Barnsidan - Snabbt, enkelt men förtidigt och långt hemifrån
Meny

Förlossningsberättelser > Snabbt, enkelt men förtidigt och långt hemifrån

Snabbt, enkelt men förtidigt och långt hemifrån

Publicerad: 2014-11-19
Kl 22:58 pussar jag min man godnatt och det sista han säger är att nu behöver han verkligen sova för han är vansinnigt trött. 22:59 sover han. 23:00 kommer första värken.

För ca 3 år sen är jag i vecka 32 (31+) när vi är på besök hos släkten 60 mil hemifrån. Det är en härlig helg med massa familj- och vänbesök inkl ett bröllop. Vi hade bestämt innan att stanna en extra natt för att hinna med allt och alla. Sista kvällen är lugn och mysig och jag sitter och pratar med mamma och pappa bla om att jag känner mig redo att bli mamma 😊

Sen går jag på toaletten och ser rosa slem på pappret. Förstår inte vad det innebär då det är 2 månader kvar till BF och vi veckan efter hade planerat att börja läsa på om förlossningar och gå kurser. Iallafall så ringer jag kk och det blir lite förvirring då vi var i "fel" län. Tillslut så säger dom att jag ska ta det lugnt men höra av mig igen om någonting händer.

Kl 22:58 pussar jag min man godnatt och det sista han säger är att nu behöver han verkligen sova för han är vansinnigt trött. 😄 22:59 sover han. 23:00 kommer första värken. Lite som molande mensvärk så jag reagerar inte på det. Dessa kommer exakt var 10 min fram till 23:58 då det blir var 8e. Då blir jag lite nervös...

Vad kan det vara som händer? Tänker bara gå på toa så jag reser mig upp... och ploffs går första vattnet! Shit! Sover i mammas och pappas säng så är ju grymt glad att jag står bredvid och inte ligger i den!😄 Lite chockad tar jag mig in på toan och lyckas samla mig så pass att jag förstår att vi måste till kk.

Börjar med att väcka min däckade man som tror att jag skämtar. Ringer kk som säger "ok kom". Väcker mamma som måste köra in oss. Sen börjar vi packa en väska. Fixar oss lite i ordning och jag minns att jag vid ett tillfälle handgripligen slänger ut mamma från toaletten för jag känner hur det kommer mer vatten. 😄 Men allt går så lugnt till att när vi väl sitter i bilen har det som gått en timme eller så.

På vägen in (10 min med bil) ökar takten på värkarna till var 2-3 minut men jag är ändå inte orolig. Kommer ihåg att jag vänder mig om och skrattar åt min man som är likblek av trötthet. Mamma släpper av oss (vid vad som visar sig vara fel entré för den var flyttad). Hon säger "jag hämtar er senare" och jag vinklar glatt till lite folk som tittar på oss nyfiket från ett fönster några våningar högre upp.

Sen börjar en lång vandring i virriga korridorer tills vi möts upp av en bm. Jag läggs på en säng, får bromsningsmedicin och får veta att vi ska flyga till Uppsala med helikopter. Mitt i natten med regn ute. Jag pratar glatt med bm om att jag aldrig flugit helikopter så det blir ju spännande 😄 SEN undersöker doktorn mig! Öppen 8 cm så det blir ingen helikoptertur. Jag frågar här någonstans vad allt det här betyder och då berättar bm att nu blir det bäbis.

In på ett förlossningsrum och här blir det lite dimmigt. Det jag minns är att de säger att de ska ta barnet och springa och att min man ska springa med. Jag vet att jag tänker "om det får dom att må bra så..." Jag kanske låter lite kall men under hela graviditeten hade vi fått höra om det starka barn vi hade i min mage. Tillsammans med det och chocken blir jag totalt lugn.

Det är en trevlig och snabb förlossning. Försöker med lustgas men blir bara yr så det får gå utan smärtlindring. Jag får inga krystvärkar och enda gången det gör omöjligt ont är när huvudet kommer halvägs ut och bm säger åt mig att sluta pusha. Hon vill att jag ska vänta in nästa värk men det gör så ont att jag tillslut trycker ut honom på ren vilja.

3:24 föds vår starka och vackra son. 4 timmar och 24 minuter från första värk. Han skriker tom så jag får faktiskt upp honom på min mage någon minut. 😊 Sen försvinner sonen och mannen och jag får krysta ut moderkakan. Hade inga planer på att titta på den men jag tror att det kändes så tomt att jag ville se någonting som var resultatet av det som just hänt. Var inte alls så märkligt som jag trodde innan.

Därefter rullas jag in i rullstol för att få se min son. Jag möts av ett gäng glada doktorer och sköterskor som strålande gratulerar mig till min friska son. Han väger 2052g och är 42 cm lång. 2 kg är tydligen en magisk gräns som vi ska vara lyckliga att han tog sig över. Sen var det dags att ringa runt till chockade men glada familjen och berätta vad som hänt.

Vid detta tillfälle bodde vi 10 minuters promenad från entrén till det kk vi planerat att föda på. Istället sker det alltså 60 mil bort vilket gör att vi får flyga ambulansflyg hem. Först pratar dom om att skicka vår son och mig själva men då jag säger att då får min man flyga och jag tar tåget ner.

Det tycker dom inte om så vi får tillslut ett större plan. Så stort är det iof inte för min man får sitta och hänga på toaletten 😄 Men vi är överlyckliga att han får följa med! 2 piloter, en sköterska och en doktor flyger oss "hem". Ambulans till och från sjukhusen, 1 månad på neonatal och en månad hemvård.

Jag känner mig så lyckligt lottad att bo i Sverige då detta bara ordnas åt oss.

Sonen är idag en glad och stark 3-åring och han väntar nu i dagarna på att hans bror ska komma. Vi hoppas på mer lugna omständigheter denna förlossningen 😊

fotnot: Bebisen på bilden är inte Jennies, utan är enbart en illustration

Bebisen på bilden är inte Jennies och ska bara ses som en illustration.


Skrivet av: Jennie Kûhne

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook