommentarer, som jag oftast ignorerade som just korkade. Våren gick och sommarn kom. Nä, nu vill JAG sluta amma. Det gick inte att trappa ner på amningen, han skrek och var arg när jag sa nej. Han skrek förtvivlat och fick alltid ge mig. Han åt dåligt med mat, och enda sättet att söva honom var genom att amma. Det var kanske inte så farligt, men alla nattamningar tog musten ur mig och spegelbilden i badrummet blev allmer trött och sliten. Insåg att amningsavslutet skulle bli till ett projekt, det var fortfarande en viktig sak för honom - och för mig. Jag tänkte att det säkert skulle vara lättare för oss att sluta om tillgången till mjölk var borta. Tänkte att jag skulle be BVC skriva ut "hormontabletter" som jag hört andra mammor få utskrivna så fort de velat sluta amma. Tji, fick råd att "succesivt trappa ner amningen". Ha! Vad trodde de jag gjort de senaste halvåret? Nej, jag fick tänka om. Bokade en resa till Muminvärlden in Finland med en mammakollega som har en dotter i samma ålder som min. Vi skulle åka på tjejresa, Felix skulle stanna hemma med pappa och på så sätt sluta amma. Jag gruvade mig något fruktansvärt, sonen vägrade fortfarande att somna utan annat än tutten. Gick inte att trappa ner. Drömde om ömma stinna bröst, minst lika sprickfärdiga som Mumintrollens magar. Projekt sluta amma skulle nog aldrig fungera... Men ombord Muminbåten gick vi och sonen som stannade hemma med pappa har sedan dess sovit hela nätter utan knorr. Och han dricker välling som om han var uppfödd på det... Sin sista amningsslurk tog han på sin 16-månadersdag. Jag trodde nog att det skulle kännas vemodigt, man vet ju aldrig om det blir några fler barn att amma. Men det var rätt beslut att ta. Trots att jag inte lät sonen styra utan mer eller mindre tvingade honom att sluta amma så är jag övertygad om att det var det bästa för honom. Han är mycket mer tillfreds, mindre klängig och det känns som han känner sig mer självsäker och mindre desperat efter mamma.
Amma - Dia?
Jag vet att jag använder ordet "amma" felaktigt. Enligt biologin så är det modern som ammar medan barnet diar. Men jag tycker amningen är en parrelation och då känns det bra att använda samma verb åt båda hållen.
Allmän egendom?
Innan jag fick barn var brösten enbart mina och aldrig hade jag väl tänkt att jag helt obehindrat skulle kunna sitta med brösten halvblottade på tunnelbanan. I början tyckte jag det var lite underligt hur mina bröst blev allmänt skådebröd bara för att jag ammade. Men det var inte skådebröd för den manliga delen av populationen (som det skulle varit innan :) utan för svärmor, min egen mamma, barnmorskor, BVC-sköterskor och andra kvinnor i vår närhet. En del var riktigt närgångna och ville inspektera hur det hela gick till. Med allt strul jag hade i början kändes det rätt jobbigt att bli iakttagen när man kladdade med amningsnappar, små sprutor och en bebis som hade svårt att få tag. Men som sagt, efter bara några veckor hade vi lärt oss och snart kunde jag amma i alla möjliga ställningar. Vem har t.ex sagt att det är omöjligt att svänga ihop en sockerkaka och amma samtidigt? :) Även jag själv ändrade syn på brösten, helt plötsligt var det ok att gå och klämma och känna på dem i tid och otid, helt offentligt. Man måste ju känna efter ifall det blivit läckage eller om något bröst kändes överfullt. För en oinvigd måste en skock nyblivna mammor se rätt lustiga ut som i grupp sitter och klämmer på sina bröst och ojjar sig över ömma bröstvårtor.
Slutat amma
Jag har sammanlagt ammat i över två år! Och även om det känns övermäktigt just nu så hoppas jag i framtiden få amma ytterligare ett barn. Det är en väldigt fin kontakt man får med sitt barn, både kroppsligen och mentalt. Tänk att min kropp är så fantastisk att den kan livnära en annan människa! Och tänk på alla de timmar som jag och mina barn varit så nära varandra som man bara kan komma. Nu har jag slutat amma, sedan drygt en vecka tillbaka. Mina bröst är varken ömma eller stinna längre, men likväl går jag och känner på dem i tid och otid. Kanske har det blivit en vana eller så är det för att lära känna dem igen. Jag kan ju erkänna att de varken ser ut eller känns som förut :)
