När Martin kom till världen!
Publicerad: 2004-06-21
Den sista oktober (2001) satt jag som vanligt hemma (i lägenheten på Kungsmarken i Karlskrona) och kopplade av framför tv-n. Jag hade en längre tid känt av foglossning och dem senaste veckorna hade jag också fått för högt blodtryck och äggvita i urinen. Läkaren hade sagt åt mig att jag måste vila så mycket som möjligt.
Vid tretiden på dagen så fick jag för mig att ”vattnet gick”, för när jag gick på toaletten så rann det utan att jag kissat, så det blev att ringa till förlossningen. De sa att om inga värkar har börjat inom 4 timmar så skulle jag komma in för en undersökning.
Jag ringde till Peter så att han skulle vara förberedd på att det kanske var dags och sedan började en lång tids väntan, men inga värkar kom igång. När Peter kom hem så hade jag gjort middag, och sedan var det en stunds vila (läs väntan) innan vi åkte in. Jag tog med mig den packade väskan men sa till Peter att eftersom jag inte känner något så får jag nog åka hem ikväll. Men så blev det inte…
Vid undersökningen konstaterades att jag var öppen 2,5 cm och att livmodertappen var helt utplånad. Troligen var det slemproppen som hade gått hemma. Eftersom jag hade äggvita i urinen och för högt blodtryck sa läkaren som undersökte mig att jag ska bli inlagd på förlossningsbb. Det var ju början på havandeskapsförgiftning, (har lärt mig senare att det finns visst inget som heter början till havandeskapsförgiftning, utan det var havandeskapsförgiftning som jag hade) och de ville ha koll på mig. Jag reagerade inte alls som jag trodde, utan blev istället ledsen, så ledsen att Peter erbjöds sig att stanna kvar under natten. Det var så skönt att ha Peter där den kvällen, för jag var omväxlande glad och omväxlande ledsen.
Dagen efter åkte Peter hem och jag väntade med spänning på vad läkaren på ronden skulle säga. Läkaren kom vid halv nio och sa att om det inte har hänt något tills imorgon så sätter vi igång förlossningen, genom att ta hål på fosterhinnan, jag var ju tillräckligt öppen för det. Plus att barnet var ju ändå beräknat att komma då. Ja, det var ju bara att vänta igen, och inget verkade ju hända. Det blev en långsam dag. Där gick jag och vankade i korridoren, läste en tidning och tittade lite på tv. Jag var stor som en anka pga att jag samlat på mig en hel del vatten under graviditen, så jag kände mig som en uppblåst ballong (fast en tung sådan förståss).
Morgonen därpå, den 2 november, sa läkaren på ronden att jag skulle bli igångsatt. Jag ringde Peter och han var klar så han kom direkt. Det dröjde ända tills klockan 9.30 innan dem kom och hämtade mig. Vid kl 10 satte dem in en elektrod på barnets huvud och så fick jag göra en ctg. Jag tror det var 3:e eller 4:e ctg-et de gjort sedan jag lades in. Sedan blev jag tillsagd av barnmorskan att gå upp och röra på mig. När Peter och jag var på väg att gå ner till affären så kom sköterskan in och sa till mig att passa på att ligga ner och vila så mycket som möjligt, men när jag sa till henne att barnmorskan precis sagt att det var bra för mig att vara uppe och röra på mig så mycket som möjligt, så blev hon rätt så häpen såg det ut som. Vi gick ner och köpte lite gott som vi kunde ha och smaska på under tiden, och när vi var på väg upp igen så gick vattnet. Värkarna kom igång efter middagen vid 12-tiden. Klockan 14.00 fick vi en ny barnmorska, Ingrid Tornborg, som var helt underbar.
Runt tvåtiden sätter dem in värkstimulerande dropp, men det hade aldrig behövts, sa barnmorskan efteråt. Nu blev värkarna riktigt kraftiga, och jag ville börja med lustgas, men först ville barnmorskan göra en undersökning för att se om jag öppnat mig något mer. 4 cm! Nu tyckte Ingrid att jag skulle försöka med akupunktur. Visst, försöka kan man ju alltid. Jag får fem nålar, en i huvudet, en på vardera handen ochen var fötterna. Det gjorde bara ont och hjälpte inte ett dugg. Strax efter det så var det dags att gå på toaletten… Gissa om det stack i fötterna när jag gick!
När jag öppnat mig 5 – 6 cm fick jag börja med lustgas, tack och lov. Det hjälpte mig riktigt bra, men jag sa samtidigt till att jag ville ha EDA och barnmorskan sa att hon skickat efter narkosläkaren. Han kom rätt så snabbt. Jag hör honom presentera sig som Christer Nilsson, och under tiden han jobbar med att ge mig dropp så skämtar han en hel del. Jag vet att jag tänkte att han var en riktigt trevlig man, som verkade förstå att jag hade hemskt ont. Konstiga tankar man har när man är smärt- och lustgaspåverkad. Jag tackade honom flera gånger för att han var så snäll och hjälpte mig bli av med värken, men han svarade bara att jag skulle vänta och se om det hjälpte först innan jag tackade och det hade han ju rätt i. För det hjälpte ju inte!!! Han var tvungen att ge sig iväg en stund men lovade komma tillbaka och se om det hjälpt om en kvart, men det hade det inte, så han bestämde sig snabbt för att lägga den en gång till. Då var jag öppen 8 cm, och det var nästan ingen idé, men eftersom jag hade så täta värkar så lade han EDA:n en gång till.
Oj, vilket mirakel, tre minuter senare kändes värkarna mycket svagare och jag kunde till och med gå upp och gå. Nu var klockan 18.10 och i mina papper står det att jag var uppe till klockan 18.47 men jag tyckte att det kändes som 5 minuter eller så. Nytt ctg kopplas och barnet kommer allt längre ner. Nu börjar mina krystvärkar (19.40) och i journalen står det att det skrider fram fint. Klockan 20.15 kommer vårt barn till världen, den sista värken får jag hjälp med ”yttre press” på min mage pga hotande fosterasfyxi (vad nu detta var för något?). När barnet kommer ut ser jag genast att det är en pojke. Han skriker lite grann. De lägger honom på min mage och jag säger ”Hej Martin” och tar emot honom. Jag hör barnmorskan i bakgrunden ”Åh, är det en pojke?”. Slarvigt att inte se det tyckte jag men det sa jag inget om. Sedan förbereddes så att Peter kunde få klippa nagelsträngen, och det tyckte han var lite otäckt men det gick bra. Jag blev sydd en hel del, och under den tiden turades Peter och jag om att hålla Martin. Vi glömde till och med ta kort, för vi var så förundrade av vår son.
Under hela tiden hade jag Peter vid min sida, han hjälpte mig igenom värk efter värk, och utan honom hans stöd och uppmuntran hade det aldrig gått så här bra. Peter var lika trött efter förlossningen som mig och sov hos oss första natten.
Skrivet av: Anki Jonsson
Jag är en stolt mamma till två underbara barn. Martin som är 2.8 år och Matilda som är 11 månader.
Mitt motto: Barn är livet...
Skriv gärna i min gästbok, det är så tomt där. :-( Skriver du i min, så skriver jag i din. =o)
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-10-19 22:48)
Betyg: 5
jättebra skrivet..och ajaj stackars dig, kan inte ha varit kul att vara som en ballong av all vätska i kroppen..tack för att du delar med dig av din historia,kram martina
Anki Jonsson (
2004-07-16 10:30)
Tack för alla snälla kommentarer. Det värmer gott...
mvh Anki
Veronika Peterson (
2004-06-26 21:44)
Mysigt att läsa om andras förlossningar, kul att du ville dela med dig!
Annica Bark (
2004-06-22 18:45)
Tack för att du delade med dig. Gillar att läsa om hur andras förlossningar varit. :D Kungsmarken, där har man varit många gånger och lekt som barn. :D
Béatrice Karjalainen (
2004-06-21 22:11)
Tack för att du delade med dig. Det är alltrid lika kul att få läsa om någon annans förlossning.
