Jag fasar nästan alltid inför det som komma skall. Gillar nuläget och vill inte ha förändring i det jag gillar. Oftast blir det ju jättebra efteråt. Jag tror en del av det här handlar om min mentala förberedning. Jag vill måla svart för att sen bli glatt överraskad när det blir ljust och positivt i alla fall.
Det jag fasar inför nu är när min lilla tjej ska börja dagis. Jag vet ju att dagis är jättebra och hon kommer stormtrivas. Det är inte det, det handlar mer om att jag kommer känna mig så tom. Vad ska jag göra? Jag har ju jobbet och allt det andra kvar. Jag är så rädd att det kommer kännas meningslöst och otillräckligt. Ska livet nu bestå av att pendla till jobbet, sitta på ergonomisk kontorstol, jobba och sitta i möten?
Jag är så van att ha fullt upp hela tiden, tusen bollar i luften och ett par i ansiktet. Visst ska det bli skönt att ha oceaner av tid bara för min egen självförverkligande och karriäääär. Men kommer det kännas meningsfullt? Kommer jag bara längta till kl 15 när jag får åka och hämta hem avkommorna för att steka köttbullar och tjata om gympapåsar?
Jag tror det.
