Barnsidan - När Knodden blev en HON
Meny

Förlossningsberättelser > När Knodden blev en HON

När Knodden blev en HON

Publicerad: 2004-05-23
..."'Bra, då blir det snart barn!', sa barnmorskan. Vilket innebar att det var dags att ta i. Så i nästan en timme 'tog vi i'!...

Från början var Knodden beräknad till den 6/1-2001, alltså på min 26 årsdag,sen ändrades det till den 9/1-2001.

Så det var ju ganska nära det gamla året om man säger så. Min födelsedag passerade, så gjorde även den 9:e januari.

Och ingen bebis.

Inte minsta tillstymmelse till bebis.

Fredag den 18/1-2001 skulle vi på vårt, förhoppningsvis,sista BVC besök. Ing-Gun, vår BVC tant hade sagt på besöket innan att, "då ses vi förhoppningsvis inte nästa gång!" Gissa om jag var besviken när vi fick gå dit den 18:e. Allt såg bra ut och vi fick en tid för bedömning (för igångsättning) på Östra den 24/1. Skulle den här graviditeten aldrig ta slut?! Jag skulle antagligen bli den första kvinnan vars bebis vägrade komma ut!!
*suck*

Fredag 19 Januari. På kvällen började det hända grejjor. Vi hade suttit och kikat på tv och jag tyckte mig känna lite mensvärk. Efter ett tag blev jag sugen på räkmacka och snäll som Magnus är, så erbjöd han sig att åka till Statoil och inhandla just en sådan.

Samtidigt som han gick utanför dörren gick jag på toaletten. Väl där konstaterade jag att jag blödde. "Mens?" tänkte jag, men insåg att det nog var bäst att ropa på Magnus som knappt hade hunnit ned till bilen. Så han fick snällt vända om och komma upp igen.

Jag ringde förlossningen för det hade man fått lära sig i föräldragruppen på MVC minsann. Dom bad oss komma in för att kontrollera oss, men poängterade att det säkert inte var något farligt. Eftersom jag hade gått över tiden med tio dagar sa dom att det troligtvis var förlossningen som hade startat med att slemproppen släppt.

När vi kom dit blev vi visade till ett rum för undersökning. CTG-kurva skulle tas, ultraljud och en inre undersökning skulle göras. CTG-kurvan påvisade värkar som barnmorskan envisades med att jag skulle känt! Men hjärtljuden var helt normala och så var även ultraljudet och den inre undersökningen.

Den inre undersökningen talade bara om att jag var öppen för "fingerblomman" som dom kallade det. "Jaha", sa vi och fick åka hem igen med "varningen" om att förlossningen antagligen var på gång. Men vad sjutton menade dom med att man "var öppen för fingerblomman"? Magnus ringde sin syster Catharina för att höra om hon visste vad det var. Hon hade ju fött tre barn så hon visste säkert tyckte vi. "Nja, jag vet inte riktigt, men jag har en massa böcker om blommor så jag kan ju slå upp det!", sa hon. *Fniss fniss*

Hon visste med andra ord lika lite som vi. Slutligen så fick vi reda på att "fingerblomman" innebar 1 cm ... Vi gick och lade oss och somnade gott.

Lördag den 20 januari. På morgonen vaknade jag vid niotiden av att jag tyckte att "mensvärken" var lite jobbigare nu. Jag gick och pillade, pysslade lite med datorn och plockade ned lite i BB-väskan. Dubbelkollade och så. Vid 13-tiden insåg vi att det nog var ganska regelbunden "mensvärk".

Så mellan 13–15 sysselsatte vi oss med att ta tid och skriva ned med mera. När klockan var 16 tyckte jag att det började bli lite jobbigare. Det tog liksom i lite mer. Vi ringde förlossningen (Mölndal) för att kolla så att det fanns plats och så, men det var inga som helst problem. I själva verket skulle det visa sig att vi var dom enda som födde barn på Mölndal den natten! Så hon är lite extra speciell vår lilla tjej.

Klockan 17.10 blev vi i alla fall inskrivna. CTG-kurva skulle tas, så vi blev visade till ett litet undersökningsrum. En inre undersökning gjordes och man kunde konstatera att jag hade öppnat mig 5–6 cm! "Du har jobbat på bra hemma", sa barnmorskan. Och jag som inte hade speciellt ont alls! Det här blir en baggis tänkte jag!

När hon skulle sätta fast banden upplevde jag henne som hårdhänt och som om hon inte riktigt visste vad hon gjorde. Slutligen så fick hon i alla fall fast banden och då skulle hon ställa in maskinen så at den kunde höra "Knoddens" hjärtljud. Först hittade hon inga hjärtljud, sen hittade hon dom och sen försvann dom. "Nej, det här fungerar inte, vi får nog hitta på något annat", sa hon och bad oss plocka ihop våra saker för att gå till ett annat rum.

Tydligen så skulle dom sätta en elektrod på "Knoddens" huvud för att kunna få en säkrare mätning, hur dom nu kan mäta bebisens hjärtljud genom huvudet?

När dom satte fast elektroden på "Knoddens" huvud kom även fostervattnet eftersom det inte hade gått. Det var grönfärgat, vilket innebar att bebisen hade bajsat i vattnet och att den då var lite stressad. Men hjärtljuden såg bra ut, så man gjorde bedömningen att det inte var någon fara. För säkerhets skull fick jag ett litet rör på vänster hand för att dom skulle kunna koppla in dropp om så behövdes. Så där låg vi en stund och kollade på kurvan och fattade ingenting.

Sen plötsligt kom det flera barnmorskor inspringande, en läkare och gud vet vad! Då hade tydligen hjärtljuden gått ned såpass att det var dags att göra något. Så det sattes dropp i det röret jag hade på vänsterhanden och så fick jag andas lite lustgas och då steg "Knoddens" hjärtljud igen. Magnus sa inget då, men i efterhand har han berättat att han blev orolig och rädd för vad som hände. Själv fattade jag ingenting.

Med oss till förlossningen hade vi en födelseplan som vi hade gjort på föräldraNätet. I den hade vi skrivit lite om hur vi skulle vilja att vår förlossning blev. Våra önskemål helt enkelt.

CTG påvisade värkar, men inga som gjorde speciellt ont. "Men kände du inte den?" undrade barnmorskan. "Gjorde inte den ont?" Dom var tvungna att enas om att jag nog hade ganska hög smärttröskel. Barnmorskorna undrade om vi ville ha något att dricka och det ville vi gärna. Jag bad om saft och Magnus ville gärna ha kaffe sa han. Och saft fick jag ju om man säger så. En bricka med 3 glas kom in! Apelsinsaft, blandsaft och äpplejuice. Vilken beslutsångest jag fick!

Magnus tog upp vår flaska med Dextropur (druvsocker) som vi hade blandat till hemma. Och den behövdes ju verkligen framöver! Magnus såg till att jag drack ordentligt och masserade när jag kände att det behövdes. Så småningom ändrade "smärtan" karaktär och det gjorde allt ondare. Precis över "muffen" värkte det. Inte i ryggen eller någon annanstans.

"Ta bort det", kved jag och barnmorskan undrade vilket. "Det onda", suckade jag. Och Magnus fnissade lite.

Magnus gav mig hela tiden fräscha, våta (kalla – gud så gott!) handdukar att badda pannan eller kroppen med. Min prins, min älskade ängel ...

Ibland låg jag ned på rygg i sängen och ibland stog jag upp i gåstolen. Det bara blev så. Jag orkade inte krångla omkring med att byta ställningar och hålla på. Hade ju fullt upp med att hålla koll på slangen som satt i vänsterhanden ju! Magnus sa att när jag stog upp i gåstolen så tog jag i så den nästan bågnade!

Barnmorskan frågade om jag ville ha en glassdrink med druvsocker i och det ville jag ju. Vaniljglass med färska hallon ihopmixade! Mums!

Efter en stund ändrade värkarna karaktär och det kändes som om jag behövde bajsa! "Bra, då blir det snart barn!", sa barnmorskan. Vilket innebar att det var dags att ta i. Så i nästan en timme "tog vi i"!

Klockan 23.39 lördagen den 20 januari 2001 kom våran lilla Yazmine ut. Magnus klippte navelsträngen medan jag tjatade "vad blev det"? Och när dom lade upp HENNE på min mage grät Magnus så att tårarna sprutade på honom.

"En tjej, sa jag, det blev ju en tjej"!!

Snopet värre. Det var ju inte alls någon Jonathan!

Mitt i all lustgasdimman frågade jag barnmorskorna "vart snoppen tog vägen".... *fnissar* Än i dag kan jag hävda att det var en kille i magen fram tills förlossningen, då det blev en liten Yazmine. Så inställd var jag på en kille!

Efter ca 1 timme ihop, då hon fått suga på bröstet lite, kom en barnmorska in för att mäta och väga henne. 4420 gr vägde hon och var 56 cm lång. En stor "liten" tjej med andra ord.

Skrivet av: Mayalins
* *


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Marie (2006-01-11 20:08)
Betyg: 5
En härlig berättelse. Min dotter är också född den 20 januari, fast 3 år efter din lilla tjej.
loppan05 (2005-10-21 20:47)
Betyg: 5
tack för en bra berättelse o det var ju bra att du inte hade för ont
Béatrice Karjalainen (2004-05-23 18:03)
Härligt att läsa, känns skönt att veta att det är fler som inte har så megaont under öppningsskedet. Jag brukar ju bli betraktad som ett UFO när jag säger att föda barn inte är så farligt.

Tack för att du delade med dig!


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook