Barnsidan - Så föddes lille Filip
Meny

Förlossningsberättelser > Så föddes lille Filip

Så föddes lille Filip

Publicerad: 2012-01-04

Jag vill först skriva innan ni läser den att jag upplevde min förlossning mycket jobbig och smärtsam. Egentligen hade jag en mycket positiv bild av förlossningar innan jag själv fick uppleva det. De jag känner med barn innan har haft kortare förlossningar än vad jag fick genomlida. Så det är egentligen tiden i sig som var så otroligt jobbigt, att det kändes som det aldrig skulle ta slut..

torsdag, 31 mars 2002

Idag ca kl. 15.00 började jag få lite värkar. Jag trodde som vanligt att det kanske var förvärkar men eftersom det kom regelbundet var 10 minut började jag ändå hoppas att NU skulle det ske, kanske redan ikväll. Sasas mamma var på besök och jag sa till henne att hon kanske blir farmor i natt. Sammandragningarna kändes som mensvärk så det gjorde inte ont direkt.

Kl. 22.00 Nu börjar det göra ont, ordentligt ont. Sammandragningarna kommer fortfarande var 10 min och nu känns de desto mer. Smärtan sitter i korsryggen och höfterna. Vid varje värk är jag tvungen att gå en vända runt lägenheten. Vid kl.2.00 kommer värkarna var femte minut, men vi vill inte ringa ännu till BB. Det ska ju vara 3 värkar på 9 minuter och så ofta kommer de inte. Nu har jag fruktansvärt ont vid varje värk, jag börjar få en försmak på hur ont det kan göra och än har det bara startat... Vi vet inte om vi ska ringa eller ej, men nu tycker jag att jag har så otroligt ont att jag inte vill vara hemma längre. Värkarna i sig är ganska oregelbundna, ibland var femte minut, ibland var tredje eller var åttonde minut. Sasa ringer till Östra men där är det fullt så vi blir hänvisade det Mölndal. Sasa ringer dit och vi är välkomna att komma...

fredag, 1 mars 2002

Kl. 3.30 är vi på Mölndals BB. Det är alldeles tomt och en barnmorska möter oss i dörren. Vi blir visade in i ett rum och hon sätter en CTG- dosa på min mage som ska mäta av mina värkar. Vid varje värk har jag så ont att jag inte kan prata men det syns knapp något på CTG. Barnmorskan säger att den kan visa fel eftersom det syns på mig när jag får en värk. Barnmorskan gör en gyn- undersökning för att se hur öppen jag är och för att kolla hur fostret ligger. Jag har öppnat mig 3 cm och fostret ligger långt ner i bäckenet. Barnmorskan säger att hon tror att allt ska vara över vid kl. 12.00 eventuellt men hon kunde inte lova något. Gynundersökningen gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen och var otroligt obehaglig fastän man har varit med om det ett antal gånger innan, vilket jag tycker är konstigt egentligen. Barnmorskan lovar att säga till nästa barnmorska att jag finner undersökningen smärtsam så att de göra så få gynundersökningar som möjligt.

Kl. 5.30 blir vi invisade i det rum där jag ska föda. Barnmorska kopplar upp mig till en dator (STAN) där man kunde se mina sammandragningar och fostrets hjärtslag (140 slag/min). Jag ställer mig i duschen men det hjälper inte så mycket som smärtlindring, det går inte att få så varmt vatten som jag vill. Sedan vill jag testa lustgasen men jag tycker inte det funkar. Jag har lika ont ändå när värkarna kommer. Jag går och går i det lilla rummet vid varje värk. Barnmorskan föreslår att jag ska sitta ner och luta mig framåt mot en saccosäck. Jag testar men det känns som om jag sitter på fostrets huvud så jag avstår. Jag lägger mig i sängen och får varma handdukar på magen och ryggen. Det känns jätteskönt.

Kl. 6.50 tycker jag att värkarna gör mer och mer ont. Det känns som om min rygg och höfter slits i stycken. Min barnmorska går av skiftet och en ny barnmorska kommer. Värkarna kommer med 3-5 minuters intervall. Barnmorskan gör ytterligare en gynundersökning. Under undersökningen andas jag lustgas för fulla muggar. Mina öron ringer och min hjärna kokar av all lustgas och jag är helt väck när de är klara med undersökningen. Jag känner mig bokstavligen aspackad och kan inte tänka klart. Jag tycker det är mycket obehagligt. Jag är nu öppen 4 cm. Jag frågar om jag inte kan få EDA-bedövning eftersom jag har så ont. Barnmorskan ska se om det går att ordna.

Kl. 8.50 Jag får en glassdrink för att få lite energi. Jag är så otroligt trött men jag är uppe och går i rummet för det känns lite bättre när värkarna kommer. Sasa har somnat i stolen. Jag önskar att jag också kunde sova en stund men det går inte med den fruktansvärda smärtan. Det känns som något rinner mellan benen, är det vattnet?

Kl. 10.00 Jag får en kanyl i vänster hand ifall att de måste sätta in värkstimulerande dropp i samband med EDA-bedövningen.

Kl.11.00 kommer äntligen narkosläkaren och lägger EDA-bedövningen. Narkosläkaren är en ung polack med grön "badmössa" på huvud med håret stickande ut åt alla håll. Det gör inte ont fastän han lägger en slang i ryggen på mig. Jag fick visserligen lokalbedövning innan. Sedan kollar han noggrant hur jag är bedövad genom att använda en blöt bomullstuss. Bedövningen har inte riktigt tagit på vänster sida så han rekommenderar mig att ligga på den sidan så att bedövningsvätskan rinner dit. Sedan sätter barnmorskan en skalp CTG på fostrets huvud. Så nu är jag uppkopplad mot ännu en maskin...

Bedövningen tar nästan direkt. ALL smärta är borta, jag känner inget i höfterna och ryggen längre. Sammandragningarna i livmodern känns fortfarande men det gör inte mer ont än kraftiga menssmärtor. Nu kan jag till och med äta lunch och SOVA en stund.

kl. 14.50 Nu känner jag att det börjar trycka neråt. Jag vill krysta. Panik... Smärtan börjar komma tillbaka.. Genom ett trollslag har jag lika ont som jag hade innan jag fick bedövningen. Tänker att nu kan det inte vara så långt kvar. Jag är fullt utvidgad. Jag har sammandragningar var femte minut och svinont! (Fostret befinner sig strax nedanför bäckenbenet och nu ska den "bara" skruva sig igenom det. Fast detta visste jag inte då, jag trodde att fostret redan hade kommit igenom bäckenbenet och var på väg ut genom slidan.)

Kl.15.21 Mina värkar kommer inte igång ordentligt. De sätter värkstimulerande dropp på mig. Jag är lite rädd, jag har så otroligt ont och jag har hört att droppet gör att det gör mer ont (om man nu kan ha det??) Jag bryr mig inte om vilket egentligen, bara jag får slut på mina plågor.

Kl. 16.42 är fostret ute ur bäckenbenet och på väg ut i slidan (Fast detta visste jag inte). Plötsligt fylls rummet av människor. Barnmorskeeleven har varit med mig hela tiden så jag fattar inte hur alla visste att nu skulle jag föda!! Vid varje värk vill de att jag ska krysta tre gånger. Det gör jätteont och kraften av värkarna gör att jag inte har något val. Jag krystar och krystar men jag orkar inte riktigt att trycka på för jag är så trött. Barnmorska ökar droppet hela tiden för att jag ska få starkare värkar. Jag tänker att jag kommer att ligga här i evigheter, det kommer aldrig att ta slut..

När fostret är framme vid slidöppningen åker den ner hela tiden mot väggen mot ändtarmen. (Detta vet jag inte utan de säger hela tiden att detta är det jobbigaste av allt, jag tror att fostret inte har kommit ut i slidan ännu.) Jag försöker och försöker krysta men det händer ingenting. Då lägger sig barnmorska med hela sin tyngd på min magen vid en värk. Det gör så ont att jag skriker rakt ut. Hon frågar om hon får göra det igen vid nästa värk. Det får hon fastän det gör så fruktansvärt ont - jag vill bara få slut på det hela. När inte detta hjälper tillkallar de läkare och läkaren tar fram en sugklocka. Sugklockan ser inte alls ut som den hos MVC utan ser jättestor ut. De lägger en bedövning och stoppar sedan i sugklockan. Bedövningen vet jag inte varför de la egentligen för detta var det mest smärtsamma på hela förlossningen (att det kunde göra mer ont??). Jag känner hur jag spricker i underlivet, det är ren och skär smärta. Sedan drar läkaren allt vad hon kan vid nästa värk och vid nästa... Det gör så ont att jag bara skriker och skriker och plötslig är smärtan borta...

Kl. 17.46 är barnet ute. Det bara skriker och gnyr och jag blir helt ställd... Dels för att all smärta verkligen är borta som alla mammor innan alltid har sagt och dels för att jag plötsligt har en (vad jag tycker) jättestor bebis på min mage. Jag och Sasa tittar på barnet som är en liten pojke. Sasa får klippa navelsträngen och sedan blir vi lämnade själva en stund. Att något så stort kan komma ut ur min kropp är helt otroligt.


Så föddes lille Filip, efter nästan 20 timmar, som inte alls var jättestor utan ganska liten (2840 gram och 49 cm) den 1 mars 2002... När jag sedan låg på BB med Filip i jämte mig tänkte jag.. aldrig mer att jag skaffar barn men det konstigaste av allt var att när tre dagar hade gått kunde jag redan tänka mig en till lite, fast inte än på några år...

Filips hemsida


Skrivet av: Ulrika R
Hej!! Bor i Göteborg med min sambo och mina söner, född -02 och -04.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiosju med siffror i fältet här

Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook