Med raketfart
Publicerad: 2012-01-04
På morgonen fredagen den 5 april (v.39+3) är vi på kontroll hos bm för att kolla blodtrycket eftersom jag har huvudvärk hela tiden, men allt är ok och värken är p g a min förkylning/influensa. Min man Mattias jobbar hemma för att hjälpa mig när det behövs, eftersom jag fortfarande är sängliggandes. Jag ligger och tittar på video på förmiddagen när jag känner de första värkarna vid 11-tiden. Tycker de är rätt täta och börjar ta tid från 11.30. De kommer med 7-3 minuters intervall. Jag sätter på min TENS-apparat och den hjälper lite. Provar att ta ett varmt bad, men det hjälper inte. Vi ringer förlossningen sammanlagt tre gånger under dagen. De tycker inte det är så bråttom in trots att det bara är 2-3 minuter mellan värkarna och de varar ca 1½ minut, eftersom de hållit på så pass kort tid och jag är förstföderska.
14.25 åker vi in. Jag ligger i baksätet på bilen. Känner att jag har krystvärkar! Vid avfarten innan sjukhuset känner jag att jag krystar ut något och skriker fram till Mattias att "Nu kommer det ut något!". Känner med handen att det är mjukt så det kan ju inte vara huvudet. 14.55 är vi framme och Mattias ringer på och säger att vi kanske har ett barn redan i bilen och 4 personer kommer ner med en säng som de kör in mig på.
Det som kommit ut är fosterhinnan med vattnet kvar i. Jag är helt öppen och de hinner inte ens koppla på någon ctg-apparat, utan lyssnar på hjärtljuden med en vanlig doppler. De säger att jag ska föda nu, att de kan se huvudet, men jag fattar det först inte. Så snabbt kan det väl inte gå? De tar hål på fosterhinnan och jag får ställa mig på knä i sängen och luta mig mot den upphissade huvudänden. Så är det bara att krysta. Krystvärkarna gör inte alls lika ont som värkarna hemma. Skriker gör jag instinktivt, inte för att det gör ont. 15.19 kommer Johan ut och kissa är det första han gör. Han gör verkligen skäl för sitt smeknamn Blåbäret, men får snart finare färg. Jag får vända mig om och lägga honom på mitt bröst. Vi får ligga med honom ett par timmar och jag får även duscha av mig. Sen blir jag undersökt och det visar sig att jag spruckit ganska mycket och måste sys. Har ju inte använt någon smärtlindring hittills (utom TENS hemma), men då måste de lägga en bäckenbottenbedövning och allt gör så vansinnigt ont. Tar lustgas för att stå ut när de lägger bedövningen, men jag känner av en del stygn i alla fall, trots att de även kompletterar med "vanlig" bedövning. Det hela tar rätt lång tid och detta är så mycket jobbigare än förlossningen. Underbart när sista stygnet är satt och vi får flytta till ett familjerum och fika. Johan kommer igång att amma lördag förmiddag och efter två dygn åker vi hem som en familj.
