Min tredje pojke
Publicerad: 2004-06-02
"jag är på något vis i bilen, hur jag lyckas ta mig nedför två trappor utan att väcka hela huset med mina stön är för mig en gåta"
Var beräknad till den 14 september 2000 med mitt tredje barn. Eller med min tredje pojke - Vi hade varit tråkiga och tagit reda på vad vi egentligen redan visste, att det skulle bli ännu en pojke. Med nummer ett och två hade jag gått 5 respektive 2 dagar över tiden så jag räknade med att få trean den 13-14 september, inget annat.
På dagen den 6:e september var jag orolig, städade och packade en BB-väska, inget jag gjort med de två första. Med de hade jag packat väskan först då allt startat. Fick sedan för mig att baka bullar, vilket jag egentligen hatar. Fick hjälp med att göra degen av sambon, under tiden diskade jag. Samtidigt som degen jäste packade jag ettans väska till skolan (de skulle ha utflykt dagen efter), fixade hans matsäck och ställde in den i kylen. Bakade sedan en rejäl omgång med bullar (degen verkade vara muterad - av en ½ liters deg fick jag ut 70 normalstora bullar, brukar få 50.....).
Gick och lade mig halv tolv efter att ha kollar väska ännu en gång, lagt fram de stora pojkarnas kläder inför morgondagen plus kläder åt mig och sambon. Somnade gott och sov som en stock, vilket jag inte gjort på ett par veckor på grund av min storlek och otymplighet.
Klockan 05:40 vaknade jag av en rejäl värk som satt i under två minuter. Inget mer med det, hade varit med förr så jag kollade klockan. Till värk två tog det 12 minuter så jag låg kvar i sängen. Till tredje värken tog det dock bara 6 minuter och till fjärde 5..... Oroade mig lite, ville inte få gå en hel dag med oregelbundna värkar. Men det var inte tal om det, när de stora pojkarna vaknade en timme efter första värken så var varje värk 2 minuter lång och det var 4 minuter mellan de.
Väckte sambon, som studsade upp när han insåg (han påstod att han kände igen min blick av panik då värkarna kom och gick) vad som var på gång. In med honom i köket för att göra frukost till pojkarna och sedan in i duschen för att få igång sig själv. Han fick på sig kläder och i sig frukost för att sedan klä pojkarna, packa det sista i den störta pojkens skolväska. Klockan 8 (efter att till slut kommit ur dischen efter en halvtimme därinne) säger jag hej då till de båda då de körs till dagis respektive skola. Värkarna kommer med 3 minuters mellanrum, varar i 2 minuter.
I samma stund som jag hör att dörren till trapphuset går igen skriker jag rakt ut, ställer mig på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Jag svär och andas långa djupa andetag om vart annat. Vill inte ha ont, är rädd för att ha ont, vill egentligen klubbas med en stor hammare (eller ha ett munstycke med lustgas - lite lullighet hade passat mig utmärkt just då). När sambon kommer hem 8:20 har ja på nå´t vis fått på mig kläder och sminkat mig. Till och med fått ordning på håret. Allt det under det att värkarna gått från " värkar till krystvärkar. Han undrar om jag ringt förlossningen, jag skakar på huvudet, vet inte ens numret dit (nybyggt sjukhus med nya telefonnummer sedan tvån föddes). Så han plockar fram telefonkatalogen, ringer och via honom ställs frågor som jag stöter fram "ja" och "nej" som svar.
8:30 är jag på något vis i bilen, hur jag lyckas ta mig nedför två trappor utan att väcka hela huset med mina stön är för mig en gåta. Jag växelvis ligger och sitter i framsätet, sparkar i dörren, panelen och vindrutan (att jag var så vig var för mig en ny upplysning).
Väl framme vägrar jag gå ut ur bilen, kan inte heller, benen bär inte. Sambon kommer ut med en rullstol utan fotstöd och jag orkar inte hålla uppe mina fötter nog länge för att kunna köras i den stolen till förlossningen. Han går in, kommer ut med en kvinna frpån receptionen och de har med sig en rullstol med fotstöd och tillsammans får de över mig i den. Kvinna tittar på mig och säger snällt: Ta det lugnt, sån´t här brukar ta tid. Sambon väser fram att det här är nummer tre och att jag vet nog det bäst själv. Själv får jag fram: Den kommer.....
Springandes genom en korridor som är kanske är 150 - 200 meter lång körs jag till en hiss som skall föra mig till förlossningen. Skriker rakt ut, två gånger: Den kommer! Den kommer! Inne i hissen krystar jag till slut för första gången, har hållit emot i en halvtimme nu och orkar inte mer. Hissdörren öppnas och vi möts av en supersnäll och effektiv barnmorska och en undersköterska av den gammla stammen (typen: Nu skall vi föda, ditt barn - vårat barn).
In på en förlossningssal och de får för sig att mina byxor skall av redan då jag sitter i rullstolen. Men jag vägrar och ser sängen framför mig och på nå´t vis kastar jag mig upp i den. Där liggandes på sida, får de av mig byxorna och nu får jag en liten knäpp.
Är jag nog öppen? Hur är det med pojkens hjärtljud? Så jag håller emot vid nästa krystvärk och ber de kolla att jag är nog öppen (vilket jag är, håret på pojken syns). De lyssnar med en liten platta efter hjärtljuden och då jag inte hör nå´t så håller jag emot även vid nästa värk och begär att jag också skall få höra (att de sett att allt är bra på en monitor spelasr mindre roll för mig, jag vill också veta ordentligt att allt är bra). Allt är ok med honom och vid nästa värk krystar jag, fortfarande liggandes på sida men halvsittande med ett tag om ena benet (om det låter begripligt). Skriker: Ta ut det! Ta ut det! och krystar allt vad jag är värd vid nästa värk.
Upp på magen kommer så en liten blå men alldeles underbar liten pojke (apgar 9,9,10 då han föddes - 10,10,10 efter en halvtimme). Klockan är 9:56 och jag har varit 4 minuter på förlossningen. 3 timmar och 16 minuter efter första värken så är nummer tre född.
Men så skall då moderkakan ut, mina ben darrar och jag fräser som en katt då de vill kolla om den är på väg ut. De ger mig två sprutor i benet med utdrivande medel och efter en kort stund är även den ute. Det kollas om jag måste sys (vilket jag fick göra efter ettan men inte tvåan) men det behövs inte (jag tillhör uppenbarligen de som skall föda barn, inga problem med nå´t). En timme efter förlossningen är jag duschad, pojken vägd och måttad (3150 och 47½), fått på sig en blöja och lite kläder. Inlindad i en varm filt tar vi alla tre en promenad i korridorerna på sjukhuset. Konstaterar att om det (vilket Gud förbjude) skulle bli en fyra så lägger jag in mig två veckor innan beräknat datum, för annars kommer den säkert i en ambulans eller på vardagsrumsgolvet och det vill jag inte.
Då pojken är tre dygn gammal tas PKU-testet och två timmar senare åker vi hem från BB. Hem till två mycket stolta bröder och den största säger: Välkommen ut till den stora världen Isac!
Skrivet av: Jessica
En 32-årig tjej/kvinna som är väldigt mycket, tycker väldigt mycket, älskar väldigt mycket men hatar väldigt lite....
Kan ha väldigt lätt att säga vad jag tycker och tänker utan att kanske tänka till innan - Om det lät begripligt.....
Tycker om att prata, tycker om att lyssna, tycker om att dela tankar och åsikter med andra....
Kan vara allt för envis då och då men till slut KAN jag ändra mig - Om argumenten är tillräckligt bra för att övertyga envisa mig....
*Kram på er alla*
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-10-18 21:09)
Betyg: 5
söt berättelse:) och snabbt gick det med..
Annica Bark (
2004-06-09 11:00)
En fin berättelse som är skriven på ett roligt sätt. :D
Jessica (
2004-06-07 15:06)
Var så lite så..... Tycker det kan var kul att dela med mig av det jag vet efter ett antal förlossningar.... :) :)
Kram Jessis
Béatrice Karjalainen (
2004-06-02 19:25)
*Skrattar* Du skriver på ett kul sätt och jag ser en gravid kvinna i omöjliga positioner i en bil framför mig :-)
Tack för att du delade med dig.
