Barnsidan - Jeanettes revansch
Meny

Förlossningsberättelser > Jeanettes revansch

Jeanettes revansch

Publicerad: 2012-01-04
På morgonen den 29/3 (långfredagen) gick slemproppen. Inga värkar eller så, men det kändes otroligt skönt att NÅGOT hände iallafall, jag var ju +10 dagar då. Vi var hemma hos svärmor eftersom det var "Långfredagsangling", så jag var nere en sväng på isen ihopp om att jag kanske kunde vandra igång några värkar. När jag kom tillbaka till huset började jag må jättedåligt. Jag gick och lade mig för att vila, somnade bums och när jag vaknade kändes det mer som att jag var död än levande. 40 graders feber! Jag petade i mig alvedon, tyckte MYCKET synd om mig själv och hoppades innerligt på att bebisen valde att stanna i magen tills detta var över.

Vid 19-tiden började jag känna små värkar/sammandragningar. Jag tänkte inte så mycket på det, det var så oregelbundet att det lika gärna kunde sluta närsomhelst. Vid 21.30 var de lika oregelbundna men kändes lite mer. Jag tänkte att det var väl lika bra att gå och sova utifall det drog igång på allvar, och då ville jag vara utvilad. Somnade som en stock!

Strax före 23.00 vaknade jag av att jag hade en värk som kändes ganska bra. Hann inte somna om förrän nästa kom. Jag klockade värkarna, 5 min mellan men inte speciellt långa. Benjamin tyckte absolut vi skulle åka in, men det tyckte inte jag. Värkarna höll i sig, och även om dom inte gjorde speciellt ont var jag tvungen att koncentrera mig mer och mer på varje värk.

23.45 bestämde vi att vi skulle åka eftersom det var 1 timme in till Hudik, och vi tänkte att om det bara var nå förvärkar detta så kunde vi ju åka hem till vår lägenhet i Hudik. (Förra förlossningen hade en latensfas på över 40 timmar pinvärkar så jag förväntade mig det värsta). Jag ringde förlossningen och sa att vi var på väg.

Kl 00.00 satt vi i bilen och nästan genast kom värkarna med 2-3 min. Jag måste koncentrera mig och andas för att inte "tappa greppet". Mellan värkarna känns allt som vanligt. Benjamin ringer mina föräldrar och säger att vi är på väg in, pappa som tar samtalet blir så till sig att han stammar.*s*

01.00 är vi framme vid förlossningen. Vi tas emot av samma bm jag pratade med i telefon. Hon frågar om jag vill ha andra kläder, men jag säger att det inte behövs för vi får säkert åka hem igen. Hon sätter en CTG och jag känner att jag nästan får panik när den inte gör något utslag när jag får värkar. "Det var ju det jag sa", sa jag. Ser en plågsam natt framför mig i pinvärkar.... Men när bm gör en inre koll är jag öppen hela 8 cm! "Är det verkligen sant??", säger jag. Det känns som jag vunnit på lotto eller nåt.

Jag får nya snygga (hm..) sjukhuskläder att sätta på mig. Värkarna kommer allt tätare och jag försöker hänga över en gåstol. Benjamin lägger sin hand på min rygg, men jag skakar genast bort den, jag vill inte känna mig "störd" när värkarna kommer. Jag känner som en bubbla mellan benen och vattnet går, kl är 02.30. När jag står där med vatten rinnande längs benen säger jag med gråten i halsen "Jag känner mig som ett jävla miffo" Sambon tröstar "Nej då, du är jätteduktig Jeanette" "Men jag kan ju inte ens ta av mig strumporna själv", hulkar jag. Bm kommer in och ser att det är bajs i vattnet så hon vill sätta en skalpelektrod.

Jag får hjälp av med strumpor och trosor och sedan upp i sängen. Jag står på knä och håller mig i ena gaveln som är uppfälld. I detta läge är det svårt för bm att sätta skalpelektroden eftersom hon inte ser vad hon gör, men hon struntar i den när jag får krystvärkar(02.35). Det är inte så täta krystvärkar, jag hinner ta igen mig bra innan nästa kommer. Men när barnets huvud står precis i öppningen känns det otroligt jobbigt, och jag skriker "Jag klarar inte det här". Jag biter och sätter naglarna i Benjamins stackars hand, nånstans långt borta hör jag att han försiktigt säger "Aaaaj". Men det bryr jag mig inte om just då, utan tar i vid nästa värk och huvudet kommer ut, och kort därefter känner jag hur något varmt glider ut mellan mina ben. Jag hinner inte vända mig om förrän jag hör ett ARGT skrik. Jag vänder mig om och tar upp barnet, en pojke! När jag sitter där i sängen med honom på mitt bröst slår det mig att det känns precis lika overkligt som förra gången. Är det här verkligen mitt barn? Hur kan jag ha fått en sån underbar liten kille? Lyckan är obeskrivlig!!

Oscar föddes alltså 30/3 kl 02.45. Han vägde 4620g och var 57cm lång. Jag tycker förlossningen var helt underbar, jag fick min revanch! Jag tog ingen smärtlindring och sprack ingenting. Jag föder gärna barn igen! =)

Skrivet av: Jeanette K



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-01 09:18)
Betyg: 5
skönt att du fick en bättre förlossning denna gång..
Annica Bark (2003-12-09 12:56)
Visst är det härligt att föda barn. Måste vara skönt med en sån revansch.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook