Hinnsvepning, eller "Membrane sweep" som det heter på engelska, är en metod som används för att sätta igång förlossningen. Metoden som användes redan under 1800-talet, är enkel och kan minska behovet av andra igångsättningsmetoder som t.ex. hinnsprängning eller värkstimulerande dropp.
En förutsättning för att metoden ska kunna användas är att livmoderhalsen är mogen och tillräckligt öppen för att rymma ett finger. Hinnsvepning utförs på kvinnor med normal, fullgången enbördsgraviditet, där fostret ligger i huvudbjudning och fosterhinnorna är intakta.
Faktorer som tidigare kejsarsnitt, sätesbjudning, flerbörd, diabetes hos modern eller placenta previa (sk föreliggande moderkaka) innebär att hinnsvepning inte bör göras (och det finns fler kontraindikationer).
Hinnsvepning sker alltid i samråd mellan kvinnan och barnmorskan, eller läkare i förekommande fall.
En barnmorska eller läkare på sjukhus. Ibland kan en barnmorska på mödravårdscentralen bistå med att göra hinnsvepning i samband med vanligt besök innan förlossningen. I vissa fall finns det barnmorskor på förlossningsmottagningen som utför hinnsvepning. Kontakta förlossningsmottagningen för att få besked och tidsbokning.
Undersökaren, oftast en barnmorska, för in ett eller två fingrar in i livmoderhalsen till den inre modermunnen och genom cirkelrörelser lossas fosterhinnorna från den nedre delen av livmodern.
Metoden kan upplevas obehaglig och smärtsam av en del. Om det gör ont kan man avbryta.
Hinnsvepningen stimulerar frisättningen av hormoner, prostaglandiner, som bidrar till att sätta igång förlossningen. Prostaglandiner bidrar till att mjuka upp livmoderhalsen och öka livmodermuskulaturens benägenhet till sammandragningar. Dessa påverkar i sin tur livmoderhalsens mognad och genom att trycket på livmoderhalsen ökar vilket sätter igång utsöndring av oxytocin som styr värkarbetet (Ferguson reflexen).
Hinnsvepning är medicinskt sett en säker metod och verkar inte öka risken för infektion hos mamma eller barn. Det finns en risk för ofarlig blödning under proceduren och efteråt samt att hinnsvepningen sätter igång pinvärkar som inte startar förlossningsarbetet. Största risken tycks vara att hinnsvepningen inte sätter igång värkarbetet, så i de fall när det är medicinskt motiverat att inom kort få igång förlossningsarbetet är andra metoder bättre.
Professor emerita Ulla Waldenström har gått igenom forskningsläget och skrivit mycket intressant om hinnsvepning i sin blogg "Bevisad Nytta". Hon konstaterar att det finns forskning i ämnet, men att den inte håller måttet. Det inte finns några bra studier vad gäller risker och att det är förvånande med tanke på att det verkar vara en utbredd och etablerad metod - inte minst internationellt. Ulla Waldenström menar att hinnsvepning i Sverige endast borde göras inom ramen för ett forskningsprojekt där man kan kartlägga och få svar på frågor om effektivitet, nytta, risker mm.
Det är vanligt med en mindre blödning och det förekommer ofta blodtillblandad/brunaktiga flytningar efter en hinnsvepning. Det kan komma samma dag eller någon dag efter. Det är också vanligt med oregelbundna sammandragningar som kan vara smärtsamma. Inga av dessa symtom är farliga. Får man mycket ont kan man ta smärtstillande i form av paracetamol.
Forskning visar att hinnsvepning minskar antalet graviditeter som går mer än två veckor över tiden. Nyligen har SBU gått igenom befintlig forskning för att besvara frågan "Vilken sammanställd forskning finns på användandet av hinnsvepning inom förlossningsvården?" där en av slutsatserna är hinnsvepningen möjligen är en effektiv metod för igångsättning men att mer forskning behövs för att svara på frågan om när hinnsvepning är mest lämplig och exakt hur många gånger som är optimalt.
Karolinska Universitetssjukhuset
Ulla Waldenströms genomgång av forskningsläget kring hinnsvepning
