Barnsidan - Gravid trots sterilisering
Meny

Inblick > Gravid trots sterilisering

Gravid trots sterilisering

Publicerad: 2004-05-31
Ja det som inte skulle kunna hända har hänt, detta pga ett stort misstag av läkaren. Pga pågående process så vill jag inte namnge sjukhus mm.
Ja här sitter man då och är gravid, vilket jag inte trodde skulle hända. Jag var nämligen inne på sterilisering hösten 03 och trodde allt var frid och fröjd.

I och med ingreppet så blev du ju rajtan tajtan och så, man handlade i god tro och tänkte inte på att kanske det skulle bli nåt. Inte förrän i slutet av året och början på detta så började jag tänka lite att tänk om de växer ihop, tänk om ett ägg slinker emellan trots jag kapat. Men det var inget som förföljde mig hela dagarna utan jag tänkte lite på det då och då.

I slutet av januari så började jag må knasigt, så där man kan göra innan man ens vet att man är gravid, tänkte inte så mycket på det men någon vecka senare började jag få ont i magen och blödde lite, så jag sökte mig till mvc och där konstaterade de med ett test att jag var gravid, men att det verkade som om det skulle bli missfall.
Men HALLÅ! Jag är steriliserad, jag kan inte vara med barn, det är helt omöjligt! Då fick jag göra ett ul och då såg de dels att jag var väldigt tidigt i gravven och de kollade även äggledarna och såg då att det såg ut som om en inte var åtgärdad, skulle återkomma så det fick göra bättre ul på äggledarna.

Efter den andra kollen så konstaterade de att den var inte kapad. De hjälpte mig att kontakta sjukhuset hörde efter vad som gått fel under min operation och vad läkaren då kunde komma ihåg så var det den dagen då han var stressad pga ett dödsfall i familjen! Men hallå, ska jag nu behöva gå igenom allt detta bara för han mådde så dåligt men ändå jobbade!? Jag var helt förtvivlad, jag hade ju gjort denna operation bara för att jag inte ville ha fler barn, tyckte 5 barn räckte och vissa dagar även blir över. Skulle jag nu tvingas ta ett belsut, ett jobbigt beslut hur man än vänder på det, bara för hans slarv?

Ett par veckor senare så trodde jag att jag skulle slippa det, jag började blöda igen, låter det gå någon dag men kontaktar sen, samma sjukhus, för att få allt kollat. Åker in och är helt säker på att det varit ett missfall, känner mig ärligt talat lite lättad för att jag slapp bestämma ödet för detta lilla knytte.

Läkaren gör ett UL (inte vul) på mig och ser då att det finns en tom foster hinna och ett dött foster, ok en chock till, det var tvillingar! Skulle få en tid för skrapning, men när jag säger att jag känner mig risig så tar det lite prover på mig, sänkan är skyhög, blodvärdet för lågt, så jag ska återkomma när jag känner mig bättre, jag var ju i vecka 9 så en skrapning går att genomföra.

Jag drabbas av en väldigt envis förkylning som inte vill släppa taget om mig, men när det gått ca 3 veckor så ringer jag och säger att nu känner jag mig bra igen och nu vill jag ha tid för skrapningen. Har mått hur dåligt som helst av att veta att det ligger ett dött litet knytte i min magen. De har ingen tid på sjukhuset, men det finns tid på sjukhuset i grannkommunen så den tar jag, det är samma eftermiddag.

Åker in och då görs ett VUL, läkaren säger att, det måste vara nåt fel, de här är inte döda, här är två fullt levande foster. Men herre gud, de sa att en hinna var tom och det andra fostret var dött för tre veckor sen. Hon sa att det är väldigt vanligt att man felbedömmer när man gör vanliga ul så tidigt, det skulle ju inte gjorts så, om han nu såg ett dött foster skulle han ha skickat dig vidare, för att få en ordentlig kontroll.
Men den tomma hinnan då, har det varit en trilling??? Inte vad hon kunde se.

Nu rasar världen ännu en gång ihop för oss, vi var inställda på att det inte blev något barn, att naturen hjälpt oss i ett enormat svårt val. Jag bokar dock en tid för en medicinsk abort en vecka senare, men när jag sitter här på fredagen innan jag ska in så tänker jag: "Nääää, jag kan inte, jag kan inte åka in till sjukhuset, få en pilla och sen åka hem,vänta på att twinsen ska dö och sen komma in till sjukhuset igen och föda fram två döda små liv." Jag ringer och säger till dom att jag kan inte, jag vill inte, av två onda ting mitt val att behålla dom det minsta onda.

Nu börjar en tid av vånda, aggression, bråk, tårar, glädje, förnekelse, tveksamhet, illamående, kaos.

Jag gör en anmälan mot läkaren som utförde operationen och en mot han som utförde ulet då han sa at det inte fanns liv i magen. Hur det går vet jag inte i nuläget, men jag hoppas båda två får straff som svider. Vi har fått lida för mycket för att båda ska komma undan med bara en varning eller prick. Jag känner mig så bitter och sviken av läkarna på sjukhuset så jag får kalla kårar så fort jag ser byggnaden på håll. Jag förstår inte hur de kunde göra så här mot mig, jag ska behöva lida för att en läkare jobbar trots han lider av personliga och familjära problem? Han kan nog lugnt somna på nätterna, men jag, vad gör jag om nätterna? Jo jag ligger och fundrar på hur jag ska orka, hur min kroppa ska orka, hur barnen ska ta det att få ännu två syskon som kommer att ta så mycket tid den första tiden, hur ska vi får råd med allt och alla??? Hur ska vi får tid för oss, för alla barn så ingen känner sig utanför?? Det slipper läkaren tänka på, det enda han behöver tänka på är att landstinget är på hans sida så han slipper bli av med jobbet, så han får sin feta lön även i fortsättingen. Han slipper ligga och tänka på om han får pengar så det räcker till att mätta och värma 7 barn.

Nu har det gått en tid och jag är nu i vecka 19+5, var på ul i veckan och så de två ordentligt för första gången. Visst det var härligt att se dom, men jag undrar ändå när de där bubblande, jublande känslorna kommer. Visst jag är glad åt det, men jag känner inte detta jublande underbara härliga som man brukar göra när man är gravid, det vill jag känna även denna gång. Visst jag känner mig speciell iom det är tvillingar, men jag kan inte jubla till 100% ändå, det går bara inte när man blivit "påtvingad" en graviditet på detta sätt.

Visst jag längtar till oktober då de är beräknade och visst jag vet att de kommer att bli älskade av alla i familjen, men jag sörjer ändå att det blivit som det blivit när jag en gång gjort allt jag kunnat för att det inte ska bli så här.


Skrivet av: Annica Bark
Jag är en glad 7-barns mamma som bor i Skåne. Jag är väldigt intresserad av datorer och då i huvudsak web och grafik. Andra intressen är djur och natur, foto, träffa vänner mm. Jag har en del egna forum, kanske du hittar nåt av intresse? http://bocker.egetforum.se http://foton.egetforum.se http://tvserier.egetforum.se http://storafamiljer.forumportal.se http://tvillingar.forum24.se http://pysselopapp.egetforum.se


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Jane (2018-01-25 00:34)
Betyg: 5
Hur har det gått?
Nora (2016-07-09 01:07)
Betyg: 5
Jätte bra du görde är jätte stölt över dig jag vill me ha en till har 3 pojkar men vill ha en flicka men min man har streriliserad sig som jag ville inte jag drömer fotfarande ett barn till och har känsla att kanske ska va nån mirakel
Antonia sundin (2009-12-15 10:52)
Betyg: 5
Hej!
Jag vill gärna berätta för dig om min sterilisering. Jag har 5 vuxna barn sen tidigare är nu omgift med en man som inte har några barn. jag hade ett förhållande med en kille för 1,5 år sen o blev gravid, bestämde mig för abort, men kunde inte fullföllja....jag får planerat kejsarsnitt....epiduralbedövningen tog inte överallt, vilket innebar att jag hade känsel i hö sida, detta togs inte på alvar...narkosläkaren sa att"så känns det". Jag kastade huvudet upp o ner, högerbenet sparkade jag med....sen minns jag inte mer....
Jag sövdes....
Under operationen så hade de frågat mig om jag ville sterilisra mig?, jag hade svarat ja säger de? jag minns inte detta.. Efter14 dar så blev jag akut inlagd, hade proppar i lungorna, "de had glömmt o ge mig blodförtunnande!? Hur kan man "glömma" det?
Idag är jag gift med en man som inte har egna barn o ch vår önskan är att få ett barn tillsammans.
Jag skrev till en nätläkare och enl honom var vi berättigade provrörsbefruktning på landstinget. Har blivi avisad 2 ggr, de anser att har man steriliserats, så "har man GODKÄNT o skrivit under på ett dokument, vilket jag inte har.Jag har begärt journal kopia o där står det att läkaren hade frågat mig under operationen och get mig 10 min betänketid...Enl landstinget är detta ett lagbrott. det står inte iheller att jag sövdes...
Vet du vart man kan vända sig o få hjälp ang detta, vart anmäler man sådant här??
Åsa (2009-08-05 14:39)
Betyg: 5
Jag förstår att du gjorde som du gjorde, jag skulle inte heller kunna göra abort.
Jag funderar själv på att göra en sterilisering, har 3 friska barn, orkar inte med några fler både fy/ps. Men skulle aldrig klara av en abort.
jessica (2009-07-26 12:14)
Betyg: 5
Jag förstår dig till fullo och jag förstår inte vart du får din ork ifrån.
Hade oxå bestämt mig för att sterilisera mig men min man föll i tårar och jag kände då att vi är 2 i vårt äktenskap så jag gick med på att vi skulle ha ett till. Men min glädje kom inte förens jag va i v 25 då min vännina fått barn.
Jag vet inte hur jag ska orka med alla barnen och alla djuren och att ge dom den tid dom behöver. Jag ser upp till dig och beundrar dig.
Jag tycker att du gorde helt rätt i all behålla barnen. Det va menat att dom skulle komma till världen!
(2009-05-18 15:42)
Betyg: 5
jag hade aldrig levt med någon man rest och varit framgångsrik i min studier. jag alltid haft stor omsorg för människor och djur i min omgivning, kanske för stor om andra än mig själv. när jag var 29 fick ett syskonbarn cancer och hela vår familjs värld rasade samman.jag orkade inte med sorgen utan bestämde mig för en sterilisering, vilket gjordes utan större protest från privatkliniken.jag har ett vagt minne av att tveka men orkade inte ta konflikten med mig själv och rädslan för sorg var så stor.några månader efter träffade jag min man vi fick en son genom ivf och tänkte 3 till vore kul men sen blev det stopp.bestämde då att knyta ihop äggledarna igen men när läkaren tittar har tidigare läkare tagit bort 4-5 cm så det finns inget att knyta ihop.smärtan är total eftersom vi har en son och jag vet det underbara jag går miste om.jag förstår nu om människans olika livssituationer men jag önskar att läkaren kunde gjort det när jag befann mig i en psykosocial situation som gjorde att jag inte kunde tänka klart eller förmedla mitt tillstånd
Ingela (2009-05-15 11:21)
Betyg: 3
Jag har bestämt mig för att göra en sterelisering men det är ju jobbigt om det inte är garanterat att det är borta.Men du kan ju be dom att fixa andra sidan nu när det tid för förlossningen på tvillingarna hoppas att allt blir bra för er till slut mångar kramar till dig och familjen m.v.h Ingela
loppan05 (2005-11-04 15:12)
åh allt har gått bra för er ändå?kram
* Linda * (2004-09-01 16:17)
Den där läkarn borde få betala underhåll till tvillingarna i minst 18 år tycker jag! Skickar massor av styrkekramar till dig och hoppas allt blir bra till slut trots allt. *kram*
Annica Bark (2004-06-08 15:34)
Tack för alla kommantarer, det värmer.
Just nu så känns det väl lite bättre, men jag kommer på mig själv att jag döljer magen när jag är ute bara för jag skäms. :S Inget kul alls. Men det går väl över det med.

Kram på er alla
Annica
"Mamma_M" . (2004-06-07 23:19)
Betyg: 3
Det var jättefint skrivet. Nu förstår jag hela histotaian men det gjortjag inte innan. Men nu fick jag en förklarning på det. Du förstår säkert vad jag menar för vi har ju haft kontak inan.
sofie andersson (2004-06-06 09:20)
Betyg: 5
Helt otroligt! Väldigt bra skrivet!
Béatrice Karjalainen (2004-06-04 08:42)
Det är int bara en sak som slår en när man läser din berättelse. Först tänker jag på att du väntar tvillingra, du kommer gå från 5 till 7 barn i ett nafs, vilken omställning det måste bli bara det. Sen tänker jag på att hur du blivit behandlad under själva graviditeten, felaktiga UL, döda foster mm som inte alls var sant och på toppen av allt detta så har du en misslyckad sterelisering. Förstår om det känns tungt och jobbigt och hoppas innerligt att att processen blir kortvarig och att det faller väl ut för er. Jag hoppas och tror att barnen kommer bli älskade som alla de andra barnen och att det på något sätt går runt ekonomiskt för er.

Din känsla av avsaknad av bubblande, jublande känsla är något jag känner igen. Min graviditet nummer 2 var verkligen inte planerad och jag kändealdrig den där jättemysiga känslan under grviditeten även om jag inte direkt led av den heller. Men mentalt ställde jag aldrig in mig på att jag skulle få ett barn till. Jag hoppas moderkänslorna och glädjen riktigt sveper över dig så småningom.

Annica, du är en hjältinna som kämpar på, det är inte alla som orkar med så många barn.
Ulrika Johansson (2004-06-01 05:57)
Gode tid, lilla vän....Hur du ska må?*kram* Ja, hur ska man orka? Hoppas att er process går snabbt o bra med ett utfall för er del, man orkar inte hur mkt som helst. Allt gott åt dej o din familj önskar jag. Kan inte förstå men känner med er....


Skicker stödkramar i massor!
Cattis (2004-05-31 21:07)
Blir så upprörd när jag läser din historia, förstår om allting känns upp och ner just nu. För det första är det ju inte helt lätt att ta ett beslut om att sterilisera sig och när man väl tar det beslutet så vill man ju att det ska vara defenetivt och måste vara jättejobbigt att ta till sig de nya liven, även om kärleken till dem också kommer att komma.
Hoppas verkligen att läkarna - båda två! - får de svidande straff de faktiskt förtjänar!

All lycka och styrkekramar till hela familjen!
Mayalins (2004-05-31 19:31)
Betyg: 5
Tack Annica för att du delar med dig.
Skrämmande att läkare kan göra göra så!
Skall man verkligen inte kunna lita på dom nu då?
*suckar*
Egenligen skulle du vända dig till pressen med din historia.

Kramisar och lycka till!
Mimmi Forsberg (2004-05-31 16:05)
Betyg: 3
Hua vilken soppa det har blivit för din del..hoppas o önskar att dessa små liv förgyller era liv nu bara då de entrar dagens ljus..
Man kan bli så förbannad på läkare o deras misstag o att det ska man bara acceptera...helt fel av en läkare att genomföra en operation under sådan omständigheter.
Detta får mig att verkligen tänka till lite mera i mina egna planer om en sterilisering...