Fotografen Diane Arbus (1923-1971) var unik i sitt arbetssätt. Hon dokumenterade det udda med sin kamera och motiven kommer från en dold värld av transvestiter, jättemänniskor och dvärgar. Hon var voyeuristen som gjorde det annorlunda synligt och lät kameran vara närvarande utan att för den skull bli påträngande. Genom hennes fotografier tillåts betraktaren bli en fluga på väggen i rum man annars aldrig får tillgång till.
Filmen Fur: ett fiktivt porträtt av Diane Arbus försöker ge en bild av den spektakulära fotografen Arbus, men också visa henne som mor och kvinna med mänskliga begär och brister. Förutsättningarna för regissören Steven Shainberg (Secretary) är minst sagt goda när han väljer att porträttera en mystisk kvinna som lever dubbelliv. Därför är det synd att inte lyckas.
Istället för att visa ett konstnärligt geni blir resultatet en förklädd ordinär kärleksfilm. Det som skiljer Fur: ett fiktivt… från vilken annan kärleksfilm som helst är dess märkliga figurer. Men en hårig man, ett par dvärgar och en kvinna utan armar räcker tyvärr inte långt om man inte också ger dem liv. Allt som återstår är staffagefigurer utan vare sig karaktär eller mening. Jag tror inte Arbus själv skulle gilla skildringen. I och för sig talar titeln om att det bara handlar om en fantasi, men varför väljer man då att skildra ett äkta levnadsöde överhuvudtaget? Han hade kunnat ge sig själv ännu friare tyglar om han istället valt att berätta en saga.
Filmens Diane Arbus (Nicole Kidman) lever tillsammans med man och barn i New York. Hon arbetar som fotoassistent hos sin man Allan (Ty Burrell) när hon möter den mystiske grannen Lionel (Robert Downey Jr). Då ställs allt på ända och hon förvandlas från en skötsam fru till en känslosam konstnär.
Maken uppmuntrar till en början sin frus utsvävningar men ganska snart börjar han ångra att han låtit henne börja jobba alls. Alla vet väl att hemmet långsamt förfaller och barnen förblir ouppfostrade så fort kvinnan i huset går utanför dörren? Stackars mannen står handfallen och ser på när kvinnan förstör hans bild av familjelycka. En unken lukt sprider sig i biosalongen.
I mina ögon blir det extremt långtråkigt att ännu en kvinna får bära skulden för att hon prioriterar karriären framför familjen på samma sätt som de flesta män gjort genom tiderna. Jag kan inte annat än gäspa och konstatera att ännu en film som befäster könsrollerna får plats på biograferna. Det hjälps inte att det ska föreställa ett verkligt levnadsöde. Jag vill inte köpa det för det står mig upp i halsen.
Filmen vill överhuvudtaget väldigt mycket. Man kastas mellan experimentella Alice i underlandet-scener, drömska kärleksscener och skuldbelagda pussar på sovande barn. Det gör att man inte vet vilket ben man ska stå på. Vad är det egentligen för film jag ser?
Ibland vill Shainberg framkalla olidlig spänning när han låter en from Kidman smyga runt i trappor och glo i nyckelhål. Ibland försöker han göra erotisk mjukporr. Och visst vill man veta mer om grannen, men när den största hemligheten är avslöjad blir allt direkt långtråkigt. Segt och utdraget och med ett slut man sedan länge lyckats förutse.
Dessutom har jag svårt för hår som jag tycker kan bli lite småäckligt. Det är verkligen ingen bra förutsättning om man ska se filmen Fur: ett fiktivt porträtt av Diane Arbus.
Filmen har premiär den 9 mars och är tillåten från 7 år.
Text: Frida Gunnarsson
Källa: SF Film
