Edgar föddes i bilen
Publicerad: 2012-01-04
Läs Johannas otroliga berättelse om sonen Edgars födelse.
Första värken kände jag klockan 8.15 på lördag morgon. Vi var då på landet, som ligger på Värmdö. Fick värkar som kom ganska tätt på en gång. Men de satt inte i så länge. Så självklart trodde jag att det bara var lite förvarningar. Sa inget till Micke..
Åt frukost vid 9.15 tiden. Svärmor och svärfar och Hedda och kusin Sebbe var oxå på landet. Så vi alla åt frukost... Satt vid bordet och bet ihop då det kom en körare i magen. Ville ju inte säga ngt till de andra heller. Eftersom jag inte trodde detta var på "riktigt".
Efter ett tag gick jag ner och duschade en snabbis. Micke och Hedda kom ner och Hedda duschade hon också. Då började det göra ont. Sa till Micke att vi kanske skulle åka hem, så att vi var hemma om det skulle sätta igång på allvar. Eftersom det inte är så långt till Sös från oss.
Klädde på mig snabbt och gick på toa, och upptäckte då att jag blödde... DET var på riktigt. Ringde till Sös och berättade läget. Sa att värkarna inte höll i sig så länge osv. Hon tyckte att det lät på mig att jag verkligen var påverkad. Så vi kunde komma in när vi ville:).
Stoppade snabbt in en handduk i brallan.. Varför vet jag inte.. hmhm.. Frågade Micke om bilen var öppen, så att jag kunde gå och sätta mig där. Men den var låst! Jag blev jättearg och vrålade till Micke …ÖPPNA bilfan någon gång, jag kan ju inte stå här heller fattar du väl!! (Stackars Micke..) Micke kom utspringande och öppnade bilen och vi satte oss och körde i väg med rivstart! Klockan är nu 10.25...
Efter ett tag i bilen, känner jag att efter en värk att huvudet på bebisen åker längre ner. Tänker att jag måste känna efter.. Känner med handen att huvudet är långt ner och jag känner bebbens hår! Börjar att känna lite krystkänsla.
Klockan är nu ca 10.32. Säger till Micke att han måste ringa efter en ambulans!! För jag måste krysta. Micke ringer 112 och bestämmer med dem att vi ska möta upp ambulansen i Gustavsberg. Mitt under samtalet kommer en värk, som gör att vattnet går. PLOPP sa det. VATTNET gick skrek jag till Micke. Och då åker vi över Strömma Kanal (passande va!)...
När vi nästan har passerat Värmdö Golfklubb i 190 (ja nästan i alla fall) skriker jag till Micke att ringa till ambulansen igen, att vi inte hinner till Gustavsberg, utan att de får komma och möta oss här! Micke svänger blixtsnabbt in på en busshållplats.
Under tiden känner jag att huvudet har kommit ut. Tänker att jag måste känna efter så att inte navelsträngen sitter runt halsen. Men känner bara ett litet öra.. Micke säger till larmcentralen som han har på tråden att du MÅSTE de tala om för honom vad han ska göra för nu är bebisens huvud ute. Med telefonluren under hakan slänger han upp min dörr, drar av mig resterande av byxorna och hjälper vår son ut från min varma livmoder upp på min mage. Bebben är blå.. Men gnyr lite .
Och självklart hade vi inte ngn filt tillgänglig så mina byxor fick agera värme omslag på bebben. Klappade honom i rumpan och gnuggade honom på ryggen. Och till slut skrek han! Micke stängde igen dörren och fortsatte att prata med larmcentralen+förlossningen. Själv låg jag där i bilen och flåsade. Och efter ett tag lyfte jag på bebbens ben för att se vad det var för något. Till min stora förvåning såg jag en snopp..hihi. Knackade på rutan till Micke som stod utanför och sa högt Micke Micke det är en pojke!!
Vår alldeles egna kladdiga pojke tittade ut klockan 10.37!
12 minuter efter vi satt oss i bilen, föddes Edgar!
10.42 kom ambulansen med 2 ambulanstjejer, som bara kunde konstatera att jag och bebben mådde bra. De tyckte att vi kunde ligga kvar i bilen. Så ena ambulanstjejen åkte med oss i bilen in till Sös. Den andra åkte före i ambulansen med blåljusen på. Så att vi tätt kunde följa efter. Färden till Sös gick bra och vi var framme där kl 11.18. Och vid entrén till förlossningen fick Micke klippa navelsträngen. Och sedan kravlade jag upp på en bår som tog mig upp till förlossningen.
Efter det krystade jag ut moderkakan. Och en BM student kontrollerade om jag behövdes sys. Men inte ens det behövdes!! Underbart. Han vägdes och mättes. 3420 gram och 49 lång. En liten bebis, men det visste vi ju att han skulle vara.
Skrivet av: Johanna F
30 årig 4-barns mamma från Enskede/Stockholm.
Barnen heter:Ida-9201, Hedda-9805, Edgar-00 06 i vår bil & lilla Didrik-0208.
Jobbar som undersköterska på förlossningen, då jag inte är mamma ledig.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-10-23 21:00)
Betyg: 5
herregud han hade brådis ut:) skönt att allt gick så bra ändå..men det är ju onekligen en unik födsel:) kram
Annica Bark (
2004-06-08 15:30)
Härligt att läsa!
Blir ju lite rädd att jag kommer att råka ut för samma sak i höst. ;)
Béatrice Karjalainen (
2004-06-03 23:33)
Oj, en liten racerkille. Jag tycker det verkar så häftigt att själv få ta emot sin lille. Tack för att du delade med dig.
Sandra Jonsson (
2003-06-15 00:18)
Betyg: 5
Är själv gravid för andra gången så jag är lite extra känslig just nu så det är bara att erkänna, jag gråter! Skönt att det blev en bra upplevelse trots det dramatiska som hände!
Helena Sjöström (
2003-06-06 22:16)
Betyg: 5
Jag blir alldelles tårögd, vilken underbar berättelse. Vilken upplevelse du varit med om.
ida stålnacke (
2003-05-30 13:11)
Betyg: 5
Helt underbar berättelse =)
Catrin Johannessen (
2003-05-26 18:02)
Betyg: 5
Åh vad härlig berättelse! Fick en liten tår i ögat. :-)
