På grund av min kroniska sjukdom och passerat bf, hade jag fått tid två gånger för eventuell igångsättning men båda gångerna blev vi nekade med hänvisning till att min kropp inte var mogen och bebisen fortfarande mådde bra i magen. Andra gången var jag i vecka 41+1 och jag blev otroligt besviken över att det inte blev någon igångsättning. Slemproppen hade redan gått några dagar tidigare och jag trodde verkligen att vi denna andra gång skulle få vara kvar på sjukhuset till vår dotter var född.
Jag hade varit sjukskriven de två sista månaderna på grund av trötthet och tyckte det var väldigt segt att gå hemma och vänta.
Min man, Erik, tog beskedet bättre och vi bestämde oss för att göra något bra av dagen. Läkaren hade gjort en vaginal undersökning men inte kunnat göra en hinnsvepning så jag trodde verkligen inte att undersökningen skulle sätta igång något.
På vägen hem från sjukhuset kände jag hur de få sammandragningar jag hade började göra ondare men det var fortfarande inga problem att föra ett samtal eller röra på sig.
Dagen gick och vi åkte och handlade och åt på restaurang för att få tiden att gå. Hela tiden kände jag av sammandragningarna men de blev varken tätare eller ökade i styrka.
På natten hade jag som vanligt svårt att sova och låg vaken och kände smärtan av sammandragningarna men det gjorde fortfarande inte ondare än att jag tillslut kunde somna.
Nästa dag vaknade jag med samma typ av sammandragningar och funderade på om det faktiskt skulle sätta igång den här dagen. Jag slog snabbt bort de tankarna eftersom jag fått för mig att vår dotter inte skulle komma till världen förrän jag blivit igångsatt. Därför sa jag ingenting till Erik utan vi åt frukost som vanligt och hängde hemma i lägenheten. Jag såg dock till att sova middag och äta ordentligt. Efter lunchen började jag känna hur sammandragningarna faktiskt började göra ondare och jag sa till Erik att "Nu har jag värkar". Ingen av oss blev speciellt uppspelta. Detta hade hänt flera gånger förut de senaste veckorna men varje gång hade värkarna avtagit efter någon timme men nu fortsatte de att tillta i styrka och att komma tätare och jag var ibland tvungen att stanna till på grund av smärtan även om den fortfarande var fullt hanterbar. Efter någon timme insisterade Erik på att vi skulle mäta hur länge det gick mellan värkarna och tillslut gav jag med mig fastän jag tyckte det var onödigt. Det visade sig att det nu var sex minuter mellan värkarna och de blev hela tiden tätare.
Jag ringde till förlossningen och berättade att jag hade värkar. Barnmorskan föreslog en dusch och några värktabletter och att jag skulle höra av mig om två timmar igen om värkarna blivit tätare. Jag tog en dusch som varken gjorde från eller till eftersom smärtan inte var speciellt jobbig. Sedan gjorde vi oss i ordning för eventuell avfärd till förlossningen.
Värkarna fortsatte med samma täthet och regelbundenhet men jag tänkte hela tiden att det måste bli värre innan det var någon idé att åka till förlossningen.
Eriks föräldrar ringde lägligt när vi satt i soffan och kollade tv-serier och bara väntade. Hans mamma, som fött flera barn, tyckte absolut att vi skulle åka in till förlossningen när hon hörde hur läget var.
Vid 16-tiden på eftermiddagen ringde jag därför till förlossningen igen och ljög om att värkarna kom tätare än de gjorde. Det var nu cirka fyra-fem minuter mellan värkarna men vi hade fått höra att det skulle vara tre minuter emellan så jag bredde på och försökte låta mer påverkad av värkarna än jag var.
Eftersom vi inte har egen bil åkte vi taxi in till sjukhuset och jag hade oroat mig för att sitta dubbelvikt av smärta på färden in men det var som vilken taxiresa som helst. Därför var jag också helt inställd på att vi skulle bli hemskickade.
Väl inne på förlossningen blev vi visade in på ett rum. Jag fick en värk då och då men andades mig lugnt igenom den trots att de nu ökat i styrka. Under värken stängde jag av och pratade inte med någon. Vid ett tillfälle frågade barnmorskan mig något mitt under en värk, precis när jag andades som mest koncentrerat och höll mig krampaktigt i sängens handtag. Hon undrade antagligen varför jag inte svarade och frågade dumt "Har du en värk?". Erik fick svara att "Ja hon har en värk just nu" och jag blev irriterad och tyckte att barnmorskan borde fattat det själv men jag sa ingenting.
Jag fick en känsla av att barnmorskan undrade vad vi gjorde där i så tidigt skede och de tankarna bekräftades efter att hon gjort en vaginal undersökning.
- Du är redan fyra centimeter öppen! sa hon förvånat. Du som såg så opåverkad ut. Vad duktig du är som klarat av mycket av öppningsarbetet hemma!
Jag blev genast lugnad av att vi skulle slippa bli hemskickade och tänkte att den första delen av mitt öppningsarbete faktiskt inte hade varit speciellt svår att klara av hemma men samtidigt blev jag sur över att hon inte trott att min förlossning var igång.
Nu var vi dock glada över att vara på förlossningen för värkarna hade snabbt ökat i täthet och smärta. Här blev jag lite överrumplad av allt som skedde för när de konstaterade hur öppen jag var fick jag snabbt en sjukhussärk, det sattes nål i armvecket, CTG på magen och stacks hål så att vattnet skulle gå och jag fick lavemang (vilket jag bett om i mitt förlossningsbrev). Allt detta på bara några minuter och då började jag faktiskt gråta av nervositet. Erik stod hela tiden vid min sida och höll min hand och pratade lugnande med mig.
Timmarna som följde är ganska suddiga vad gäller tidsperspektivet men Erik har berättat ungefär när saker och ting skedde och hur lång tid det tog. Som sagt blev värkarna snabbt starkare och gjorde mycket ondare efter att vattnet gått. Jag som hade tänkt att spendera delar av öppningsskedet i ett skönt bad slog snabbt bort de tankarna för jag var inte alls sugen på att förflytta mig till badkaret eller att sitta i varmt vatten. Jag ville röra mig så lite som möjligt och ha lustgasen nära till hands.
Värkarbetet (den del som gjordes på förlossningen) tog ca fem timmar men på grund av smärtan och lustgasen hade jag ingen uppfattning om tiden så för mig kunde det varit en timme. Jag satt stundvis på en pilatesboll, med överkroppen lutad mot sängen och Erik bakom mig. Han masserade min rygg och tolkade mig så gott han kunde eftersom jag hade svårt att svara på barnmorskans och undersköterskans frågor. Det kändes tryggt att han satt där bakom mig och var mitt språkrör. Han baddade min panna med en fuktig handduk vilket var väldigt skönt inför varje kraftansträngning. Varje gång jag fick en värk stängde jag av omvärlden och var helt i min egen bubbla. Jag som tänkt att jag skulle stå, gå runt och stå på alla fyra i sängen kunde inte ens tänka mig att röra mig mer än mellan sängen och pilatesbollen. Jag hann liksom inte förflytta mig i de korta pauserna mellan värkarna.
I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha epiduralbedövning så narkosläkaren var tillkallad men det skulle dröja ett tag till hon dök upp eftersom hon var upptagen på operation. Jag ville inte fråga hur länge det skulle dröja innan hon kom eftersom jag var rädd att få till svar att det skulle ta lång tid. Bättre att inte veta. Nu började smärtan bli nästintill outhärdlig och jag gick in mer och mer i mig själv. Erik kunde nå mig lite då och då i de korta pauserna mellan värkarna. Senare berättade han att det knappt var några pauser, värkarna kom så tätt efter varandra men det hade jag ganska liten uppfattning av.
Jag tänkte att jag ville dö för att smärtan var så jobbig och att jag aldrig skulle göra det här igen. Mer hann jag inte tänka för jag var så fokuserad på att ta mig igenom varje värk genom andningen. Profylaxkursen vi gått kändes för övrigt helt överflödig. Det enda jag använde mig av var andningen och den hade jag lärt mig genom ett youtube-klipp.
Barnmorskan och undersköterskan slutade sitt skift och sa hej då. Det gjorde ingenting att det kom ny personal för vi gillade inte riktigt den första barnmorskan.
Det nya teamet var mycket bättre och barnmorskan var väldigt rak men trevlig och bra på att peppa mig och ge mig instruktioner. Hon sa till mig att narkosläkaren var på gång så nu var det bra tid att gå och kissa. Jag kunde inte förstå hur det skulle gå till men Erik hjälpte mig in på toaletten. Där fastnade jag först vid handfatet där jag fick en värk och sen på toaletten i nästa värk. Hela tiden rann det blod från underlivet vilket jag inte hade förväntat mig alls.
Jag trodde att blodet bara kom vid själva krystningsfasen och efter att moderkakan kommit ut men så var det alltså inte... Erik fick till och med torka mig efter att jag kissat för jag hade inte kraft att göra det själv. Han ledde mig tillbaka till sängen där narkosläkaren hade förberett för att sätta bedövningen. Allt som hände i rummet var som i en dimma men jag kände mig hela tiden väldig trygg och omhändertagen.
Lite rädd hade jag varit för själva sprutan men det var inget som jag tänkte på när den väl sattes. Hade de satt tjugo sprutor hade jag inte brytt mig och inte hade jag svårt att sitta still på grund av smärtan heller vilket jag vet att en del beskriver. För mig var det inte så i alla fall.
Epiduralen sattes cirka 23.30 och smärtan minskade ganska omgående. Inom tjugo minuter låg jag på sängen och åt mellanmål och drack Coca Cola och kände bara av värkarna som något som liknade mensvärk. Det var så underbart! Förutom när vår dotter lades på bröstet var epiduralen det bästa under hela förlossningen. Nu kunde jag och Erik äntligen prata och skratta igen och vi blev lämnade ensamma i rummet en stund. Jag passade på att sova någon halvtimme och det bästa var att jag fortsatte att öppna mig under de här cirka två timmarna efter att epiduralen satts.
Vid 01-tiden på natten kom barnmorskan in för att undersöka hur öppen jag var och det visade sig vara tio centimeter. Hon sa att det var dags att föda barn väldigt snart och jag blev nästan lite förvånad. Kunde det verkligen vara dags att föda när allt var så lugnt och harmoniskt? Men jag hade börjat känna av ett starkare tryck nedåt under tiden som epiduralen fått värka och jag fick tydliga instruktioner om hur jag skulle krysta vilket hjälpte mig väldigt mycket.
Först tappades jag på ganska mycket urin. Jag hade ju inte alls känt av att jag var kissnödig på grund av epiduralen.
Jag började krysta men barnmorskan tyckte att trycket nedåt inte var tillräckligt ännu och dessutom låg jag på sängen helt lugn och skrattade så epiduralen hade kanske tagit lite väl bra. Hon satte in värkstimulerande dropp och sa att vi skulle ringa på klockan när värkarna tilltagit. Det gick snabbt och en halvtimme senare var jag i full gång med att krysta.
Jag hade (som många andra) oroat mig över att bajsa på mig under förlossningen vilket jag också gjorde litegrann. Det var inte roligt men samtidigt inget jag brydde mig om just då.
Krystningsfasen var över på 25 minuter vilket jag också blev förvånad över. Skulle det inte ta längre tid än så här?
Innan jag började krysta bestämde jag mig för att vad jag än gjorde skulle jag inte kämpa emot. Ju mer jag koncentrerade mig på rätt teknik desto snabbare skulle detta vara över, tänkte jag och kanske hjälpte dessa tankar eller så hade jag bara turen att ha en kort krystningsfas.
I början gjorde det inte speciellt ont utan var mest ansträngande. Sedan började det göra ondare och ondare men var fortfarande fullt hanterbart och var inte alls i klass med de värsta öppningsvärkarna. Mellan varje värk använde jag lustgasen och Erik baddade min panna. Jag hade trott att man inte fick använda lustgasen under krystningsskedet men det var helt okej enligt barnmorskan och jag hade inga problem att fokusera på krystningen när det väl gällde.
Barnmorskan berättade att snart skulle det svida ganska rejält när barnets huvud trycktes ut och hon bad mig att inte kämpa emot då heller. Det är jag glad att hon sa om för det hade varit lätt att försöka skjuta upp det onda genom att inte krysta ordentligt.
Någon gång under krystningsskedet började de prata om sugklocka eftersom bebisens hjärtljud gick ner. De gjorde ett test på bebisen men hon mådde bra så de bedömde att förlossningen nog skulle gå bra utan sugklocka. De fick ta in en till barnmorska som tryckte på min mage samtidigt som jag krystade för att bebisen skulle komma "över en kant". Efteråt frågade barnmorskan om trycket mot magen hade gjort ont men jag hade inte tänkt på det alls - kanske inte så konstigt när en annan smärta tog över i underlivet.
Snabbare än vad jag föreställt mig var vår lilla dotter ute. Hon bajsade precis när hon kom ut och var därför täckt i bajs upp till halsen när hon lades på mitt bröst. Klockan var 02.10 och räknar man med att de regelbundna värkarna startade ungefär vid 14-tiden på eftermiddagen så tog förlossningen 12 timmar allt som allt.
Vår dotter tittade yrvaket på oss och jag höll om hennes lilla kropp. Det kändes helt overkligt att hon var faktiskt var född. Jag kände varken storslagen glädje, lycka eller kärlek men det kändes bra och jag tyckte att hon var väldigt fin.
Vi var så upptagna med att kolla på vår dotter att jag knappt kände moderkakan komma ut vilket gjordes med hjälp av ett tryck på magen och en sista krystning. Allt gick bra och det behövdes bara sys 3-4 stygn i underlivet, inget i analöppningen.
Vi fick vår bricka med mackor, cider och varm choklad men vi var så trötta att vi hade svårt att njuta av den. Jag längtade dessutom mest efter att duscha då jag var både svettig, blodig och hade bebisbajs på mig.
Efteråt tyckte jag att förlossningen gått förhållandevis lätt och varit enkel. Erik håller inte riktigt med och undrar om jag glömt hur ont jag hade under öppningsskedet. Jag har absolut inte glömt men på något sätt hade jag ändå tänkt mig att det skulle vara ännu värre. Hade jag inte fått en epiduralbedövning som fungerat så bra hade jag nog haft en annan upplevelse av förlossningen. Bedövningen var verkligen skön och välbehövlig och jag tror att tanken på att jag skulle få den fick mig att hålla ut. Jag vet faktiskt inte hur jag hade stått ut utan den men det hade jag ju varit tvungen till på något sätt. Redan efter några timmar tänkte jag att jag skulle kunna göra det här igen.
Jag är väldigt stolt att jag klarade det för jag är varken vältränad, speciellt stark eller optimistiskt lagd. Dock tror jag att jag kommer tänka precis samma tankar igen om jag skulle gå igenom en andra förlossning. Nämligen "Jag ska aldrig göra detta igen".
