Barnsidan - Tvillingar med känsla för dramatik!
Meny

Förlossningsberättelser > Tvillingar med känsla för dramatik!


Tvillingar med känsla för dramatik!

Publicerad: 2008-10-02
Att tvillingfödslar är något utöver det vanliga blir väldigt tydligt i Fridas berättelse.

Jag vaknade på morgonen den 4 februari (v 38+3)och kände mig... annorlunda. Efter lite frukost och morgonbestyr fick jag regelbundna sammandragningar vilket var första gången det inträffade på morgonen. Det var ca 4-6 minuter mellan varje men det gjorde inte ont. Däremot hade jag lite olustkänsla i kroppen och en dundrande huvudvärk så vi bestämde oss för att lämna grabbarna till mina föräldrar och ta en tripp till förlossningen. Vi ville dessutom gärna spana in Danderyd eftersom vi hade tid för igångsättning den 6 februari.

Väl inne avtog såklart sammandragningarna och efter urinprov, blodtryck, blodprov (för att kolla ev. havandeskapsförgiftning) och en stunds CTG åkte vi hem för att vila lite. Somnade vid 14 och vaknade 14.46 av en jättestark värk! Äntligen lite action! Badade en stund, surfade lite och skrev ett inlägg på familjeliv.se där jag undrade hur man ska veta när det är dags att åka när värkarna är så oregelbundna...

9 min-9min-9min 3-min-3-min-3min-45min-6min osv... Vissa värkar kändes knappt medan andra gjorde så bäckenet nästan knakade!

Åkte till mamma och pappa och åt lite middag med barnen (oxfilé och rostade rotfrukter - mums!) men tillslut blev min mamma så hispig att hon övertalade oss att åka in igen. Själv var jag väldigt tveksam då värkarna fortfarande var så oregelbundna och korta. De flesta varade bara ca 30 sekunder. Fler och fler känndes dock desto mer. I bilen till Danderyd kom värkarna var 4 minut exakt för att såklart avstanna helt när vi väl blivit inskrivna vid 18.15.

En otroligt mild och vänlig bm, Giovanka pratade länge med mig om mina önskemål angående dusch och att slippa värkstimulerandedropp mm och så kom värkarna tillbaka! Jag fick mycket beröm för min andning och efter undersökning konstaterades att tappen var helt utplånad och att jag var öppen 7 cm! JIPPIE! Dessutom hängde det en buktande hinnblåsa precis som med grabbarna. Jag måste ha världens segaste hinnor! Lite CTG visade att barnen var hur coola som helst och jag fick vandra iväg till en dusch.

Väl där visade det sig att de hade värsta hörnbadkaret! Ja, ja bada, bada! Började bada 19.25 och klev upp nästan en timme senare. Bm kom in då och då och kollade fosterljud med en liten vattentät apparat. Vi tog 3 värkar i badet och sen reste jag mig upp och varje gång jag gjorde det kände man tydligt vilken verkan de tre gjort. Det känndes inte så mycket när jag låg i vattnet. Mest skönt förväntansfullt! Bebisar idag!

Giovanka ville att jag skulle försöka få till bebbarna före 21.30 då hon gick hem men det sa jag redan från början att de klarar jag nog inte. Johan chansade på 22 och jag på midnatt (en före och en efter såklart). Jag dansade (och sjöng) med gåstolen till mina medhavda skivor. Lite blandat smått och gott i en timme och sen kom bm Eva och tog över vid 21.20. Hon pratade gotländska och kändes varm och mjuk hon med. Giovanka fick kramar och all heder åt att hon gett oss en så bra start!

Även Eva (och en studerande bm) var mäkta imponerad av min andning och hur glad och fräsch jag var. Usk Patrik tassade runt och fixade med det mesta och vi konstaterade att cirkeln nu sluts då det var han som var med även när Alfred vår förstfödda föddes! Efter lite mer dans och en stunds tens och CTG visade det sig att jag nu var öppen fullt! Det var dock lite svårt att känna eftersom den stora hinnblåsan hängde ivägen men jag ville inte att de skulle ta hål på den eftersom allt flöt på så lagom. Ingen stress! De kommer när de kommer!

Någonstans här går jag fullständigt in i mig själv och ryter att musiken ska stängas av! Bort med tensen! Sluta tjata (åt min man - SORRY!) osv...

22.28 övertalas jag att lägga mig i gynstolen då det är väldigt svårt att avläsa ctg för tvilling 2 som ligger på tvären. Moderkakan ligger över ryggen på henne och bm tar hål på tvilling 1:s hinnblåsa. Tyvärr sjunker då moderkakan ner ännu mer över tv2 och läkare tillkallas för ul-undersökning. Jag var aldrig orolig en sekund men alla andra i rummet blev helt hispiga. Det kändes faktiskt skönt att lägga sig ned då trycket mot svanskotan minskade!

22.30 In kommmer dr Helena och dr SVEN! Jag läser Sven - överläkare och hör hans mumlande röst och tänker bara att allt kommer att gå så bra! En ny Torbjörn (Torbjörn är den läkare som vänt båda våra grabbar från säte)! Lugn, förtroendeingivande, proffessionell... Tyvärr sa jag inte vad jag tänkte högt men min man tänkte precis likadant! Helena är dock den som basar och våra två stilar skär sig lite. Hon kör den dominanta, mästrande stilen och jag är som sagt världens lugnaste just i detta läge. Jag litar så stenhårt på min kropp och allt känns så bra! Mitt i andningen hör jag hur hon börjar prata om sugklocka och då tänder jag till!
F:Ingen sugklocka!
Helena: Men vi hör inga hjärtljud på tv2 (spänd röst)!
F: Det är ingen fara - allt är bra (coola mamman, lite släpande)!
Helena: Vadå känner du tvillingen?
F: Nej, men jag känner att inget är fel... (lite översittande ton) Sven nickar men Helena vill att jag ska krysta.
F: Men jag har ju inte krystvärkar (undrande).
Helena : Nej men du måste krysta ändå!

Bm ställer sig vid mitt öra och coachar och på två vanliga värkar lyckas jag krysta ut en liten plutt till tjej (3080 g) som läggs på mitt högra bröst. Klockan är 22.46 och både Johan och jag fick fel om tiden! Hon skriker och är alldeles vit av fosterfett (grabbarna har varit helt rena när de kom). UNDERBART! Sannerligen tur att jag krystat förut och visste hur man skulle göra!

Sven knådar runt min mage och konstaterar med ul att tv2 lagt sig med huvudet nedåt med huvudet strax ovanför bäckeningången. Precis som jag sa är det inget som helst fel på tv2:s hjärtljud. Hon är stencool och jag inser att det kommer att bli två tjejer! Vi visste ju bara tv2 sen innan! Dropp kopplas för att få igång värkarna och för att försöka få huvudet att sjunka ned ytterligare. Helena tar hål på hinnan för att koppla skalpelektrod och då faller navelsträngen ut. Jäkla skit! Jag har läst om detta och vet att minutrarna är dyrbara nu. Jag uppmanas att krysta (återigen utan krystvärkar) och tar i för kung och fosterland. Hör i mina kraftvrål hur bm skarpt säger åt mig att jag INTE får krysta! Flåsa, flåsa! Jag förstår ingenting och trots att jag har öppna ögon ser jag inte heller vad som händer. Det känns bara som om hela magen håller på att vändas ut-och-in och jag får nästan panik. Vad händer? Hur länge ska det kännas såhär? Kroppen vill krysta men så fort jag slutar fl åsa skriker de åt mig att fortsätta och på något sätt lyckas jag med det. Dock spänner jag ögonen (som inte registerar detta) i Sven och skriker: VAD GÖR DU? åt honom (det hör jag att jag gör). Jag får inget svar men tillslut slörpar det till mellan benen och när jag tillåts krysta kommer tv2 ut på en enda kryst! Läkarna glider ut ur rummet och det blir lugnt en stund.

Så här skriver Sven i journalen: Dr Kopp Kallner amniotomerar buktande hinnblåsa varvid navelsträngen faller fram och Dr Lyrenäs tar över. (Det gjorde han verkligen dvs puttade bort henne!). I bing palperas en hand och en fot förutom huvud. Försöker först extrahera på den enda foten vilket ej visar sig möjligt. Jag får därför gå in i uterus och skjuta upp huvudet och därefter greppa tv2 i det uppslagna benet varefter tvillingen lätt låter sig extraheras på fotsäte kl 23.00 Är pigg och småskriker inom en minut. Ses över av väntande neonatalog ua.

Johan har hela tiden suttit med tv1 på bröstet på en stol brevid mig och han ser mer än lovligt chockad ut när jag nu äntligen kommit ur min egen lilla värld och kan se och tänka normalt igen. Tv2 läggs på mitt vänstra bröst och hon bajsar ned mig totalt! Tack för den (alla bilderna från förlossningen visar en mamma med bajs på hakan och armarna)! Tv1 lyfter huvudet högt och vi blir imponerade över hennes styrka. Tv2 väger 3020g så dryga 6 kg bebis har jag burit på!

Vi får lite vila men moderkakan vill inte lossna och då och då ombeds jag krysta och de drar och trycker men inget händer. Jag känner direkt att den inte vill... Efter en timme med diverse knep (tömma navelsträngarna på blod, spruta upp något i en av dessa, öka dropp, hårdhänt massage mm) så kommer Dr Helena tillbaka in och fullständigt terroriserar min ömma mage. Jag hatar henne i detta läge! Bm tvingar mig att ta smärtlindring i form av lustgas och de fullständigt rycker bort moderkakakan 7 minuter efter midnatt. Lustgasen hjälpte föga och jag mår mest illa. Sen börjar blödningen såklart. De fortsätter att knåda och knåda och jag bara kvider och försöker få bort deras händer. Fy fan vilken smärta! Jag är ju klar nu gå härifrån! Jag flåsar och andas allt vad jag kan och hör hur de hela tiden springer ut och in med underläggen för att hålla koll på hur mycket jag blöder. Varje gång de trycker till på magen känner jag hur det forsar ur mig. Jag får först smärtstillande tabletter och en spruta i låret det hjälper dock inte och dropp av två olika slag kopplas. Klockan 0.42 slutar den grymma massagen och jag har slutat blöda. FY! ALDRIG MER!

Jag skakar av muskelkramper och hormonrusningar och även om det är jobbigt så vet jag ju vad det beror på den här gången. Johan sitter brevid mig med våra små pyren och jag känner mig lite ledsen att jag inte kan hålla dem. Skakningarna avtar så småningom och jag får amma de små knorvlande flickorna som vet hur det ska vara direkt!

Vår underbara usk Patrik håller sig i bakgrunden men i närheten hela tiden och han fotar och väger och hjälper mig till duschen mm. Så fixar han såklart mackor men Johan är så hungrig så han går och hämtar en matlåda i bilen och klämmer i sig en gigantisk lasagne klockan 2 på natten!

Sven kommer in och ritar och berättar vad som hände och vad han gjorde. Vi får förklarat för oss att det vi varit med om är väldigt ovanligt och han svarar inte riktigt på frågan om han gjort detta förut. Alternativet hade varit ett gammeldags snitt men tiden var inte på vår sida och troligtvis hade vi inte hunnit in på en operationssal och söva mig innan tv2 drabbats av syrebrist och eventuella hjärnskador. Sven räddade vår tvåa! Han var själv så fokuserad att han inte sa vad han gjorde och de andra i rummet förstod nog inte först vad som hände. Därav att jag inte fick veta vad som skedde! Jag får dock mycket beröm för min prestation och han kommenterar att jag måste ha en OTROLIGT hög smärttröskel med tanke på att jag genomled hela ingreppet utan smärtlindring. Jag får dock en liten varning om att jag eventuellet kommer drabbas av infektion eftersom han inte hade spritat hela armen innan han stoppade in den i mig...

Vi är ganska tagna efter hans besök och även bm Eva kommer in och pratar igenom vad som hänt med oss. Hon bekräftar också att om inte Sven varit där hade Helena tvingats snitta mig från navel och ned och frågan är om det hade gått bra iaf. Vi ska vara så glada att han var där! Erfarenhet och hantverkskicklighet i ett! De räknar med att vi kommer behöva tid att smälta allt och vi uppmanas prata, prata och såklart att ringa om vi vill fråga något i efterhand.

Bm-studenten kommer in och visar moderkakan som är ungefär lika stor som de jag sett tidigare men dubbelt så tjock. Båda navelsträngarna sitter i ena kanten och det går inte riktigt att se hur många hinnor det är. Den väger ca 1,2 kg och ska sändas på analys vilket innebär att vi kommer att få veta om det är enäggs- eller tvåäggsflickor vi fått.

Nu får det vara nog för natten och klockan 04.02 rullas jag ut från förlossningen och upp till avd. 16 med många intryck att smälta men med två fantastiska små varelser vid min sida! 4-barns mamma!


Helt naturligt fick vår ena flicka sitt namn efter den fantastiske läkare som hjälpte henne till världen. Svea blev vår minsting och hennes syster fick namnet Rut.

I födelseannonsen skrev vi:
Försten ut blev våran Rut hon är våran trea.
Fyran kom sen, hjälpt av Sven så hon fick heta Svea!


Skrivet av: Frida Bursell



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Magdalena (2014-04-10 20:19)
Vilken fantastisk förlossningsberättelse! Du var verkligen jättecool hela vägen igenom. Och vilka fina flickebarn! Väntar själv tvillingar (är i v 34) så börjar bli nyfiken på hur andra tvillingföräldrar upplevt förlossning och småbarnstid. Tack för att du delade med dig. :) Allt gott önskar jag hela familjen!
Victoria (2009-12-07 19:36)
Awww vilka fina döttrar!! :)
Hanna (2009-09-12 01:28)
Vilka fina namn :) Funderar själv på Rut till min framtida dotter :)
Hanna (2009-09-12 01:28)
Vilka fina namn :) Funderar själv på min framtida dotter :)
Marie (2008-12-21 17:41)
Oj vilken berättelse..kände igen mig själv litegranna! Min limoder ville inte dra ihop sig efter min förlossning......hatade också verkligen den barnmorskan..hoppas allt är bra emd tvillingtöserna....jättefina är dom..kram!!
Jessica (2008-10-17 13:22)
Vilken historia, jösses! Vilka fina små flickor ni fick o kul att ni lagt in lite bilder. Hoppas ni mår bra.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook