Barnsidan - Nu är han äntligen kommen, vår son!
Meny

Förlossningsberättelser > Nu är han äntligen kommen, vår son!

Nu är han äntligen kommen, vår son!

Publicerad: 2005-06-03
Förlossningen går inte att på något vis jämföra med min första förlossning.

Han föddes Måndagen den 16 maj, klockan 06:53, efter 3 timmars arbete. Han vägde 2950 gram och var 50 cm lång. Lite större än vad vi förväntat!

Förlossningen går inte att på något vis jämföra med min första förlossning. Jag har alltid varit glad att kunna säga att de nio timmar det tog att föda min första son var en dröm, men inte som denna 3 timmars förlossning. Kan det bli bättre än såhär?

Jag vaknade vid 4 i måndags morse med värkar. Med 10-15 minuters mellanrum och jag trodde att det var sammandragningar/förvärkar som jag haft i någon vecka redan. Jag gick upp för att kissa och såg att slemproppen gått. Jag gick in till Wayne och sa till honom att någonting kunde vara på gång. Han gick upp och började automatiskt förbereda allt. Jag klädde på mig, vi hade på känn att någonting skulle hända. Värkarna kom och de gjorde allt ondare. Wayne ringde till min mamma som skulle komma för att vara hos Phini, sen packade han det sista i vår baby-väska.

Min mamma kom och vi satte oss ner vid levande ljus och drack kaffe. Jag gick igenom med min mamma om alvedon till Phini som var sjuk med hög feber och allt hon kunde tänkas behöva veta. Sen ringde Wayne till en väldigt god vän som ställde upp och köra till KK. (Varmt tack till dig Thomas, kramar!) Värkar på vägen in och en stor värk just som jag stigit ur bilen.

Väl inne på KK fick vi rum nr 8 där jag fick lämna urinprov sedan kopplades jag upp mot CTG - sen var det hela igång...

Värkarna kom oftare och starkare och väldigt väldigt snabbt. Jag minns att jag upprepade gånger sa till Wayne att det gick för fort, jag blev lite orolig i kroppen.. det skulle ju ta timmar innan ens värkarna skulle komma så tätt.
Sköterskan undersökte mig för att se om jag var öppen - och minsann, 5-6 cm var jag redan öppen (en halvtimme efter att vi kommit in till KK). Barnmorskan förklarade att jag var öppen tillräckligt för att jag skulle få bli inskriven på förlossningen. ”Du har kommit så långt att du är på rätt ställe” sa barnmorskan. Men tack, sa jag, att jag inte blev utsparkad igen.

Det tog inte lång tid innan jag började skrika ”aj” och få lustgas. Lustgasen blev omedelbart min bästa vän igen, jag mindes vårt ömma kärleksförhållande vi hade sist och kände lyckoruset inom mig när jag tittade på Wayne och mumlade nått om att lustgasen fungerade. Wayne tittade på mig och skrattade år sin stenade hustru.. Han tog ett foto på mig, - som om han kunde låta bli? Slangarna till lustgasen lossnade vid två tillfällen. Den första gången fick jag världens panik och skrek ”jävla fitta” just innan som barnmorskan försökte få på slangarna. Hon blev nog lite stressad eftersom jag hängde på masken alldeles desperat. Nästa gång som slangarna lossnade var det Wayne som skulle fixa den, han var lite lugnare och det gick lite fortare. Jag ryckte masken ifrån honom och satte den upp-och-ner över hakan. Det funkade iaf..

Inte långt därefter skrek jag att jag vill ha epidural. Epidural, epidural! Sköterskan dubbelkollade och frågade om jag ville ha epidural, jag tänkte för mig själv ”är hon döv eller..” Hon sprang iväg för att ringa narkosläkaren för epiduralen och under tiden hon var borta, vilket kändes som hundra år, kände jag hur värkarna blev värre och värre. Barnmorskan kom tillbaka och undersökte mig igen, då var jag öppen 9 cm - därmed var epidural utesluten.

Barnmorskan frågade om jag ville ha petidin. Jag sa ja med detsamma. Wayne mindes att jag sagt tidigare att jag inte ville ha petidin så han böjde sig över mig och frågade om jag var säker, jag hade ju sagt att jag inte ville ha petidin. Jag sa att jag måste ha något, det gjorde så ont.

De la mig på sidan för att hjälpa bebisen sjunka ner och jag kände hur ”någonting brast” och det rann till mellan benen på mig. Wayne stod vid min sida och höll min hand och jag sa till honom att mitt vatten gått, ”tell them my water broke!!” Han sa att de redan visste om det.. Hur kunde de veta det redan, och inte jag?! Hmm..
Barnmorskan kom fram till mig för att spruta in något i kanylen i min arm, och därmed blev Wayne undanputtad lite vilket gav mig småpanik. (Det var nu när masken lossnade första gången och barnmorskan försökte desperat att få ihop den). Jag skrek till Wayne att komma närmare mig, hålla mig i handen.

Barnmorskan sa att hon skulle hämta petidin, och allt jag kunde säga var ”SKYNDA DIG! HJÄLP MIG!” Hon lovade att skynda sig.. oavsett hur lång tid det tog kändes det som allt för länge. Hon kom tillbaka, gav mig en halv dos petidin i vänstra höften, (en halv spruta jämfört med de 2 jag fick när jag födde Phini) och höjde lustgasen.

Kort därefter tittade jag sömndrucket på Wayne med ett mumlande ”the petidin is kicking in... the petidin is kicking in...” Sen var det mesta som i en dimma.. Värkarna kände jag och jag hängde på lustgasen som om det var det enda som höll mig vid liv. Jag minns att den andra barnmorskan helt plötsligt tar masken ifrån mig och säger åt mig att lägga hakan mot bröstet och krysta. Va fan, var är masken? MASKEN! MASKEN, MASKEN!! Jag hade inte mycket till val än att krysta, jag kände hur det tryckte till och jag krystade för att jag var värd. 3 krystar och han var ute, 06:53, den 16/5 2005.

Barnmorskan höll upp honom och Wayne tog någon bild på honom. Han lades på min mage och där låg han ganska länge medan jag krystade ut moderkaka, blev bedövad & sydd efter några bristningar. Barnmorskan plockade sedan upp honom för att väga honom - 2950 GRAM och mäta honom - 50 CM. Han var lite större än vi beräknat :D

Vi serverades kaffe, cider och mackor på en bricka med Sveriges flagga på. Kaffet var det som var mest tilltalande för oss.

Klockan 10 på förmiddagen var jag uppe, påklädd och dansade till radion, överlycklig och mådde suveränt. Klockan 11 gick vi till patienthotellet och kort därefter åkte Wayne hem, helt utmattad. Han hade inte sovit natten innan. Det kändes tryggt att han åkte hem till Phini som var sjuk, han hade haft hemska feberkramper dagen innan och varit en sväng på barnakuten för att få krampen bekräftad och stesolid med hem.

Jag och Laaiti tog det lugnt hela dagen, försökte komma igång med amning och bara njöt av att ha varandra.

Dagen efter (tis 17/5) åkte vi hem lagom till lunch. Tack till Björn som körde och hämtade oss på patienthotellet.

Vår nyfödda lilla son ska heta Laaiti Richard Hirschberg. Laaiti kommer från afrikaans (min mans modersmål) ”laaitjie” och är slang för ”barn” och/eller ”son”. Richard får han efter sin farbror som dessvärre inte finns bland oss länge. RIP.

Skrivet av: Madeleine Hirschberg
Våra mirakel - Phini - Född 031201 & Laaiti - Född 050516... inte illa jobbat för en tjej som enligt 4 olika läkare är STERIL..? Jag: Madeleine, 26 år - bor i Staffanstorp med min man och våra underbara pojkar, Phini, född 1/12 - 2003 och Laaiti, född 16/5 - 2005. På fritiden gillar jag att skriva - poesi, noveller, musik, div. artiklar etc. Jag älskar att lyssna på musik och sjunga - skapa. Arbetar febrilt med den nya communityn för föräldrar/gravida/de som längtar: http://www.mirakelbarn.mylava.net Innan jag blev gravid arbetade jag som piercare, ett drömjobb för mig där jag lärde mig mycket och utvecklades som person. Ett annorlunda jobb :) Mitt liv har varit annat än händelsefattigt. Upp och ner har det mest varit - de svåra stunderna i mitt liv har gett mig styrka. Efter år av psykisk och fysisk misshandel fick det vara nog så jag slog mig igenom, likt maskrosor genom asfalten. Därav kallas man "maskrosbarn". Jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Jag började med att gå ner 62 kilo - skilja mig från den man jag vart fånge med i ett terribelt äktenskap - skaffade lägenhet och mitt drömjobb - träffade min drömman och nu är vi gifta med vårt drömbarn! Våga vilja! Min Hemsida - www.witches-nest.cjb.net Min Familj: Min man Wayne kommer ursprungligen från Syd Afrika. Han är en underbar man som gett mig mer än någon annan. Han är inte bara snygg utan generös, omtänksam och kärleksfull. Han är mig mer än trogen och finns vid min sida oavsett vad. Han är nog den sista gentlemannen - håller upp dörrar åt mig, häller upp kaffe åt mig före någon annan - tänder min cigarett - kramar och pussar på mig konstant. www.pjcazz.cjb.net Vår son, Phini Jay. Kan man önska sig mer? Den sötaste och snällaste bebisen som finns :D Vårt MIRAKEL. www.phini.cjb.net Laaiti har inte hunnit få en egen sida ännu...


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-10 07:48)
Oj stackare..panik i det läget hjälper en nog inte..första barnet, o börjar redan oroa mig inför förlossningen men GRATTIS i allafall:) bra jobbat..
Johanna Palmer Laws (2005-09-20 11:30)
Gud vad bra att folk skriver så här detaljerat om det som är så intimt -vi försöker få barn och jag vill så otroligt gärna bli gravid, MEN är livrädd för själva förlossningen och läser och tittar på allt som har med barnafödande att göra...Det känns som att det hjälper att veta vad som kan gå fel (eller rätt) för att bli såpass (lite lite) förberedd man kan bli....
Tack Madeleine för din historia!
Anna-Karin (2005-06-29 13:44)
Som förstagångsföderka kan jag bli lite förskräckt av hur fort det kan gå. Jag tycker att Hon klarade av det hela på ett strålande sätt. Bra att kunna få erfarenhet av andras berättelser. Hennes visar tydligt på att dessa brev man blir uppmanad att skriva inte har någon betydelse alls när det verkligen kommer till kritan, jag menar Pedetinet tex. Tack för en bra story!


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook