Barnsidan - Mellan mardröm och verklighet
Meny

Recension > Mellan mardröm och verklighet

Mellan mardröm och verklighet

Publicerad: 2005-08-29
Josef Fares nya drama är en magisk historia.

Zozo är Josef Fares tredje långfilm. Jalla! Jalla! (2002) och Kopps (2003) blev stora succéer som gjort honom till en av Sveriges mest omtalade unga regissörer. Att han hanterar komedigenren med glans står redan utom alla tvivel men i Zozo ger han sig på en annan form av berättande. Och det visar sig att han har många strängar på sin välstämda lyra.

Zozo (Imad Creidi) är en libanesisk pojke som växer upp i Beirut på 80-talet, mitt under brinnande krig. När han förlorar sin familj i en bombattack tvingas han på egen hand ta sig till Sverige där hans farmor och farfar bor sedan en tid tillbaka. Vi får följa Zozos resa från trasiga Libanon till trygga Sverige (som inte visar sig vara så tryggt för den som är annorlunda).

Zozo är en film om rädsla, ensamhet och styrka berättad med Josef Fares humor och värme. Scenerna från Beirut griper tag och knyter åt så hårt att det smärtar. Soldaternas ofattbara grymhet går hand i hand med vackra landskap. Skratten från de levande människorna klingar mot fonden av dånande bomber och raserade huskroppar. Känslan är konstant av dubbel natur. Det vackra är inte bara vackert och det roliga har alltid ett stråk av sorg i sig.

Fares verkar inspireras av sjuttiotalets magiska realism och här hittar stilen verkligen hem. När balkongen svävar ut i universums mörker och när fallande stjärnor plötsligt blir bomber över Beirut hamnar vi precis där Zozo befinner sig: mellan mardröm och verklighet. Med barnets fantastiska logik flyr sinnet dit ingen kan nå, där ingen kan skada eller döma. Den sköra lilla kycklingen som blir Zozos goda vän känns inte alls malplacerad. Den blir istället en symbol för det lilla livet som härdar ut och inte låter sig slås ner av världens oförklarliga ondska.

Väl i Sverige får Zozo det tufft (trots att han lär sig en obetalbar svenska). Han kastas in i vardagen bland luktsuddgummin, seglardojor och tuffa killar från skyddade villaområden. Krocken är både rolig och fruktansvärt tragisk. Den svenska världen ter sig larvig, som en dålig film där karaktärerna inte har vett nog att njuta sin frihet.

Som ensam invandrare i klassen försöker Zozo köpa sig vänner och betala sig fri från att vara annorlunda. Han blir skolans hackkyckling. Farfar (Elias Gergi), en man av den gamla skolan, uppmanar Zozo att slå för att upprätthålla respekt. Men Zozo kan inte, ”Jag är inte som du, farfar” säger en mycket klok liten pojke som är av annat skrot och korn. Zozo vill vinna sin respekt med andra medel än de han sett på nära håll i sitt hemland.

Zozo är en mångbottnad film som med hjälp av nya fräscha grepp gör sin historia besynnerlig och livs levande. Den är annorlunda och tänkvärd. Precis som Zozo själv. Och som Josef Fares.

Filmen har premiär den 2 september.

Text: Frida Gunnarsson

Källa: pressmaterial Memfis Film
Alla bilder från Sonet Film


Skrivet av: Frida Gunnarsson
Jag recenserar filmer här på sidan. Jobbar också som skribent på annat håll. Har en son född -03 och bor tillsammans med man och barn i Stockholm.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
nana (2005-09-01 08:36)
hej!!
filmen e kanon bra