För åtta år sedan föddes hon, hon som skulle komma att förändra hela våra liv. Hur mycket det skulle förändras, hade jag ingen aning om när jag låg på BB med den nyfödda på bröstet. Hon hade alla fingrar och tår, och var det vackraste vi någonsin sett.
Redan från början märktes det att det var någonting speciellt med den lilla flickan, men det var svårt att sätta fingret på vad det var. När hon började på förskolan blev det allt tydligare att hon inte förstod det sociala spelet, hade svårt att få kompisar, och ofta hamnade i bråk. Någonting med henne var inte som det var med de andra barnen. Men vad?
Flera experter har vid olika tillfällen kopplats in för att lösa skolsituationen, och vi har bytt skola för att hon ska få de anpassningar hon behöver. Första gången vi kontaktade BUP tyckte de inte att vår dotter behövde utredas för en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det var upp till skolan att lösa ”problemet” och hemma var det ju inte så illa. Men det blev det. Hela familjen, mamma, pappa och storasyster har lärt sig att anpassa oss efter vad hon behöver, för att få vardagen att fungera. Ändå kantas dagarna av ilskna utbrott, slag och rivningar, skrik, och att ständigt hjälpa till med vardagliga saker.
Hon sitter helst på sitt rum och leker med sina små figurer, eller tittar på klipp på YouTube om just de små figurerna. Det är livsviktigt att de står på rätt plats och rubbar man dem, måste hon ställa rätt innan hon kan gå till sängs. Att ha kompisar hemma fungerar inte, eftersom de kanske inte gör som hon har tänkt sig, och då blir hon frustrerad. Helst vill hon stanna hemma, och inte åka någonstans. Hemma är det mesta förutsägbart, och innehåller mindre stressmoment.
Som familj går man nästan sönder när vardagen ser ut så här. Så har det i alla fall varit för oss. Jag är sedan 2013 sjuk i utmattningssyndrom, och har ännu inte riktigt kommit upp till ytan efter det fallet. Vi har kämpat mot motsträviga arbetsgivare som inte förstått vår situation, gått föräldrakurser, sprungit på möten med BUP, skola och vård, hamnat på akuten när dottern helt slutat äta, försökt få tid över för storasyster så att hon inte kommer i kläm för mycket, och måste hela tiden förbereda och anpassa.
Jag har hittat min ventil, och det är skrivandet. Jag har gått skrivarkurser, och jobbar nu som författare. Det verkar finnas ett uppdämt behov inom mig att få ur mig saker, för texterna kommer på löpande band. När jag skriver kan jag inte tänka på någonting annat, och det är antagligen därför det är där jag hämtar kraft. Annars går jag och oroar mig för hur det ska bli. Ska hon bli ensam, utan vänner? Ska hon någonsin klara sig själv?
För åtta år sedan förändrades våra liv och nästa vecka är det äntligen dags att få reda på varför vår yngsta dotter är så speciell. Då ska utredningen för neuropsykiatrisk funktionsnedsättning bli av, efter år av väntan. Är det autism som är hennes superkraft? Är det ADHD som gör henne olik alla andra? Kanske någonting helt annat? Snart får vi svar. Varför hon är så speciell, vår lilla flicka.
/Lotta Lundh
Ålder: 47
Familj: Man, två döttrar, 8 och 9 år gamla