Katastrofen i Asien
Publicerad: 2004-12-29
Det är oerhört, ofattbart...
Så som för de flesta andra antar jag så upptar den fasansfulla katastrofen en stor del av min tankeverksamhet. Jag har flera bekanta i området som jag vet om och antagligen också sådana som är där utan att jag vet om det. Inte alla är välbehållna, det vet jag redan nu även om alla saknade förstås inte per automatik är döda.
Jag tänker mest på barnen... Inte de döda barnen i första hand utan de levande barnen som är där mitt i skräcken. Kanske inte stora nog att förstå, kanske har de förlorat delar av eller hela sin familj, kanske har de inte ens möjlighet att göra sig förstådda på sitt eget språk...
Katastrofen är ofattbar i sin storlek. I skrivande stund ser jag siffror uppåt 70.000 döda och siffran kommer att stiga ännu. Hur många som är skadade, hemlösa, har förlorat allt de äger osv är knappt ens överskådligt i detta skede, men det är mångfalt fler. Och hjälpbehovet kommer att stiga till ofantliga summor pengar och man-timmar.
Jag reagerade igår på ett knepigt sätt. Eller knepigt vet jag inte kanske men ologiskt. Jag orkade egentligen inte varken läsa, höra eller se bilderna men kunde ändå inte stänga av nyhetsflödet helt. Lyssnade tvångsmässigt på nyheterna och deltog i diskussioner på nätet. Grät och grät och grät....
Och nu kommer kritik från alla möjliga håll på hur svenska myndigheter skött sig. Jag vet ju inte men jag tycker ibland att folk kommer med väldigt konstiga påståenden. Vad förväntar man sig egentligen att ska kunna ske omedelbart? Reseledare osv är ju även de drabbade av katastrofen och infrastruktiren är sönderslagen. Det finns ingen beredskap för sånt här någonstans och alltså måste hjälpen organiseras. Eftersom det är så viktigt att ha slimma organisationer här i landet så finns naturligvis inte kapacitet för en samtalsöknng på flera 1000% hos UD, det är väl självklart? Jag för min del är övertygad om att svenska myndigheter gjort precis allt som kan göras och att det inte finns anledning att tro att det skulle ha skötts annorlunda med en annan (borgerlig) regering. Därmed dissar jag totalt kritiken som somliga framför i Expressen och andra sensationsblaskor där bla Niclas Wahlgren spyr galla över Göran Persson. Jag anser det vara skitsnack helt enkelt och en mediakåthet som man kunnat bespara oss...
Och slutligen vill jag vädja till Er läsare. Har du minsta möjlighet att hjälpa så gör det. Man behöver inte ge mycket, minsta bidrag är mer än noll. Tillsammans kan vi.
Kan man inte hjälpa med rena pengar så kan man kanske avstå några kläder som hjälpteamen kan dela ut på Arlanda. Eller genom att kontakta organisationerna som ska ta emot återvändare i deras hemkommuner. De behöver händer och öron. Händer för praktiska ting som mat och omvårdnad och kramar. Och öron som tålmodigt kan ta emot berättelser och förtvivlan. Man behöver någon extra mycket när man är i kris.
Har du människor i din närhet som mist någon i katastrofen? Några enkla råd:
Håll om - fysisk kontakt är viktig
Häll i - se till att de sörjande äter och dricker
Håll tyst - låt dem berätta av sig om och om igen.
Håll ut - sorg tar tid. Låt den ta tid.
Skrivet av: Ingela N
Jag är... ja, vem är jag? Numera ingen lätt fråga att svara på men jag gör väl ett försök då.
Jag är sambo med Mannen sedan massor av år. Har två döttrar födda -83 och -89 samt en son född -90. Sonen, vår Björnis, dog efter en tids sjukdom i mars 2003. Sedan dess är inget i mitt liv riktigt sig likt och somliga dagar är väldigt tunga.
Jag skriver en del, bl a Bloggar här på Barnsidan men också andra texter. Fotograferar när jag får låna min kamera (den yngre av döttrarna lägger oftast beslag på den) och så är jag en datanerd som gillar att bygga hemsidor.
Och så har jag en blå cykel...
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
Annica Bark (
2005-03-07 13:24)
Nu är det ett tag sen detta är skrivet. Men jag satt och tänkte precis det samma när det var så uppskruvat allting. Jag satt och undrade om folk verkligen trodde att all hjälp och så skulle kunna vara nere i Asien på 2 röda? Det måste ju ha kommit som en chock även för regeringen, de är trots allt inte några känslokalla robotar. När man utsätts för chock så kan man bli lamslagen, man kopplar inte riktigt vad som hänt och man går liksom i slowmotion. Är det inte helt naturligt att även regeringen KANSKE gjorde det? Sen tycker jag personligen att det sattes in hjälp himla fort ändå med tanke på avstånden. Att vi inte hade den beredskap och kunskap som behövdes är väl egentligen inte så konstigt, vi har ju aldrig varit med om nåt sånt här i landet, eller att svenskar varit drabbade av sånt här i denna utsträckningen utomlands förr, eller? Gillar dina sista tips, kan inte göra annat än attskiva under på det.
Susanne Gräslund (
2004-12-31 14:13)
Gnället är till viss del befogat tycker jag. Tänk på detta resonemang: Alla myndighetspersoner som tillfrågats i media har sagt att de funderat på vad de skulle kunna bidra med i situationen. Några av dessa har kommit upp med saker andra inte. Varför var det inte någon med överblick som istället satt ner och tänkte "vad behövs?" och "hur ska vi kunna ordna det?". Jag anser att svenska myndigheter har angripit problemen på fel sätt. Jag tycker också att generaldirektören för krisberedskapsmyndigheten skrev en bra DN debatt häromdagen, läs den.
Annars håller jag med om att det har varit mycket onödigt gnäll också.
E S (
2004-12-30 20:58)
Ja, det är lätt att vara efterklok.
Men att några innan skulle ha satt sig ned och sagt att "Jo, vi borde nog vara beredda på en katastrof utomlands som berör tusentals svenskar. Vi ger resurser till att ordna så att sådan beredskap finns." är rätt osannolikt. Men det lär nog ordnas nu i efterhand.
Jag tycker också att man ska tänka på vad vi fick rapporterat första dagen. Det verkade ju inte så illa då, och då är det ju inte underligt att inte alla klutar sattes in från början.
Men jag tycker bara att det är media som felar i detta. Att de som utsatts skyller på vad det än vara månde och är arga, ledsna, ursinniga, besvikna tycker jag bara är fullständigt mänskligt.
Christopher (
2004-12-30 12:41)
Håller med om att gnället på regeringen är överdrivet även om jag inte är någon supporter av den i vanliga fall. Hjälpen måste organiseras hela vägen så att den verkligen når fram och det tar tid. Att hjälpcontainers står på en flygplats i Asien gör ingen nytta.
