Hur självbiografisk boken är vet jag inte, men de som följt Malin i krönikör- och bloggarkarriären känner igen många episoder.
Det är en rätt gripande skildring av en uppväxt som är både kärleksfull och kärv, med en vresig men schysst pappa och en kärleksfull men rätt frånvarande mamma. Om en turbulent gymnasietid, med en törst efter kärlek och sammanhang och stråk av destruktivitet som många med mig känner igen sig i från egna tonår.
Innan jag började läsa tänkte jag "åh, en svensk Caitlin Moran" och visst är det samma typ av uppgörelse med uppväxten och en berättelse om hur man blir vuxen. Men Malin Wollin är mycket mycket roligare (skrattade högt rakt ut på bussen ett par gånger) och underfundigare i sina formuleringar medan Morans böcker är mer av personliga manifest som synliggör och ifrågasätter strukturer.
Foto: Anna-Lena Ahlström
Wollin har ett eget sätt att skriva med torra, humoristiska absurditeter och ett sätt att foga ihop meningar med ord och uttryck som normalt inte används ihop. Det gör läsningen spännande och aldrig tråkig även när man blir smått utmattad av detaljerna och nivån på tonårstankarna. Inledningsvis värjer jag mig mot besattheten i att beskriva detaljer på egna och andras kroppar, de banala funderingarna och de ensidiga ställningstagandena. Men inser snart hur genialt det är, det är ju så tankarna och diskussionerna går när man är i den åldern.
Man kan ägna större delen av en kväll att älta vad han sa och vad hon sa och vad som hände sen. Man dömer och bedöms hårt, allt är svart eller vitt. Storlek på bröst, finnar, svett, mens, andedräkt och vem som är oskuld, vem som var fullast, vem som är snygg, vem som är cool, vem som är töntig - allt sånt tar så mycket tid i en ung människas liv att det vore brottsligt att inte ha med de detaljerna i en bok om de egna tonåren.
