Vi klarade det tillsammans
Publicerad: 2009-08-31
"Nu gjorde det inte alls lika ont längre, men ONT gjorde det ju... väldigt ont!"
På morgonen den 5 oktober såg jag att det kommit en konstig brun fläck i trosan. Under dagen ändrades färgen på det som kom, det blev istället rött. Jag tänkte att det måste vara en blödning. Så jag ringde förlossningen och fick komma på kontroll. Det visade sig vara en teckningsblödning, så vi fick åka hem igen. Jag hade lite småvärkar men inte så täta så att det räknades som att förlossingen satt igång.
Under natten började värkarna tillta, de gjorde fruktansvärt ont. Jag låg och tittade på klockan, de kom faktiskt med intervall av fem minuter. När de kom visste jag inte var jag skulle ta vägen... jag försökte stå, ligga, sitta, duscha... men inget hjälpte på lång sikt... duscha var i alla fall jätteskönt, så det gjorde jag tre gånger under natten.
På morgonen ringde jag till förlossningen och sa att det nog var på gång. De sa att jag skulle försöka göra så mycket jag kunde av värkarbetet hemma, men var välkommen in senare under dagen när jag ville. Det blev ett par duschningar till och en massa vaggande fram och tillbaka och lutande mot saker... men klockan halv två orakde jag inte mer. Jag kände att nu måste jag få någon typ av bedövning.
Vi stuvade in BB-väskan i bilen och gav oss mot stan. På de 20 minuter det tog att köra in hade jag nog värkar fem gånger. Minst.
Klockan 14.15 skrevs jag in av BM Camilla Tingstedt, för övrigt samma BM som gjorde UL. En mycket trevlig och framåt tjej som man känner sig trygg med. Hon kopplade in CTG-apparaten och så fick jag ligga där ett tag, hur länge minns jag inte. Värkarna kom precis som tidigare, vilket förutom att kännas också visade sig på utskriften ur CTG:n. Camilla undersökte mig och sa "Vet du vad? Du är öppen 7 cm." Då kan klockan nog ha varit runt 15.30.
Jag kom in på ett förlossningsrum, ett av de nya faktiskt. Jag fick klä av mig allt och ta på mig en "fin" sjukhusrock... den var i alla fall mjuk och skön. Sedan visades jag runt på rummet av undersköterskan Mary. Det fanns dusch, garderober, radio osv. Ganska mysigt för att vara på ett sjukhus.
Jag fick en liten slang i armen ifall det senare skulle behövas ge mig någonting intravenöst. Jag gillar ju inte nålar, men jag glömde faktiskt bort den lilla slangen ganska snabbt, av olika anledningar. Camilla startade lustgasapparaten, för det var den enda smärtlindring jag kunde få, eftersom jag var öppen så mycket som jag var.
Klockan 17.15 var jag öppen 9 cm, och hinnblåsan buktade fint, sa Camilla. Jag fick prova att luta mig över en saccosäck och vagga från sida till sida. Jag andades MYCKET lustgas, och det hjälpte en del, i alla fall i början av förlossningen. Jag blev ganska yr. Men då kopplade man bort smärtan en hel del. Den blev nog egentligen inte mindre, men man tänkte inte på den så mycket.
Klockan 18.20 hade fortfarande inte vattnet gått, så Camilla fick ta hål på hinnblåsorna. Det kändes väldigt underligt när allt vattnet rann ut. Precis som om någon tömde ut en stor balja varmvatten inifrån mig. Jag tänkte att nu måste det ha blivit rejält blött i sängen!
Nu ville Camilla ha mer direktkontakt med barnet, så en elektrod sattes fast i bebisens huvud, istället för den lilla dosa som tidigare suttit utanpå mig mage för att mäta hjärtljuden. Nu kom de direkt från bebisen i stället. Värkarna fortsatte som innan, blev varken fler eller färre. De gjorde dock ondare hela tiden. Jag andades lustgas nästan hela tiden, en gång så att jag t o m somnade... Och då drömde jag att en liten gubbe, typ Iprenmannen stod med elektroden som bebisen hade i huvudet, svingade den i ett snöre och skrattade "Ha ha ha den kommer inte ut, den kommer inte ut!!!" Då vaknade jag med ett ryck. Och kom på att jag ju bara skulle andas lustgas när en värk kom.
Jag stod på knä, jag stod upp, jag lutade mig över sängryggen... kändes som om allt stod stilla, ja förutom de hemska värkarna då. Jag ville ju att bebisen skulle komma ut. Men jag fattade INTE hur det skulle gå till.
Klockan 21 var barnets huvud i precis samma läge som för några timmar sedan, och UL visade att barnet låg i framstupa läge som det skulle. Mina värkar hade inte blivit tillräckligt starka trots att vattnet tömts ut, så det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp, för här skulle jag inte behöva ligga och plågas på detta viset längre. Klockan 21.10 kopplades det in.
21.40 var det dags för Camilla att lämna över till BM Christina "Tina" Vallén och USK Stina Thörnberg. "De är de bästa", sa Camilla, "förutom mig då ha ha! Och du och de ska snart ha fått ut bebisen, det lovar jag". Jag hade så ont när värkarna kom, speciellt fram på magen där urinblåsan sitter. Jag frågade om jag fick gå och kissa, men det kunde jag inte nu när dropp och allt var inkopplat. Så de fick sätta en kateter. De tappade mig på 600 ml urin, så det var inte konstigt att det hade tryckt på tidigare! Nu gjorde det inte alls lika ont längre, men ONT gjorde det ju... väldigt ont! Jag fick panik ibland och visste inte var jag skulle ta vägen. Och man kunde ju inte springa ifrån värkarna även om det nog var det man helt ville.
Klockan 22.20 började mina krystvärkar så då var det bara till att jobba på som 17. Det fanns handtag på sängen som jag kunde hålla i och trycka mig mot när en värk kom, och samtidigt kunde jag krysta. För min egen del kändes det inte som det hände mycket där nere, men Tina sa att det gjorde det så då litade jag på det och kämpade vidare värk efter värk.
Och plötsligt var hon här, vår lilla Tove. All smärta var som bortblåst. Nu fanns bara lycka och förundran över vad detta kunde vara för en liten person... En alldeles ny människa som legat i min mage så länge, och som vi längtat så efter... nu låg hon istället på utsidan, mellan mina bröst! Det dröjde inte så länge innan hon började äta, och det kunde hon hur bra som helst. Ofattbart att de där små kan så mycket redan när de föds.
Vi låg där länge och bekantade oss med varann, pappa Martin satt bredvid oss och höll om oss... Han var ett så bra stöd under förlossningen, han sa att jag skulle klara detta... jag trodde inte på det men han hade rätt. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans. Jag, Martin och Tove.
Skrivet av: Sara Lindblad
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
