Barnsidan - Underbara lilla Alice!
Meny

Förlossningsberättelser > Underbara lilla Alice!

Underbara lilla Alice!

Publicerad: 2012-01-04

Den 21/9-02 hade vi som bf-dag och jag var bergsäker på att jag skulle få barn tidigare! Detta eftersom jag hade mycket sammandragningar och känningar under de sista månaderna och att det var fixerat ganska tidigt. Inte blev det bättre av att barnmorskan sade att nu kommer det ”när som helst” 2 veckor innan.

Gissa om jag var besviken då när jag gick över tiden med 14 dagar….

På fredageftermiddagen den 4/10 så började jag känna lite kraftigare sammandragningar än vad jag tidigare känt och undrade för mig själv om det var dags nu? De gjorde inte alls ont utan bara ”drog ihop” sig. Min sambo Lars kom hem vid 17,30-tiden och hade med sig pizza till middag och jag berättade att jag trodde att det var något på gång. Samtidigt dök några vänner upp och satte sig i vardagsrummet och pratade med oss medan vi åt pizza.

Dom undrade också varför jag såg så spänd ut och skrev siffror på ett papper hela tiden. Jag förklarade att jag räknade minuter mellan ”värkarna”. Oj, dom pep iväg som ett jehu!

Jag gick på toa för att kissa och upptäckte en brunaktig flytning i trosan och ringde förlossningen för att kolla om de trodde att det bara var ”slemproppen” eller om det var på gång?

Dom hade jättekörigt där och sade att det är nog bara ”slemproppen” så ta det lugnt och ring igen om det börjar bli tätare mellan värkarna eller om du får en blödning. Satte mig i soffan en stund och gick sedan på toa igen för att ”checka läget”. Då blödde jag ganska kraftigt och blev orolig så jag ringde till förlossningen igen och då sade dom att ja du får väl komma in då så vi får titta på dig.

Ca kl 21,00 var vi framme, hade ringt min mamma och syster för att säga att vi far in nu (skulle inte ha gjort det…) eftersom mamma ville absolut veta och min syster skulle vara hundvakt.

Dom undersökte mig och sade att jag bara var öppen 1,5 cm och frågade om jag ville stanna kvar och sova över på BB eller åka hem. Vid det laget så hade jag ganska ont och kände att jag stannar nog hellre här och Lars tyckte detsamma så jag fick en morfinspruta och så fick vi gå över till BB på ett rum för att sova.

SOVA? Vem kan det när man bara väntar på att underverket ska komma ut? Lars somnade in som ett litet barn och jag låg i något slags morfinslummer fram till kl 02,00 när jag hade så ont att jag inte kunde sova mera. Jag lät Lars sova fram till kl 06,00 innan jag tyckte att det var för smärtsamt att ligga vaken själv. Jag behövde honom som stöd då.

Sköterskan kom in och kollade på min livmodertapp och det hade inte hänt någonting! Trodde jag skulle dö! Hon frågade om jag ville ha en varm riskudde och jag tackade ja och tänkte att det kan jag väl pröva. Det kändes skönt i ca 30 min och sedan hjälpte inte det mera. Jag provade att duscha varmt och att bada och provade riskudde igen men det blev liksom inte bättre.

Kl 11,00 kollade en ny sköterska min tapp och då var jag öppen 2,5 cm!!!

Pinvärkar kallade dom detta, när man har ont men det inte händer någonting, gud så ledsen jag blev då. Grät för mig själv där i sängen och det såg sköterskan så hon sade att hon skulle kolla med narkosläkaren om jag kanske kunde få en epiduralbedövning trots att jag inte var öppen nog mycket för en sådan. Det kändes som om hon var borta en evighet men hon kom snart tillbaka och sade att det var OK och att läkaren var ledig nu så jag skulle få den på en gång. Kände mig väldigt lättad!

Lyckades tassa över till förlossningen igen med hjälp av Lars och en gåstol. Fick min bedövning och himmelriket infann sig!

Kunde slappna av så mycket att jag satte mig och läste en bok och åt lite potatis ( korv, spenat och potatis till lunch den dagen).

Dom satte samtidigt in dropp för att öka på värkarbetet och det ökades på 4 gånger under en timme och då tog det fart rejält. Vid 14-tiden beräknade dom att mitt värkarbete var etablerat och kl 16,30 sade dom åt mig att jag skulle försöka gå och kissa men det gick inte för det kändes som om det kom en bebis istället och då var jag plötsligt helt öppen! Använde också lite lustgas under den här tiden.

Ca kl 16,40 började krystvärkarna och jag jobbade så hårt jag kunde och kände att jag gick helt in i mig själv. Såg det som hände runt omkring mig men brydde mig inte särskilt mycket om det. Dom fixa sitt tänkte jag, så fixar jag mitt!

Plötsligt blev det lite körigt…

Barnmorskan och sköterskan tillkallade överläkaren som kollade på bebins hjärtljud och då var det så att när jag krystade så minskade dess hjärtljud och försvann till och med bitvis! Detta såg inte jag som tur var men jag förstod att det var bråttom. Hörde att de talade om sugklockan men överläkaren skakade på huvudet och gick därifrån, kolugnt! Han hade sett tillräckligt och litade på att jag fixade det där! Men barnmorskan var ändå nervös.. Lars gav mig syrgas och jag minns att jag blev besviken på honom för att det inte var lustgas! Barnmorskan tog fram en steril sax för att klippa mig så att det skulle gå lättare och snabbare att få ut bebisen men när hon skulle bedöva mig först mig så stack hon fel och sprutan fylldes med blod. Hon provade igen och samma sak hände. Hon rev ned den sterila saxen i golvet och skickade sköterskan efter en ny. De var helt klart stressade och mitt i detta satt min lugna och älskade Lars och pushade mig samtidigt som han fick hjälpa dem med benstöden som krånglade och inte ville fastna rätt läge. Mekaniker som han är så fixade han det också mellan syrgasinsatserna. Innan de hann sticka mig för tredje gången så var det dags! Vill du känna huvudet undrade dom? Jag skakade på huvudet och tänkte att här ska inte kännas, här ska krystas! Och ut kom bebisen! Blå och slapp med navelsträngen runt halsen. Jag lyckade få en glimt av henne genast och så att det var en liten flicka! Ohh, jag blev så lycklig! En flicka, vi har fått en dotter! Ja, det blev en liten Alice, sade Lars. Kl var då 17,21

Jag tyckte hon var så vacker och kunde inte riktigt förstå allt ståhej, varför de hade så bråttom? Hon var ju fin!

Hon skrek inte men hon var så fin! De klippte navelsträngen blixtsnabbt och sprang iväg med henne till det där ”rummet” med Lars i släptåg. Jag blev genast nervös! ”Rummet” betydde ju att något var galet, eller? Dom lugnade mig och sade att de skulle bara suga lite fostervatten ur hennes hals och försöka massera igång henne ordentligt.

När de var borta lyckades jag krysta fram moderkakan och det gick jättebra.

Sköterskan hann till och med sy mig innan de kom tillbaka. Jag hade spruckit lite invärtes och hon sydde några stygn. Exakt hur många vet jag inte riktigt.


Lars kom tillbaka med Alice och hon var mycket piggare. Fick äntligen henne på brösten och lyckan var fullständig! Lars satt och grät och jag bara drunknade i känslor!

Hon lyckades ta bröstet och sög lite.

Vi fick en liten plastbalja där hon lades efter vägning och mätning. Hon vägde 3540 gr och var 52 cm lång.

Efteråt sade dom att jag hade haft en snabb förlossning och att de nog inte hade behövt sätta in värkstimulerande dropp.

Jag tyckte förståss att det var en lång förlossning eftersom jag räknade tiden med pinvärkarna men det är klart räknar man från 14,00 – 17,21 så är det rätt så kort tid för en förstföderska.

Jag hoppas verkligen jag slipper dessa pinvärkar nästa gång!

Skrivet av: Jeanette Uhlenius
Jag är en tjej från Jämtland, född -72, som gillar min sambo Lars, mina barn, rött vin, god mat och riktigt gamla bilar! (hot rod´s) Jag och Lars fick vårat första barn Alice den 5/10-02, 17,21. Ett litet underverk, förståss! Dessutom så fick vi två små nya underverk, tvåäggstvillingar, en Tuva och en Ville, den 31/5-04! Vi bor i ett hus som vi byggde klart i feb-03 och det är toppen! Vi inser nu när vi blivit 3-barnsföräldrar att vi har byggt ett för litet hus.... Får väl satsa på en utbyggnad så småningom! Om ni vill titta lite närmare på Alice så har hon en hemsida: http://baby.libero.se/AliceBoogh/ Anv.namn: Gäst Lösen: Alice


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-08 17:22)
Betyg: 5
bra berättat
Annica Bark (2003-06-02 23:35)
Vad skönt att det slutade bra iaf.:D Pinvärkar ja, det hade jag inte upplevt förrän jag födde mitt 5e och sista barn! Då hade jag pinvärkar 16 timmar ( till och från)! Pest och pecka!
Jeanette K (2003-05-13 17:28)
Betyg: 4
Slutet gott i allafall! =)

Vet så väl hur det är med dessa för******e pinvärkar, när jag födde mitt första barn hade jag det i 41 timmar! *USCH*


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook