När Valdemar föddes 7/3-2006
Publicerad: 2007-05-28
"Jag var mamma! Den underbara känslan överskuggade all smärta som jag hade haft."
Jag och Peo var inne på kontroll på Specialistmödravården på fredagen den 3/3. Då upptäckte dem att jag hade för lite fostervatten och det bar av till Förlossningen. Läkaren där kollade om barnet mådde bra och det gjorde det.
Jag var nästan tre veckor över tiden, så de ville sätta igång förlossningsarbetet.
De testade först med dropp som skulle starta min kropp. Men icke sa nicke!
Vårat lilla barn trivdes så bra inuti min mage! Personalen sa åt mig att gå så mycket som möjligt. Jag gick så mycket jag orkade med min stora mage! Jag gick och gick, men ingenting hände!
Vi visste inget om könet. Ville att det skulle bli en överraskning och det spelade inte heller någon som helst roll om det var en pojke eller en flicka. Måndagen den 6/3, började det bli lite kritiskt för både mig och barnet. Jag fick hög feber och barnet började få feber. Då satte personalen in en ballong in i livmodern för att den skulle börja öppna sig. Sedan blåstes ballongen upp och en sköterska kom in och drog i ballongen med jämna mellanrum. Det gjorde mycket ont! Efter varje gång tänkte jag att jag inte orkar mer! Men ballongen gjorde susen! Personalen tyckte att den kom ut ovanligt fort!
Jag fick ryggbedövning eftersom värkarna gjorde så ont. Ryggbedövning eller sk. epiduralbedövning var inte lätt att sätta. Första läkaren misslyckades, så de tvingades sticka mig två gånger! Aj!
Mitt i natten gick fostervattnet och jag fick börja krysta. Barnmorskan sa att barnet låg snett och kunde inte komma ut själv. Förlossningsläkare och jag vet inte hur många sköterskor rusade in. Läkaren använde sugklocka. Jag sprack hela vägen, men bedövningen gjorde att jag inte kände av det, men krystandet gjorde mycket ont. Peo var vid min sida, fast jag märkte det knappt. Jag skrek av smärta varje gång jag krystade.
Jag spydde och mådde mycket dåligt. Blev svagare och svagare, men då sa det plopp och våran underbare son lades på min mage! Läkaren sa att jag hade en kraftig blödning. Min lille son bars iväg för att de behövde suga fostervatten ur hans lungor. Jag blev sydd i en hel timma och de tvingades ge mig lokalbedövning. Vilken natt! Våran son fick vara hos sin pappa som satt en bit därifrån i samma rum. Han kunde inte vara nära mig då jag syddes.
Hur moderkakan kom ut minns jag inte. Var så borta av all medicinering och var även i ett lyckorus över att det nu var över! Våran gullunge var född!
Jag var mamma! Den underbara känslan överskuggade all smärta som jag hade haft.
Efteråt somnade våran gullunge bredvid mig och Peo fick en säng bredvid oss.
Jag hade förlorat mycket blod och därför blev våran vistelse på BB hela 9 dagar! Pojken mådde efter omständigheterna bra. Han hade sårigt huvud efter sugklockan.
Skrivet av: Elisabet Persson
Jag är designer. Är sambo och vi har en underbar liten son som nu är 3 år.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
