Nu ere juligen o nu ere juligen...
Jul, ja vad är jul för mig?
Inte har det mycket med Kristi födelse att göra för mig personligen om jag ska vara ärlig. Jag är inte religös, men jag tycker nog ändå att äras den som äras bör, så att fundera över det budskap Jesus bar med sig är synnerligen passande i jultider. Kärlek till sin nästa. Män, kvinnor och barn. Det finns dessutom de som anser att Jesus var feminist, och har man läst Da Vinci-koden blir man ju som feminist än mer vänligt inställd.
Som barn var julen magisk. Att vakna på julafton och tassa ned och titta på den klädda granen. Jullovsmorgon på TV (Jo, jag är så gammal att både morgon-TV och tecknad film var lyx.) Julmat och julklappar. Kommer ihåg när vi fick vår första radio med kasettbandspelare. Föräldrarna hade startat inspelningen till själva julmiddagen och det var jätteroligt att sedan få lyssna på vad vi sagt. Bara för att det var så roligt att spela in.
Som tonåring så blev det mer komplicerat. Föräldrarna ville nog gärna ha kvar magin för oss barn, men vi var inte lika duktiga på att tindra längre. Och efter att jag flyttat hemifrån så blev det ett par jular på semesterort. Superskönt och utan alla förväntningar.
Men nu när jag äntligen blivit vuxen "på riktigt" och fått barn så har nog julen fått lite magi igen. Det är så roligt att skapa minnen åt sina barn. Granen. Pepparkaksbak. Julpyssel. Klappar. Gäster på julmiddag. Släkt och vänner. Allt glädjer ungen och då är det plötsligt magiskt igen.
Jag älskar att köpa julklappar till mina familj. (Är så nöjd med klapparna till maken förresten! Så nöjd!) Och jag älskar att få julklappar. Lika mycket nu som när jag var barn. Så jag kommer aldrig att säga till maken att "Nä, vi köper väl bara klappar till ungarna?"
