BF var den 28 maj, dagen kom och passerade utan en värk i sikte. Med många liter vätska i kroppen, foglossning och sömnbrist börjar nu livet kännas riktigt pest! Skulle till BM den 31 maj och då skulle hon pröva att hinnsvepa mig. Har hört att det kan göra riktigt ont, men uppgiven som jag var längtade jag efter denna! Men när jag väl kom till BM så sa hon att vi gör en hinnsvepning nästa besök - om en vecka!
Mina tårar bränner och rösten är fylld av besvikelse när jag med stockande röst påminner henne om att jag blev lovad en svepning idag. Hon ser min besvikelse och ursäktar sig, och erbjuder sig genast att göra en undersökning. Jag lägger mig lycklig på britsen och skiter i att hon gräver runt i mitt underliv ;)
Hon lyckas svepa hinnorna och ger mig beskedet att jag är öppen 2cm!!! Lycklig åker jag hem och senare på kvällen börjar slemproppen komma.
2 juni fyller min svärfar år och det var kalas på kvällen. PEST! svettig, svullen och utan bebis.... dagarna går fruktansvärt långsamt och ingenting händer.
Måndagen den 6 juni vaknar jag av att det är en blöt fläck i sängen, åkte in till förlossningen för att konstatera vattenavgång, men det var bara vattniga flytningar.... När jag sen tar CTG innan jag ska åka hem registrerar apparaten värkar ungefär var 10 min som jag knappt känner! Åker hem, vilar och äter färskpotatis med kassler och tårta.
Jag känner av verkarna men de gör inte ont. Vid halv tre avtar värkarna och jag somnar och sover i två timmar, skönt! Vaknar dock av att värkarna har dragit igång på allvar, och jag kryper ner i ett varmt bad. Väldigt skönt! Tror jag ligger där över en timma, sen får jag panik när jag ligger stilla, vill röra på mig under värkarna. Vankar fram och tillbaka och vid halv 8 tiden på kvällen kommer värkarna med tre minuters mellanrum.
Jag ringer förlossningen och säger att nu är det tre minuter mellan värkarna och de håller i sig i ca 50 sekunder, klarar fortfarande av värkarna men jag får verkligen andas igenom. Vi packar ihop oss och får köra långsamt in för det gör ont annars.. Stackars min stressade sambo!
Från parkeringen till förlossningen är det ca 80 meter och jag hinner få tre värkar på den tiden. Kommer in i undersökningsrummet vid kl 21. De tar CTG och säger att de inte kommer att känna på mig utan att de lämnar över mig till nattpersonalen vid 21.40 så jag slipper en undersökning. Det känns bra, men efter tjugo minuter kan jag inte ligga på britsen.
Värkarna blir intensivare och de tar bort CTG så att jag får röra mig, säger att nu måste jag snart ha någon smärtlindring för att det inte räcker med andningen. Barnmorskan har sagt till så nya barnmorskan ska känna på mig direkt när hon kommer på nattpasset. 21.38 känner hon på mig och jag är öppen 6 cm med en STOR buktande hinnblåsa!
Får ett rum och börjar andas lustgas, himmelriket! Vid 23.30 har jag inte öppnat mig något mer så då tar de hål på hinnorna och sätter en skalpelektrod. Det tar kanske 30 min så får jag krystverkar, sambon ringer på klockan och barnmorskan känner på mig. Helt öppen! Härligt!
Jag får ligga på sidan så att bebisen får rotera ner och måste även ligga ner och flåsa så att det inte ska gå för fort. 00.50 har bebisen roterat färdigt och står redo att komma ut, och 01.15 läggs hon upp på min mage. Jag försöker lyfta upp henne men navelsträngen är för kort. 01.22 avgår moderkakan.
Jag är lite i chock och förvånad. Jag frågar vad det är för något och sambon flinar till, ”en tjej såklart, det har jag ju sagt hela tiden”. "Är det en Clara" frågar jag och han tittar på henne och hon tittar på honom. ”Ja det är det” svarar han.
Fick en liten slitning så jag får tre stygn, ett invändigt och två utvändigt. ”Det var en stor tjejja” säger barnmorskan, 3905g och 53 cm lång!
Jag äter upp nästan hela fikabrickan själv, det va så himla gott!
Idag (maj 2012) är Clara 11 månader och hon är solskenet i vårat liv, ibland kan jag längta tillbaka till förlossningen, för det var världens häftigaste känsla att föda barn!
