Dagen som skulle komma att bli en av de märkligaste hittills i
Omars drygt trettioåriga liv började som vanligt. Han var på jobbet
extra tidigt den här veckan då han bestämt att gruppen skulle
vara med på morgonmötena och verkligen anstränga sig för att visa
ett engagemang i Firmans välgång. Det var egentligen helt onödigt
eftersom de var kända för att jobba hårdast av alla men han tyckte
att alla de konstiga händelserna på sistone gjorde att tradinggruppen
inte nog kunde visa vad de stod för. Efter morgonmötet satte
Omar sig för att handla lite Eurostoxx terminer, ett av världens
mest handlade finansiella instrument, innan börsen öppnade. Strax
innan klockan 09.00, när börsen öppnar, ringde Dick. Han lät
fullkomligt död på rösten: ”Härmed vill jag informera dig om att
vi vill att du omedelbart delger oss din skriftliga uppsägning. Det
kommer en pressrelease från Jan nu på morgonen, 09.00 svensk
tid. Där meddelas att vi sparkat dig, Vuk och Didier idag och att
Fina Firman härmed går ut och vinstvarnar.” Blodet lämnade
ansiktet, Omar blev alldeles kall och samtidigt helt bortkopplad
från situationen.
”Varför?”
”Jag vet inte”, svarade Dick.
”Vad händer efter det här?”
”Jag vet inte.”
Yrseln hade nu slagit till ordentligt, det dunkade i Omars örongångar,
han kunde knappt höra Dicks röst längre. Han lade på.
Omar drog djupa andetag. Han samlade sig några minuter
innan han reste sig upp från sin plats vid desken och gick in i den
så kallade grottan, rummet där alla chefer för global aktiehandel
hade suttit genom åren. Rummet vars telefon Vuk bara några
veckor tidigare av en händelse hade upptäckt inte var bandad.
Omar hämtade två plastkassar. I dessa tömde han innehållet i sina
lådor i hurtsen. Därefter hade han sinnesnärvaro nog att logga
ut sig ur systemet. De gångna veckornas märkliga händelser på
Firman med konstiga beteenden från människor han tidigare trott
sig kunna lita på, som Dick och Jonny, hade gjort att han redan
innan den här morgonen blivit alltmer på sin vakt. Åtminstone
skulle ingen ha möjlighet att gå in och genomföra något i hans
namn när han nu lämnade.
På vägen ut stannade han till vid Tomas dörr. Han frågade om
han hade tid en sekund. När Omar stängt dörren bakom sig berättade
han om det samtal han just fått. Utifrån Tomas chockade min
gjorde Omar bedömningen att han talade sanning när han sade
att det här beslutet kom som en nyhet för honom. Ingen tycktes
således ha informerat svenska aktiechefen om att de två handlare
som var de enda som fanns kvar som kunde hantera företagets
tradingportfölj skulle sparkas i en pressrelease denna morgon.
Situationen var absurd! Omar frågade Tomas vad som skulle hända
nu. Tomas svarade att han utifrån det Omar just berättat inte hade
någon aning. Han sade också spontant att han var helt emot det
beslut som tydligen fattats över hans huvud. Innan Omar lämnade
Tomas rum uppmanade han honom att de framöver skulle vara
försiktiga med att kasta dart i en gummiflotte. Omar kunde inte
låta bli att säga att de skulle komma ihåg att han visste alldeles för
mycket om Firmans skumma göranden och att han om det blev
nödvändigt faktiskt inte skulle dra sig för att låta dem komma upp
i ljuset. Tomas reste sig upp märkbart skakad, gick fram till Omar
och kramade om honom och sade: ”Du är en otroligt duktig och
bra kille, Omar. Lycka till.”
Omar lämnade Tomas rum och gick mot hissen. När han väl
kommit ner i entrén visade det sig att hans passerkort redan var
spärrat. Han blev stående tills en av killarna på IT-avdelningen
kom förbi med sitt passerkort och därmed kunde släppa ut honom.
Säkerhetschefen tog som vanligt sin uppgift på största allvar.
Precis när han fått beskedet av Dick hade Omar ringt till Vuk.
Telefonsvararen kopplades in, han lämnade ett meddelande om vad
som hänt, att de fått sparken och att Firman vinstvarnat. Disa var
på övervåningen och hörde hur telefonen ringde flera gånger i rad.
Till slut gick hon ner och hämtade den och lyssnade av meddelandet.
Ett meddelande som kom att utgöra startskottet för vad som skulle
komma att förändra deras liv för all framtid. När Omar talat till
punkt på svararen stirrade Disa några sekunder på telefonluren,
sedan gick hon ut i köket, slog på den bärbara datorn på köksbordet,
kopplade upp sig och läste Nytt i Näringsliv. Samtidigt ropade
hon till Vuk som kom ner för trappan med lille Harry på armen.
Hon berättade kort vad Omar sagt på svararen. De läste snabbt
intervjun med Jan på Nytt i Näringslivs hemsida. Redan i första
raden uppgav han felaktiga uppgifter. Han påstod där att han
sparkat tre personer samma morgon och att en av dem var chefen
för tradingavdelningen. Hur kunde han påstå det? Vuk hade själv
sagt upp sig för att byta jobb och det var nästan en hel månad sedan
vid det här laget. Vad var det här? De läste vidare. Det var tydligt
att Jan inte tänkte nämna personerna vid namn, han var inte dum.
Härmed hängde han ut de tre, med delvis felaktiga uppgifter, han
hävdade att de blåst upp värdet på optioner i Firmans tradingportfölj.
Jan menade att de därmed dolt förluster på fyrahundra miljoner
kronor. Samtidigt kunde han inte anklagas för att ha hängt ut dem
personligen. Detta trots att alla i branschen genast skulle kunna
räkna ut vilka de var, framförallt vem tradingchefen var. Redan i
och med det hade Jan åstadkommit mycket skada.
De stirrade på skärmen och kände båda hur adrenalinet började
pumpa i kroppen. Disa utbrast: ”Hur vågar han?” Hon visste
hur Vuk tampats med Jan när det gällde dennes val att låta Firman
gång på gång genomföra affärer i gråzonen. Flera gånger hade Jan
och andra i höga positioner bett Vuk genomföra affärer som han
definitivt ansåg tvivelaktiga. Han hade vägrat och höjdarna hade
fått hitta andra inom Firman, ofta på mäklaravdelningen, som
genomfört deras order. Ibland hade höjdarna fått göra sina tvivelaktiga
affärer själva. Vuk hade inte velat vara inblandad i några
tvivelaktigheter. Han hade undrat hur situationen för Jan och
några av de andra i toppen och dessutom för många av mäklarna
skulle se ut om någon myndighet någon gång skulle komma att gå
in och granska deras affärer och ovanpå det, kopplingen som fanns
till deras privatekonomi.
Vuk hade anat att han genom åren retat upp en del av ledningen
med sin integritet. Han hade valt att fokusera på att driva sin avdelning
professionellt och så mycket som möjligt i övrigt stå utanför
de politiska sfärerna. Han tyckte inte dessa ledde någonstans.
Framförallt fanns det en tendens till eviga möten där meningslösa
ämnen avhandlades. Ibland funderade han över vad Firman hade
kunnat vara om alla ägnat sig åt att arbeta och driva utvecklingen
framåt. Istället insåg han att det fanns ett gäng gubbar som främst
ägnade sig åt att förlusta sig på arbetstid. Jan var känd för det.
Han var även känd för att tillbringa mycket tid av arbetsdagarna
på gymmet hos sin personliga tränare. Han kallades internt för
världens bäst betalda telefonoperatör, då det var han som kopplade
telefonerna på morgonmötena. Genom åren hade det ibland varit
lätt absurt, den som var bäst betald i Firman ägnade sig åt de minst
avancerade uppgifterna och sällan åt de övergripande strategiska.
Det märktes, ledarskapet i Firman var inte någon gång under Vuks
tid särskilt bra. Det pratades om att Firman skulle vara en, att alla
skulle jobba tillsammans, se varandras avdelningar som delar av en
och samma enhet: Fina Firman. Detta blev aldrig verklighet. Det
fanns för många i Firman som bara såg till sin egen kortsiktiga
vinning och därmed så fort tillfälle gavs såg till att sko sin egen
avdelning på bekostnad av andra avdelningar.
Disa visste mycket och hon tänkte att självklart visste Vuk
ännu mer. Därför undrade hon hur Jan vågade sticka ut hakan på
det här sättet. Framförallt undrade hon hur han vågade göra det
när han egentligen inte hade något på fötterna. Hon förstod att det,
åtminstone initialt, skulle bli så att många som läste tidningarna
skulle tro på Jan. Det var ganska naturligt att allmänheten utgick
från att en vd som uttalade sig i media talade sanning. Jans första
uttalande skulle därmed få den sensationella effekt han planerat:
vilka skurkar han upptäckt och vilken hjälte han var som säkrat
Firman genom att se till att de två som varit kvar nu också hade
fått lämna och samtidigt vinstvarna för att ta tag i hela förlustbeloppet
på en gång.
Det fanns många motsägelser i det Jan sade, både i sin första
intervju i ämnet och i de uttalanden han skulle komma att göra
under de veckor som följde. Det skulle visa sig bli en lång väg
tillbaka för Vuk och de andra och under tiden skulle de själva och
deras familjer få uppleva den otäckaste tid de hittills varit med om.
Kanske förstod Disa och Vuk det redan den morgonen. Framförallt
kände de att efter det här skulle ingenting i deras liv någonsin igen
bli som det hade varit.
Det hade bara gått några minuter sedan de kommit ner i köket
när telefonen ringde igen. Det var en journalist som ville ha Vuks
kommentar på det som stod i tidningen. Han svarade bara att
journalisterna nog visste mer än han då ingen ringt honom från
Firman sedan han sade upp sig och fick sitt rekommendationsbrev
en knapp månad tidigare. Journalisterna blev alla under dagen
lite ställda inför det faktum att Vuk visste mindre än de. De
tyckte det var märkligt att varken vd eller någon annan i Firmans
ledning kontaktat honom. Vuk meddelade också en av dem första
journalisterna som ringde från Nytt i Näringsliv att han inte var
sparkad samma morgon som vd påstod utan att han sagt upp sig
för att börja på en annan firma några månader senare. Han var
nu hemma under sin uppsägningstid och förstod ingenting av det
som höll på att hända då han som sagt inte hade någon kontakt
med Firman förutom att han fortfarande fick månadslön under
den pågående uppsägningsperioden. Strax därefter ändrade Nytt i
Näringsliv artikeln med intervjun med Jan och skrev att två personer
sparkats samma dag men att en person lämnat Firman redan
en knapp månad tidigare. Någon journalist fällde kommentaren
att det var märkligt att Firman, om de nu ansåg att Vuk under det
att han arbetat på Firman gjort något så allvarligt som de påstod,
inte valt att hålla inne hans lön och processa emot honom. Vuk
kände framförallt att det var obegripligt märkligt att ingen hört
av sig till honom innan pressreleasen. Det tydde bara på en sak:
Jan var inte intresserad av att reda ut eventuella felaktigheter han
tyckte sig ha upptäckt. Han var bara intresserad av att hämnas på
Vuk för att han valt att byta jobb. Han ville nu skylla omvärderingen
och den stundande tvångslikvideringen på några få utvalda
personer. Vuk blev svimfärdig när han såg det stora beloppet i
rubriken. Tidningen använde sig av ord som svindel och bedrägeri.
Tidningen valde också att fråga Jan om Firman skulle polisanmäla
de tre. Jan svarade märkligt nog att så inte skulle ske i nuläget. Det
var också konstigt, tänkte Vuk, om det nu var så solklart för Jan
att jag, Omar och Didier gjort oss skyldiga till svindel och bedrägeri
så borde väl en polisanmälan stå överst på agendan? De borde väl
också genast ge mig sparken och inte som nu avlöna mig under
min uppsägningstid. Han funderade vidare, det var konstigt att Jan
uttalade sig om att de svindlat och blåst upp värdena främst under
årets första och andra kvartal. Han hade sagt upp sig bara några
dagar efter första kvartalets slut. Han hade själv valt att gå trots
att han hittills haft ett ganska lönsamt år. Att lämna Firman under
pågående kalenderår innebar att Vuk inte fick någon bonus för
pågående års arbete. Varför skulle han då ha ägnat sig åt att blåsa
upp värdena på optionerna och gömma förluster under innevarande
år? Han vann ingenting på det när han ändå skulle sluta.
