Barnsidan - När Robin föddes
Meny

Förlossningsberättelser > När Robin föddes

När Robin föddes

Publicerad: 2003-12-18
Det gick snabbt... 9 timmar från första värken, 3,5 timme från det att vi kom in till BB Stockholm. Använde ingen smärtlindring förutom profylaxandning.

Det gick snabbt... 9 timmar från första värken, 3,5 timme från det att vi kom in till BB Stockholm. Använde ingen smärtlindring förutom profylaxandning.

Första värken kom kl. 18 när jag och min mor var på stranden och skulle bada (vilket inte blev något av pga. algblomningen i Mälaren). Fredrik mötte upp på stranden, tog sig ett dopp och sen åkte vi för att storhandla medan min mor åkte till jobbet. Jag hade då värkar med 10 minuters mellanrum som ändes som kraftiga sammandragningar. Väl i butiken kom de lite tätare, blev lite rädd och ville inte att Fredrik sprang allt för långt bort ifrån mig och kundvagnen. Väl hemma satte jag mig på balkongen för att ta det lugnt medan Fredrik lagade mat och packade upp det vi handlat.

En kompis kom över för att få lite tröst och råd (hans sambo och blivande fru stack hastigt och lustigt tre veckor innan med en annan kille men det är en annan historia *ler*) Ungefär samtidigt kom min mor tillbaka (kl. är nu ca 20,30?) för att hämta några flyttkartonger som stod här. Mamma stannade kvar eftersom vi tidigare talat om att hon skulle få vara med under förlossningen och kvällen fortskred med fika på balkongen, allmänt prat och så småningom även klockning av sammandragningar.

Vid 22-tiden tyckte både Fredrik, kompisen och min mor att det var dags att ringa in till BB Stockholm men jag ryckte på axlarna och svarade att det inte skulle bli någon bebis förrän om flera dagar, att detta bara var förvärkar. Alla har ju talat om för mig att jag vet när det är på G å jag visste inte... Skulle till UltraGyn dagen efter för tillväxtkontroll och sen till BM för en sista kontroll, var helt bombsäker på att jag skulle få träffa min älskade BM en gång till innan det var dags.

Fredrik ringer iaf och jag får prata med en BM som efter ett tag tycker att jag kunde ta det lugnt, försöka sova någon timme och sen ringa igen när värkarna var 3 st. på 10 minuter och varje värk höll i sig ca 45/60 sekunder. Vad jag och Fredrik glömde berätta var att mina sammandragningar låg 3 på 12 minuter och höll i sig 60/75 sekunder.... Började känna hur det strålade ner mot knäna under sammandragningarna och mor min frågade hur det kändes. "Som en kraftig mensvärk och ett molande i ryggen som går ner mot knäna" svarade jag. "Å det är inte värkar?" fick jag tillbaka. "Värkar ska ju kännas i hela magen, som ett krampande uppe från och ner..." (Var den beskrivning jag fått, av vem minns jag inte) "Det är krystvärkarna du väntar på" tyckte min mor med ett hånflin.

Gick och la mig på sängen istället och tänkte vila och genast satte värkarna igång. Hade tidigare kört profylaxandningens djup/långsam vid sammandragningarna men nu gick det inte längre utan började med kort/långsam andning vilket fick Fredrik att reagera. Han började packa BB-väskan (vilket vi fortfarande inte hade gjort eftersom jag övertalat honom att förstföderskor går över tiden och det är lååååångt kvar till vi ska ha) och vid 23-tiden ringde han tillbaka till BB Stockholm för att säga att väskan nu är packade och att vi är på väg. "Då är ni välkomna" var allt vi fick tillbaka.

00,05 blev jag inskriven värkarna kom fortfarande med 3 på 12 och höll i sig lika länge, däremot gjorde de ondare och ondare. Eller kändes mer och mer kanske man ska säga för ont gör det inte, inte på det sätt jag föreställt mig innan, inte som att bryta ett ben eller få magknip. Under inskrivningen i rum 12, satt jag på förlossningssängen och vid varje värk som kom lutade jag mig bakåt för att kunna slappna av bättre. "Det där ser ut att göra ondare än du behöver just nu" En änglalik kvinna hade uppenbarat sig i rummet utan att jag märkt något. En tvärhand hög, lika bred med ljust lockigt hår som stod likt en aura runt hennes huvud. Det var förlossnings-BM.

Fick förslaget att lägga mig i soffan istället, lutandes mot en sackosäck. Sagt och gjort, mellan två värkar massade jag mig försiktigt de fem metrarna från sängen till soffan. Insåg senare att sängen var trasig för helt plötsligt kom USKan in med en ny säng... Blev kopplad till CTG i ca en halvtimme, under tiden gick vi igenom min födsloplan, hur JAG ville ha min förlossning. Inget ifrågasättande, inget tjafs och enbart ett stort leende när jag talade om att jag egentligen velat föda hemma men att min omgivning och fadern till barnet tyckt att det varit osäkert och att jag då gått med på att föda på BB Stockholm.

Värkarbetet tilltog, flertalet värkar började gå in i varandra, gick in i mig själv och försökte koncentrera mig enbart på andningen. Andades nu kort/kort (flämtandningen), innan hade jag tyckt att den var obehaglig att andas i men nu kändes den suverän att kunna ta till och tempot gick naturligt trots att jag inte tränat speciellt mycket.

Fredrik satt vid mina knän och smekte benen, min mor satt vid min sida, baddade min panna och höll min vänstra hand. Hennes grepp om min hand blev mitt fokus när värkarna var som värst. 1,5 timme efter att vi kommit in gjordes första undersökningen, då var jag öppen ca 5 cm, men BM kunde töja något mer... ca 7cm Hade med mig proteindryck som jag försökte få ner med jämna mellanrum för att inte tappa för mycket energi, blev dock inte mycket eftersom värkarna blev kraftigare och kraftigare.

Prövade att ha en varm vetepåse över ljumskarna för att lindra värkarna men min känsla var att det bara ökade känslan av värkarna ännu mer så efter ca tio sekunder drasade den i golvet och där blev den liggandes resten av tiden i det rummet. Vid 2-tiden bad jag om en gåstol, det molade och spände för mycket i svanken under värkarna när jag låg ner. Fick känslan av att jag ville upp, ur mitt eget bäcken när det var som värst. Tyvärr blev jag bajsnödig så fort jag kom i upprätt läge, stod därför vid gåstolen enbart i tre-fyra värkar. Försökte gunga med höften så som jag fått lära mig på yogan, trycke bakåt blev bara större och större så tillslut bad jag att få gå på toaletten.

Försökte få ut det som tryckte där bak och helt plötsligt känns det som en ballong växer i slidan och sen sa det "pang!" och vattnet sprutade över hela toaletten, Fredrik som satt framför mig på en pall och min mor som stod i dörröppningen blev lika blöta båda två. Precis då kom BM in "Vad bra att ni startat duschen" var hennes kommentar eftersom hon bara hört hur vattnet landat över badrumsgolvet. "Det var vattnet som gick" fick Fredrik fram varpå BM konstaterade att det var klart och fint vatten som låg på golvet eftersom det inte syntes mer än glansen från lamporna i badrummet.

BM ville känna efter än en gång för att se hur öppen jag var, tittade bara på henne och sa "Behövs inte, han är på väg ut nu" och sen startade krystvärkarna. BM och USKan hämtade förlossningspallen eftersom toaletten inte såg ut att vara en bekväm plats att föda på... Vattnet gick 03,03 enligt förlossningsjournalen och 25 minuter senare var liten ute. Krystandet var det som gjorde mig mest rädd, kände en brännande känsla i hela underlivet, mest framme vid clitoris och jag var helt säker på att jag skulle spricka hela vägen upp, inte baktill utan framtill...

Vid ett tillfälle vågade jag inte krysta utan försökte slappna av när krystvärken kom vilket resulterade i att Robin fortfarande har röda ögonvitor pga. att min livmodertapp tröck mot hans tinning och ögon under några minuter. Känslan när han gled ut går inte att beskriva, det var en lättnad jag aldrig tidigare känt.

Fick upp ett bylte på bröstet, Fredrik som satt på en stol bakom mig började gråta och jag började genast räkna fingrar på krabaten i byltet. Hur jag än räknade så fick jag det inte till fem fingrar. Tre, fyra, sex och tom sju fick jag det till men inte fem. Började känna panik över detta men insåg snart att jag grät och därför inte kunde fokusera på hans hand.

Sprack lite i bakre nedkant + en blygläpp så stygn sattes och sen konstaterades att jag förlorat 1,3 liter blod, Hb-värdet låg på 104 och blodtrycket var allt för lågt (minns inte siffrorna) så det blev koksaltlösning i dropp. Mådde bra och var lycklig så länge jag låg ner, försökte jag resa mig försvann blodet i huvudet och lika så färgen i ansiktet. Råga på allt så klarade jag inte av att kissa efter förlossningen och kateter blev lösningen.

Låg kvar i födslorummet fram till kl. 11 då förmiddagsteamet kom ochvisade oss till "vårt" rum. En stor dubbelsäng med höj och sänkbart ryggstöd, två stolar, ett bord och lampor. Allt gick i träfärgat och vitt.

Så här i efterhand är jag glad över att det gick så snabbt samtidigt som jag ibland känner mig snuvad på förlossningen, det skulle göra ONT, ta lång tid och att genomgå det utan smärtlindring skulle vara omöjligt.

Har jag verkligen fött? Uppenbarligen eftersom världens sötaste Robin ligger här bredvid mig...

Skrivet av: Anne Sternbrink
Jobbar som Doula och profylaxinstruktör,


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Annica Bark (2004-06-09 21:57)
Vilken fin berättelse.
Förstår hur du känner iom det gick så snabbt och smärtfritt, så känner jag också efter min 5e förlossnig. :D
Fredrik Sternbrink (2003-12-19 19:31)
Betyg: 5


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook