Barnsidan - Tunnelbana till förlossningen
Meny

Förlossningsberättelser > Tunnelbana till förlossningen

Tunnelbana till förlossningen

Publicerad: 2009-08-31
"Ni är fan inte kloka"

Vi väntade vårt andra barn nu i Augusti och hade en förlossning utöver det vanliga. Storebror var, tack och lov, hos moroor och morfar på landet och det var lördag. Dagen började lugnt. Att få sovmorgon en lördag är som att vila en hel vecka, ingen lillkille som hoppar upp och ner och busar klockan 05.30 och vill ha välling på stubinen. Ingen klocka som ringer, för att man måste iväg till jobbet. Kort sagt, lugnt och skönt.

Efter frukost och dusch tog vi en långpromenad. Vi hade gått över några dagar och visste sen tidigare att en långpromenad för att få fart på bebisen där inne var rätt medicin. Föga anade vi konsekvenserna.

Efter långpromenaden, som slutade lunch i Vällingby centrum och promenad hem, blev det en timmes vila. För mig framför datorn och damen framför tv:n. Klockan 15:45 hörde jag Katarina inifrån toan:
-Jag tror att vattnet har gått.
-Är du säker, mumlade jag, koncentrerad på nåt spel.
-Nä. Det är inte som med Viktor (lillgrabben), utan det sipprar bara lite. -Okej, du kan ju alltid ringa in och höra med dem på BB, tyckte jag och fortsatte spela.

Frugan ringde in och sa sen att de tyckte hon borde komma in och kolla, men vi skulle räkna med lång väntetid, då det var många på kö i väntrummet.
- Vad säger du själv, undrade jag, som nu släppt burken med blicken.
- Vi väntar en stund sa hon.
Så det gjorde vi.

Efter nån timme sa Katarina
– Vi tar och åker in i alla fall, för jag tror verkligen att vattnet har gått. Okej, jag ringer en taxi sa jag.
- Nej, det blir så dyrt om vi måste åka fram och tillbaka, för att det inte har satt igång, sa frugan.

- Jaja, då tar vi tunnelbanan. Är det säkert att det är OK?
-Javisst.

Sagt och gjort. Vi travade iväg till tunelbanan, bara för att se ett tåg precis susa iväg från perrongen. Eftersom sköterskan sagt att det var lång väntetid, så passade vi på att skaffa varsin kebab.

Då, klockan 17:30, började Värkarna.
- Ska vi inte ringa en taxi? frågade jag.
- Nej, det är inte så farligt ännu, sa hon och så hoppade vi på tåget.

Halvägs in till St Eriksplan började hon oja sig med jämna mellanrum.
- Jag kan ringa, så tar vi taxi från St Eriksplan, sa jag och började så smått undra om vi skulle få förlösa på tåget.

- Nej, då får vi ändå vänta på den och det tar lika lång tid som bussen.

Vid St Eriksplan bytte vi till buss och det började nu bli allt mer tydligt att det var ”på gång”.

Lyckligt framme vid Karolinska, gick vi in genom huvudentren och fortsatte mot förlossningen. Men vi kom fel på nåt sätt och det slutade med att vi knackade på via varuintaget på förlossningen. Och ingen öppnade!

Det kändes lite Kafkaartat där vi stod och kikade in genom en klar springa på ett i övrigt frostat dörrglas och försökte få någons uppmärksamhet.

Dörrklockan var ur funktion, men till slut var det nån som hörde oss.
- Har du värkar, frågade barnmorskan som släppte in oss?
- Ja, stönade min fru och höll mig hårt i armen.
- Åkte ni kommunalt? frågade hon sen med höjda ögonbryn.

Vi flinade lite fånigt och förklarade att vår bil var trasig och att värkarna inte satt igång när vi gick hemifrån.

Hon tittade på oss som om vi inte var riktigt kloka, men samtidigt med beundran i blicken. Så blev vi inskrivna 18:40.

Medan sköterskan satte på Katarina apparaturen för att kolla hjärtat hos barnet och värkfrekvensen, så satte det igång på allvar. Att min hand inte fick smärre frakturer varje gång en värk satte in är ett mindre mirakel. Och värkarna kom ca. varannan minut.

När hon efter en halvtimme kontrollerade hur mycket Katarina var öppen, sa hon 5cm. Så gick hon ut.

Efter 10 minuter kom hon in igen, efersom hon hört att Frugan skrek nåt alldeles kollossalt och bankade i väggen för att stå ut, kände hon igen och då var det 8cm.

-Det verkar som om den där inne har bråttom ut, jag ropar direkt på en barnmorska, sa hon och slank iväg. Sen gick det i ett rasande tempo. En barnmorska och en manlig sköterska kom och hjälpte Katarina ner i en rullstol, in på en sal och upp på en förlossningsbrits.

- GE MIG LUSTGAS! vrålade en nu helt öppen Katarina.

Hon fick lustgas. Andades lite. Mer lustgas och sen var det dags.

- Den kommer nu, stönade hon mellan två värktoppar. Upp med knäna och efter 10 minuters intensivt förlossningsarbete formligen forsade fostervatten, blod och lilla Eleonor ut till världen.

Då var klockan 20.22. Drygt fyra och en halv timme, med tunnelbanefärd, buss och lite lustgas. Lyckliga och utpumpade satt vi sen och andades ut, med bara ett fåtal stygn i underlivet och världens finaste lilla tjej.

Till saken hör också datornördpappan (jag) givetvis hade, när vi stod och väntade på bussen, skickat ett inlägg på facebook att ”nu är det dags”. När alla sen hörde historien, skakde på huvudet och tyckte att ”Ni är fan inte kloka.”

Skrivet av: Martin Therus



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Marie (2012-06-06 20:29)
Haha grym historia!! Dom säger ju att ju ner man rör på sig desto snabbare kommer bebisen ut :)

//Marie, trebarnsmorsa


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook