Barnsidan - Vaccinera dina barn med tillit och självkänsla
Meny

Mia Althoff - på barnsidan

Gott och blandat. Debatt, tankar, prylar och inblick i mitt liv.

Vaccinera dina barn med tillit och självkänsla

Mina föräldrar har alltid berömt vad jag gjort oavsett om det varit dagiskladd utan motiv, specialarbeten om myrslokar eller halvdana betyg på universitetet. Jag har känt mig uppskattad och omtyckt, men också bra och värdefull. För att använda Jesper Juuls tankar har de sett mig som kompetent, redan från att jag var liten.

På grund av detta har jag alltid gått runt och trott att jag är smart. Inte kanske så mycket att jag intelligentast i världen eller nästa Einstein, men smart, rationell och kapabel. I Jantes Sverige kanske detta kan verka lite stöddigt och besserwissrigt (och kanske särskilt om man är tjej?) men faktum är att det har funkat som ett extra skydd mot oro eller nojor över att inte duga. Jag känner mig kompetent och kapabel att klara problem när de uppstår. Jag vet att jag vet en massa och kan ta reda på ännu mer om jag behöver det.

Jag tycker att många av mina vänner och även offentliga personer (t.ex vissa krönikörer) koketterar med hur korkade eller hjälplösa de är. Eller så fnissar de bort hur bra och kompetenta de är. Jag förstår inte varför? Det kan väl knappast vara skönt för varken självförtroendet eller självkänslan?

Vaccinationen "Gott självförtroende" verkar dessutom ikläda mig något som andra också märker av. Jag har flera exempel; Efter bara 3-4 veckor på mitt nya jobb hade mina kollegor sett mig som "smart" och "snabblärd". I själva verket satt jag fortfarande och fattade ingenting. Och oavsett sällskap tror de andra i sällskapet att jag eller mitt lag ska vinna om vi spelar TP nån kväll. I själva verket behöver jag också tur och få lätta frågor. Få vågar slå vad med mig när det kommer till ren (och oviktig) fakta, t.ex vilket år slaget vid Hastings var eller hur djup Marianergraven är. Och eftersom inget vad blir av så är det ingen som vet att jag kanske inte alls hade så rätt som jag trodde... (fast faktum är att jag aldrig skulle slå vad om något jag inte var helt övertygad om)

Så den här lilla texten handlar inte om hur smart jag är för faktum är att jag inte vet eller kan mer än du. Det handlar om vilken gåva det är att av sin omgivning bli impregnerad med känslan att man är bra, att man får känna sig nyttig och värdefull och känna tillit i sin egen förmåga. Det kan alla föräldrar ge sina barn.

Den här lilla texten (som satt på toadörren när jag var liten) är så fin och så sann

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma

Ett barn som får stryk lär sig att slåss

Ett barn som hånas lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende

Ett barn som möts av tolerans lär sig tålamod

Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa

Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet

Ett barn som får känna trygghet lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen

Inlagt 2007-08-21 09:53 | Läst 8966 ggr. | Permalink


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här

Charlotte Jacobsson (2007-08-25 15:04)
Tänk så olika man kan bli. Jag har också varit väldigt överbeskyddad som liten, var väldigt blyg och försiktig och i skolan hade jag relativt lätt för mig (utom i matte) och betraktades som plugghäst och lite mesig (trots rätt kläder osv.) Under en period på mellanstadiet blev jag utfryst av min dittills bästa kompis utan någon som helst uttalad anledning. Det var fruktansvärt jobbigt, men som tur var fanns det andra i klassen som tog in mig i deras gäng (de snälla, också lite messtämplade förstås) och då normaliserades allt på något vis. Efter det kan jag inte direkt säga att jag kände mig mobbad, inte av min egen klass iaf. Däremot fanns det andra som störde sig på mig på skolan och kastade glåpord när man gick förbi i korridorer etc på högstadiet framför allt.
Men någonstans i den vevan hände något med mig - jag vågade plötsligt ta plats, vågade vara duktig och sticka ut både verbalt och med kläder etc. Hemma fick jag stöd och uppmuntran under skoltiden, fast det var jobbigt med en bror med Aspbergers syndrom, vilket gjort att han tagit oerhört mycket utrymme av föräldratid och engagemang.
Hela min universitetstid tog jag mig igenom utan att någon egentligen frågade hur det gick med studierna för alla var så fokuserade på brorsan (det är 7 år mellan oss, så han gick på gymnasiet då). Jag antar att de förutsatte att jag skulle klara allt utan problem och på sätt och vis släppte taget bara. Periodvis kan jag känna mig sårad över det, men samtidigt vet jag att allt jag åstadkommit med mig själv till stor del är min egen förtjänst.
Men fastän jag har stor tilltro till mig själv finns det ändå längst in ett litet frö av osäkerhet och tvivel, som till och från yttrar sig i nervös mage. Flera toabesök på morgonen innan jag ska iväg nånstans tex.
Jag tror att alla människor är ett resultat av både arv och miljö och en vilja att kanske själv ändra på något.

(ag undrar om jag kom fram till vad jag egentligen ville säga med mitt inlägg....? Jag är lite disträ pga arbetet, man är ju inte så van.)


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook