Jag kan inte låta bli att skriva lite om "skandalmatchen" mellan Danmark och Sverige i helgen.
Danmarks och Sveriges fotbollsvärld rasar över en ensam dåres verk. Rubrikerna är svarta, tonen ömsom bitter, ömsom dämpad. Det är som en hel nation sörjer. Ursäkta, men är ni både dumma och blinda? Är chocken äkta eller spelad?
Tongivare och ledare inom sporten tar bestämt avstånd från våld och machokultur, men bara när sånt här inträffar. När journalisterna och krönikörerna hyllar Machomän, Kämpar, Kungar, Kärnkraftverk, Krigare som Mjällby eller Allbäck är det ingen som tar avstånd från våld och machokultur eller talar om hur fint fotbollen fostrar våra barn.
Det är lätt i såna här sammanhang att använda den slitna syndabocken huliganen som inte älskar fotboll utan våld, bråk och fylla. Då finns det en tydlig bild av fienden, den som förstör och sabbar för "riktiga fotbollsälskare". Den ensamme galningen visar sig nu vara en vanlig familjefar som överförfriskat sig lite. Han greps med av stämningen i publikhavet och lät känslorna löpa amok. Lätt hänt - och det kommer lätt hända igen (hur hög säkerhet man än tillämpar) så länge fotbollskulturen har en sån hycklande inställning till våld och manlighet.
